Det syfte och de forskningsfrågor som presenterats visar att intresseområdet för forskningen i vid bemärkelse hör till forskning om människor. Avhandlingen befinner sig i ett tvärvetenskapligt samhällsvetenskapligt fält. Utbildningsvetenskapliga institu- tionen i Lund är förlagd vid de humanistiska och teologiska fakulteterna, en anslutning till humanistisk forskning har varit avhandlingsarbetets fysiska miljö.
Avhandlingen strävar efter att försöka förstå, inte efter att förklara eller säkerställa orsakssamband, enligt samma kunskapssyn som sociologerna Martyn Hammersley och Paul Atkinson representerar:
[…] the value of knowledge that ethnography can provide must not be under- estimated; and there is a genuine danger of this in a world where the primary emphasis is on doing rather than knowing, and therefore in the rhetorical power of words rather than on their representational capacity. A reflexive ethnography implies a commitment to the value of understanding human social life; even while recognizing the limits to such understanding and to its power in the world. (Hammersley & Atkinson, 2007, s. 236)
Forskningen i avhandlingen kategoriseras som kvalitativ och gör anspråk på att beskriva en plats, en tid och en sammansättning av människor. Avhandlingens metod-ologi ansluts till den typ av studier som benämns etnografiska, som handlar om att förstå det sociala livet. Etnografi är en bred kategorisering av forskning som ägnar sig åt att beskriva (grafi) en grupp människor (etno) utifrån plats och/eller position. Själva skrivandets roll i etnografin har uppmärksammats i etnografiska metodhandböcker, som de brittiska etnograferna Martyn Hammersley och Paul Atkinson skriver ovan så står själva ordens möjligheter att representera kunskaper om det sociala livet står i centrum av etnografins bidrag.
Den undersökning som genomförts under avhandlingsarbetet lever i stora drag upp till den brittiska sociologen Karen O’Reillys (2004) beskrivning av minimikriterier för en studie enligt etnografisk metodologi. En halv sida nedan O’Reillys lista återfinns ytterligare en lista med liknande sammanfattning av etnografins krav, med vissa skill- nader. De kriterier O’Reilly listar är att forskningen som kallas etnografisk åtminstone bör:
• utvecklas innehållsligt och formmässigt under studiens gång (”iterative- inductive”)
• använda sig av flera metoder
• innebära direkt och bibehållen kontakt med och observation av män- niskors vardagliga handlande, med forskaren som observatör, lyssnare och frågeställare
• producera ett rikt skrivet material som respekterar omfattningen i män- niskors erfarenheter
• erkänna teorins roll för analysen • erkänna forskarens roll
• betrakta människor som delvis objekt delvis subjekt (O'Reilly, 2004, s. 3 [min översättning])6
I detta kapitel beskrivs genomförandet på ett sätt som visar hur undersökningen påverkats av empirin, samtidigt som jag redan hade en hel del frågor och funderingar inför observationerna. Det är inte tal om en grundad teori, men inte heller om ett hypotesprövande. Metoderna har varit flera, även om de deltagande observationerna har varit den främsta metoden. Observatörsrollen har varit bibehållen, men relationen till människorna har varit komplex eftersom studiet av eliter, studiet ”uppåt”, har andra
förutsättningar än studiet av icke-eliter. Detta återkommer jag till inom kort. Det skrivna materialet är omfattande, vilket kan noteras av läsaren under läsningen av del II. Teorins roll blir aktualiserad efter empirin, med undantag för den etnografiska teorin. Teori har spelat stor roll för analys, men den har också avgränsats utifrån empirin. Min forskarroll har hanterats självkritiskt just i relation till O’Reillys sista punkt ovan: att människor blir betraktade delvis som objekt och delvis som subjekt under det symboliska våldsutövande som all forskning på människor utgör. Med vilken rätt sker observationerna och vad är det som syns och inte syns utifrån just min forskarblick som samhällskunskapslärare, kvinna, vit, medelklass och akademiker?
