I min studie har jag utgått från de med högst studieresultat när jag gjort mitt urval. Eftersom tjejer har högst betygsresultat finns det flest tjejer på skolan och klassen jag observerat. Eleverna har extremt höga betyg när de blir intagna på skolan och lämnar skolan med lika höga betyg och fortsätter generellt sett sin karriär med krävande ut- bildningar som har rykte om sig att ställa höga krav på sina studenter. Många av eleverna lyckas också få framgångsrika karriärer efter avslutad skolgång, vilket lyfts fram i skolans alumni-rapportering. De före detta eleverna som är en del av skolans alumni återfinns på åtråvärda positioner som delvis också fått medial uppmärksamhet. I gruppen finns allt från framgångsrika företagsledare till välkända popmusiker och idrottare på världsmästerskapsnivå.
Detta mönster har många likheter med det Holmqvist (2018) beskriver i sin om- debatterade bok om Handelshögskolan i Stockholm. Liksom på Särskilda läroverket
lovas studenterna en lysande framtid efter en utmanande och utvecklande utbildning. Holmqvist ifrågasätter, snarlikt Khan (2011), om den höga nivå av forskning och utbildning som utlovas verkligen finns innanför Handelshögskolans väggar. Både Khan och Holmqvist ställer frågan om det inte är tal om ett luftslott snarare än högkvalitativ utbildning. Även på Särskilda läroverket kommuniceras officiellt en hög nivå på utbildningen och arbete med ”stora frågor”, men i praktiken verkar snabbast svar på faktafrågor vara det som belönas och tränas upp. En viktig aspekt som separerar Holmqvists studie av Handels från min och andras elitskoleforskning är att Handels styrs, regleras och finansieras av näringslivet på ett mer direkt sätt än andra typer av elitskolor: på Handels är det näringslivets ledare som styr exempelvis anställningar och innehåll i undervisningen. Ifrågasättanden av dessa förhållanden har varit syfte för debatt när boken om Handels publicerades. De förhållandevis ”råa” data som publi- cerats av Holmqvist gjort har väckt debatt, såväl metodologiskt som forskaretiskt.
Jämfört med den internationella situationen, framförallt utanför Norden, så skiljer sig den skola jag studerat genom att den inte kräver någon avgift av sina studenter: skolan jag studerat har inträdeskrav som enbart tar ställs utifrån betyg och inte andra meriter eller så kallade vitsord som verkar viktiga i stora delar av världens elitskolor (se ex Benjamin (2010) om välgörenhetsarbete bland privilegierade flickor).26 Därför borde
den skola jag studerat kunna visa andra aspekter, andra representationer och andra mönster än det som återfinns i den internationella forskningen, men så är inte fallet.
Elitskolor har ett komplext förhållningssätt till begreppet meritokrati, vilket också tas upp på olika sätt i tidigare forskning. De elever jag studerat skulle på ett sätt kunna hävdas vara rent meritokratiskt antagna. De studenter som Khan (2011) beforskar har en självbild av att de är på skolan för att de förtjänar sin plats och sina privilegier för att de är bäst, skarpast och har arbetat hårdast. En självbild som liknar självbilden på den skola jag studerat, inte uttalad direkt av eleverna, men så som eleverna omtalas i exempelvis marknadsföringen. Khan har identifierat hur de som tror att de har en starkare tillhörighet till elitskolan endast på grund av sitt arv blir föraktade medan de som tonar ner sitt arv men framhåller sitt hårda arbete får högst status: ett hårt arbete som dock aldrig får utföras på ett sätt som visar att de som utfört det blivit nertyngda, utan det hårda arbetet ska trots allt ske under uttryck av ”ease”.
En motsats till ”ease” gestaltas hos Wilkinson och Pickett när de förklarar det miss- uppfattade meritokratibegrepp som missgynnar fattiga och andra underordnade grupper i samhället i meritokratins namn:
Studier har konstaterat att arbetsminneskapaciteten hos personer under stereo- typhot minskas av faktorer som ökad fysiologisk stress, ökad kontroll av den egna prestationen och försök att dämpa negativa tankar – vilket alltsammans för- sämrar prestationsförmågan. (Wilkinson & Pickett, 2018, s. 183 )
Wilkinson och Pickett kritiserar påståenden om att vi har ett meritokratiskt system inom utbildningsväsendet där de lämpade och olämpade, de som arbetat hårt och de
som inte arbetar hårt, sorteras hierarkiskt på ett legitimt och rättvist sätt. De menar att det snarare handlar om ett system som låter
[b]arn från bättre familjeförhållanden bibehåll[a] sin redan från början relativt höga position eller förbättrar sina genomsnittliga eller dåliga resultat. För de fattiga barnens del försämras däremot resultaten med tiden – även när de ur- sprungligen var höga eller medelhöga. (Wilkinson & Pickett, 2018, s. 179)
Khan relaterar sin kritiska uppfattning om meritokrati till idén om den amerikanska drömmen och att vem som helst kan lyckas, trots att han menar att hans studie tydligt visar att det inte är vem som helst som lyckas. Via studien av St. Paul’s skola vill Khan ge
a preliminary answer to how the elite have moved from an ethic of exclusion to one of inclusion. Again and again we will see the importance of meritocracy, where students explain their successes as the result of hard work and talents and reject the trappings of entitlement. […] we will begin to see how, without ex- clusion or protectionism and within a context that emphasizes individual talents and work, elites are still able to reproduce their position for their children. I will show how heavily patterned inequalities can be maintained and obscured within a meritocracy. This great trick of privilege helps us see how the world can be more open and yet more unequal. (Khan, 2011, s. 40f.)
