Eleverna på skolan iscensätter ett slags tjänstemannajag som utgör en kontrast mot skolor med mer heterogen elevsammansättning. Med en imitation av en vuxenhet blir det som träder fram en elev präglad av att vara professionell, androgyn, asexuell, asketisk: utan hunger men med ett uttryckt lugn; en kontrollerad och samlad elev är den som finns i samhällskunskapsklassrummet på Särskilda läroverket.
När jag första gångerna sätter mig längst bak i klassrummet och skriver om under- visningen och elevernas delaktighet i samhällskunskapen så kan jag inte låta bli att notera att det jag ser när jag tittar upp är rader av långa raka hår. I fältanteckningarna beskrivs hårsvallen framför mig som perfekt plattångade, blonda eller ljusbruna och
tjocka och ofta över en halvmeter långa. När jag vänder blicken från dem vars långa platta hår signalerar en femininitet så ser jag i stället tydligt framhävda höga pannor med noggranna kortklippta frisyrer på de personer som markerar en maskulin tillhörig- het. Ett plagg som flera av killarna har på sig, som inte är särskilt vanligt förekommande på människor utanför skolan, är en flät-stickad koft-tröja. Detta plagg kallas ibland pull-over, andra gånger cricket-tröja, och bärs ovanpå en skjorta. Jag tror mig minnas att jag någon gång sett äldre män i liknande kläder någon gång för länge sedan, kanske också på barn i skoluniformer. På Särskilda läroverket är detta plagg vanligt.
Trots en tydlig könsmodell som innebär att killarna och tjejerna markerar tydligt binära könsidentiteter genom att ha olika typer av kläder på sig, så hävdar jag ändå att det dominerande mönstret är av androgynt slag. När jag tänker tillbaka till mina observationer så var de inledningsvis helt klart ytligt fokuserade. Samtidigt är det bestående intrycket av att vara på Särskilda läroverket att killarnas och tjejernas sätt att vara framförallt handlar om att uppfylla en elevroll där de fyller förutsägbara, stereotypa mallar för hur en elev ska vara: även om de har kill-elev och tjej-elev som färdiga mallar, så är det främst formerna på utsidan som skiljer dessa mallar åt. På insidan och i beteende är det trots allt samma kriterier som eleverna förväntas uppfylla oavsett köns- tillhörighet. Därför menar jag att de blir androgyna till sitt sätt, dock innanför färdiga mallar av unga vuxna kvinnor och män. Tjänstemannaidealet, med ordnad klädsel och ljusa färger, skapar en homogenitet som kan verka androgyn. Smalhetsidealet som råder bidrar också till androgynitet. Höga pannor, ljust hår, slät hy och neutralt naturlig, eller ingen sminkning, bidrar till intrycket av ett formlinjestöpt utseende hos eleverna. Det ordnade sättet; den hövliga artigheten; de låga ljudvolymerna och det enhetliga sätt att vara elev på som präglar gruppen, bidrar till en likhet, ett slags trupp-artad enighet som blir vare sig kvinnlig eller manlig till sitt uttryck.
När eleverna jag observerat gick sin första termin noterade jag hur tjejerna satt och klappade varandras hår, de satt nära varandra och visade en nära vänskaplig ömsinthet. Då gjorde jag anteckningar om hypotesen om en homosocial femininitet, ett systerskap. Men allt eftersom tiden gick försvann dessa sätt att visa ömhet mellan tjejerna i gruppen, så den hypotesen fick överges. De tjejer som ägnat sig åt varandras hår under lektionerna i början av första året var några av de elever som blivit tillsagda att ”skärpa sig” om de skulle klara utbildningen. De valde att antingen inordna sig eller lämna skolan och därför försvann detta uttryck för social interaktion från klassrummet redan efter första terminen i ettan.
I stället fick jag börja tänka utifrån de ideal av kontrollerad och disciplinerad kropp som eleverna, och även lärarna, gestaltar på skolan. Trots de könsstereotypa uppdel- ningarna mellan kvinnor och män, killar och tjejer, så förenas alla som hör till skolan i en asketisk smalhet. Jag får associationer till en akademisk tärdhet där tanke och kunskap sätts framför kroppens köttighet: inga tecken vare sig på svett eller frusenhet har synts trots att jag observerat både under varma sommardagar i anslutning till som- marlovet och under iskalla vinterdagar. Ingen elev har någon gång under observa- tionerna klagat på hunger, törst, behov av att besöka toaletten eller något annat som
påmint om att det är levande kroppar med kroppsliga behov som befunnit sig i klass- rummet. Jag har inte heller observerat något brott mot ordningsreglerna som förbjuder mat utanför lunchserveringens område.