Hos flera andra forskare skildras en skeptisk aspekt av meritokrati (ex. hos Howard (2008) och Prosser 2016). Vanligast är att utgå från meritokrati-begreppets grundare Alan Fox och Michael Young. Dodillet (2017) påtalar att Fox och Youngs definition av meritokrati kritiserar en elitordning bestående av att de som anses smarta förtrycker de som anses korkade. Att hänvisa till meritokrati som en sorts rättvis grund för att den som förtjänar det kan nå framgång, som hos Khans elever, blir då ett närmast para- doxalt förhållningssätt. Khan kritiserar St. Paul’s för att inte vara meritokratisk eftersom han menar att en hel del av det sken av hårt arbete, höga nivåer och ambitiösa läroplaner endast är dimridåer. Bakom dessa dimridåer döljer sig ett utbrett system av fusk och genvägar som alla vet om men som ingen erkänner öppet. Men med Dodillets förståelse av begreppets ursprung hos Fox och Young var meritokrati som begrepp aldrig ett system för rättvisa utan hela tiden ett begrepp om problematiska och förtryckande villkor.
Hos Beach finns också ett kritiskt meritokratibegrepp som används i samband med en stor etnografisk studie av det svenska utbildningssystemets ojämlikhet. Han menar att det viftas en falsk flagg av jämlikhet. Segregationen inom utbildningssystemet, där elitskolorna är en viktig aktör, håller alla som inte hör till övre medel- eller överklass borta från intellektuellt utmanande utbildningar. Detta är en internationell företeelse men för den internationella forskargemenskapen blir det en nyhet att även Sverige har samma ojämlika strukturer som andra länder. Beach beskriver dessa mekanismer och
menar att de samlas under ”the basis of some confused notion of meritocracy (acting as a false ideology)” (Beach, 2018, s. 269).
Jo Littler, sociolog verksam vid City University of London, har skrivit boken Against
Meritocracy: Culture, Power, and Myths of Mobility (2018). I den avfärdar hon också
retoriken om meritokrati som något av en falsk ideologi för vår samtid, med ursprung i den myt-omspunna premiärministern Margret Thatchers nyliberala motto ”There’s no such thing as society”. Littlers kapitel om eliter tar upp begreppet ”normcore” för att sätta ord på hur retoriken om meritokrati är förknippad med hierarkiska värden där normen representerar idealet.
How do plutocratic elites use discourses of meritocracy to maintain and re- produce their privilege? Whilst the existence of elites is hardly new, what is to some degree more historically novel is the extent to which large sections of today’s plutocracy feels the need to pretend they are not an elite at all. (Littler, 2018, s. 115)
Littler skriver att den så kallade nya eliten, präglas av sin meritokratiska retorik snarare än att de legitimerar sin överordning utifrån arv. Hon berör också tematiken om en ovillig elit. Genom att hävda att vem som helst som arbetat hårt kan nå höga positioner i samhället används meritokratibegreppet som ett rättfärdigande av redan existerande hierarkier. Meritokrati blir ordvalet för de som vill argumentera för en förtjänt över- ordning.
Ledorden på Särskilda läroverket – ”kämpa, våga och var vänlig” – ekar också av meritokratiska värderingar. Med meritokratidiskursen uppstår ett cirkelresonemang som bekräftar elitskolans värderingar om vad som är viktiga och mindre viktiga kun- skaper, färdigheter och förmågor, snarare än att lyfta den som är mest kunnig, påläst eller insatt – och därmed anses legitimt förtjänt av överordning. Vid Särskilda läro- verket finns en strävan efter att vara elit, och en uttalad önskan om att leva upp till elit- ideal. Därmed finns en skillnad mellan min och Littles observation av eliter eftersom Littlers eliter hävdar att de inte är eliter. Kanske är detta en aspekt i min studie som ytterligare förstärker nedanstående rubriks antydande om att Särskilda läroverket är en utbildning i skuggan av elitutbildningar? En ”äkta” elit borde inte behöva hävda sin egen förträfflighet.