Jag har fått reda på tidigare under samtal med olika typer av personal på skolan att elever med könsöverskridande uttryck och de som varit öppet homosexuella har lämnat skolan för att de inte passat in i de ideal av tydliga stereotypa könsroller som dominerar. Samtidigt är den androgynitet som jag noterat delvis könsöverskridande till sin karaktär – eller mer av en könslöshet. Den asketiska androgynitet som jag noterat ger dock inte uttryck för ett utlevt överskridande av stereotyper för kön och sexualitet, utan bildar i sig en snäv mall. Det finns något asexuellt och kroppsbefriat över ideal av att fokusera på sina studier, att inte ge uttryck för några behov som kroppen signalerar och att dess- utom ha en så stark kontroll över sin kropp att ingen övervikt, ingen svaghet, ingen fysisk funktionsvariation visas. Exempelvis är användningen av glasögon märkbart låg på skolan, bland både elever och lärare. Givetvis finns säkerligen alla dessa kroppsliga aspekter hos de elever jag studerat, precis som hos alla andra människor, men det är något som döljs och maskeras. Kropparna känns och är definitivt närvarande, kanske extra starkt eftersom de hela tiden behöver styras och regleras för att inte märkas, såvida det inte är något som automatiserats. Men det som eftersträvas och uttrycks är en icke- kroppslighet med androgyna och asexuella ideal. Det är endast det normativt hetero- sexuella och binärt könsuppdelade som uttrycks på skolan, men kön och sexualitet hålls så pass effektivt på distans att dessa uttryck görs i former som sammanfattas ”vuxen androgynitet”.
Att sätta ord på elevnormen genom att använda mig av orden ”androgyn” och ”aske- tism” blir problematiskt när jag försöker förklara den karaktär av kroppslöshet som jag observerat på skolan. Ett konkret exempel på hur detta ideal förstärkts är från åtskilliga samhällskunskapslektioner när läraren skämtat med eleverna. Framöver tar jag upp den uttryckta feminism som finns hos läraren, men det finns också något annat som med en motsatt signal som mer liknar sexism: ett parodisk skämtande från lärarens håll runt det stereotypt flickiga nervärderar femininitet. Vid några tillfällen under samhälls- kunskapslektionerna i ettan härmar läraren ett gällt men kvävt flick-fnissande. Han knäar samtidigt som han skjuter ut rumpan och lägger huvudet på sned i en pose som liknar seriefiguren den klassiska gamla Betty-Boops kroppsposition. Eleverna skrattar förläget och som jag skrivit ovan så försvinner strax efter dessa skämt också den systerskaps-relaterade ömhet som jag sett prov på tidigare. Det typiskt flickiga bete- endet förminskas och försvinner, vilket kan förstås utifrån de tydliga uttryck för nedvärdering av denna spelade könsidentitet som läraren förmedlar. Under arbetet inför seminarier om politiska romaner där Valerie Solanas (2010 [1967]) SCUM-
manifest var ett av alternativen, tog läraren upp de ”Daddys Girls” som Solana skriver
om. Han påtalade då direkt till eleverna att de flesta tjejerna här på skolan skulle passa in på den beskrivning av ”Daddys Girls” som Solana gör. En ”Daddys Girl”, eller pappas flicka, är en flicka som står i vägen för kvinnors befrielse genom att gå patriarkatets ärenden. I stället för att välja sin egen väg som fri person vill Daddys Girls
leva upp till krav på värdighet genom att vara, artiga, osjälvständiga och väluppfostrade. Männens bekräft-ande uppskattning och godkännande prioriteras framför solidaritet mellan kvinnor av en ”Daddys Girl”. Dessa aspekter förklarar emellertid inte läraren för eleverna, utan han lämnar eleverna med etiketten att vara pappas flickor, för att låta de gå hem och läsa detta om sig själva i Solanas vansinnesarga manifestroman om hanteringen av livet från bottnen av en patriarkal världsordning.
Att vara en ”typisk tjej” och att gestalta en tjejighet som går med på underordningen är inte ett ideal på skolan, eller i undervisningen i samhällskunskap. Dessa sätt att vara tjej på passar inte in i den norm för femininitet som finns på skolan, snarare ska tjejerna vara en sorts ”lilla a”, om vi använder historikern Yvonne Hirdmans (2001) genus- system, eller samhällstjejer, om vi följer antropologen Ambjörnssons (2004) syn på klass och kön, via sociologen Beverley Skeggs (2000, 2004) forskning om arbetar-kvinnors femininitet.
FRIRUM
I denna del av det empiriska kapitlet tecknar jag upp motsättningar och motstridigheter i förhållande till de mer statiska kategoriseringar som förts fram hittills. Här har jag samlat det material som tar form av sprickor, motstånd, utmaningar, lekfullheter och spel. I mitt arbete med kategorisering av materialet har jag tidigare utvecklat metaforer hämtade från havet: vågor, vindar och undervattensströmmar har fått fungera som bilder för att det ena finns på ytan, det andra under ytan. Jag har velat göra en beskriv- ning av strömmar och vindar som styr på olika sätt, ibland åt olika motsägelsefulla håll på samma gång, såväl på ytan som i vattnet eller i luften ovanför. Efter att arbetet med metaforerna hjälpt mig med min egen förståelse av observationerna har jag fastnat för att sätta rubriken ”Frirum” för att fånga de processer av rörelse mot givna ordningar som jag observerat.
I observationsmaterialet som utgör detta avsnitt finns sådana noteringar som jag inte fick syn på i början. Allt eftersom miljön, de sociala spelen och de sociala konven- tionerna blev mer bekanta för mig så blev stridigheterna tydligare och mina initiala intryck av skolans homogenitet och friktionslöshet utmanades. Maktaspekter av sam- hällskunskapsutbildningen på skolan skrivs fram för att synliggöra det komplexa spelet mellan läraren och eleverna i klassrummet. Här aktualiseras hur normer och ideal som eleverna tar med sig från samhället utanför skolan hanteras i klassrummet, vilket på- verkar både undervisningsformerna och elevernas lärande i samhällskunskap.