När det handlar om en utbildningsvetenskapligt relevant etnografi, av Birgitta Kullberg kallad ”Didaktisk etnografi”(2014), ser listan snarlik ut. Några punkter är omkastade och vissa aspekter är mer utvecklade hos O’Reilly, andra mer utvecklade hos utbildningsvetaren Geoff Troman och hans redaktörskollegor vid tidskriften
Ethnography and Education. Deras lista består av vad de menar är de viktigaste delarna
av etnografi:
• the focus on the study of cultural formation and maintenance; • the use of multiple methods and thus the generation of rich and diverse
forms of data;
• the direct involvement and long-term engagement of the researcher(s); • the recognition that the researcher is the main research instrument; • the high status given to the accounts of participants’ perspectives and
understandings;
• the engagement in a spiral of data collection, hypothesis building and theory testing – leading to further data collection; and
• the focus on a particular case in depth, but providing the basis for theoretical generalization. (Troman, Gordon, Jeffrey, & Walford, 2006, s. 1)
Det sist nämnda i listan ovan är extra viktigt för min studie. Som visas framöver utmynnade forskningsprocessen under förstudien i att hitta det ”fall” som studien fokuserat på – ”focus on a particular case in deph” är en etnografisk regel som denna studie lever upp till. I kapitlet om processen skildras också hur studien utvecklats under studiens gång, hur kontakten upprätthållits samt hur min position som forskare sett ut under observationerna. Studien har sträckt sig över en längre tidsperiod och har foku- serat på skolvardagen under lektionerna i samhällskunskap: inget har iscensatts under observationerna, endast ”naturalistiska” observationer har gjorts. Sist men inte minst har skrivandet av fältanteckningar resulterat i den typen av rikt material som båda listorna ovan beskriver som karaktäristiskt för ett material från en etnografisk studie. Den svagaste punkten för avhandlingens studie utifrån listan ovan är punkten om de perspektiv och självförståelser som finns hos deltagarna i studien. Jag har observerat utifrån en distans. Min ”flugan-på-väggen”-position är en etnografi av eliter, inte av det klassiska underdog-subjektet. Etnografiska studier vill ofta bidra till emancipation,
något som blir komplext i studiet av eliter. O´Reillys (2004) beskrivning av hur män- niskorna i studien delvis är subjekt delvis objekt, är mer överensstämmande med min studie än den höga statusen för deltagarnas egna synsätt som Troman med flera före- språkar. Även om jag i slutet av studien gör en värdering av min egen distanserade observatörsposition som snarlik den distans som också finns i de observerade skol- relationerna.
Detta avhandlingsprojekt har drivits av en teoretisk och empirisk sammanvävning. Paul Willis och Mats Trondmans etnografiska manifest om en etnografisk metodologi blir relevant för studien i denna avhandling eftersom de skriver fram en försiktig kritik av den klassiska etnografin. När etnografi beskrivits som att ta del av en vardag, bygga ”levd erfarenhet”, och göra sammanställningar av ett material som främst består av empiri, argumenterar Willis och Trondman för en etnografi som också förenas med teori: ”Ethnography and theory should be conjoined to produce a concrete sense of the social as internally sprung and dialectically produced” (2002, s. 395). Denna avhand- ling har en prioritering av observationsmaterialet i framställningen genom att den andra avhandlingsdelen låter läsaren möta en etnografisk berättelse. Samtidigt finns en om- fattande teoretisk utveckling av alienationsbegreppet och elitskoleforskningen i del III, vilket bygger den teoretiskt informerade etnografi som Willis och Trondman förordar. Willis och Trondman presenterar fyra aspekter av etnografisk forskning som de värnar särskilt för, innan de lanserar sin vision för etnografin kallad ”TIME.” Deras etnografi adresserar sammanvävningen mellan empiri och teori i det analytiska arbetet genom att erkänna teori som ”precursor, medium, and outcome of ethnographic study and
writing”. De sätter ”kultur” i etnografins kärna och argumenterar för ett kritiskt fokus
under såväl forskning som skrivande. Slutligen menar de att etnografin också ska visa intresse för policy och politik. De avslutar resonemanget:
This does not mean that TIME [a theoretically informed methodology for ethnography] can provide more “scientific truth” compared to other metho- dologies or theories or whatever. TIME has to move with all that moves it. But in doing so, it might provide a usable methodology for investigating constraints and possibilities in social reality, for exploring margins of freedom as the future as well as the past embedded in the present. The crisis of the social sciences need not be an unending crisis. It is possible to regain a critical and dialogical con- sciousness. (Willis & Trondman, 2002, s. 396-401)
Liksom Hammersley och Atkinson (2007) beskriver Willis och Trondman en meto- dologi som inte resulterar i ett större sanningsvärde än andra undersökningar, däremot ser de etnografin som användbar om forskaren vill föra fram en kritisk förståelse av sociala verkligheter.
Ball (2006) har en svävande formulering av vad etnografi är som kompletterar den bild av etnografisk forskning som skildrats hittills. Han skriver: “Data does not speak for itself, analysis is not simply a matter of ‘revealing’ structures and patterns, ethno- graphic analysis is as much an art as it is a science.” (s. 4) Att etnografi, liksom all kval-
itativ forskning, är lika mycket konst som vetenskap skrevs ordagrant på samma sätt av O´Reilly (2004) två år tidigare. Trots att hon erbjuder en lista på krav för etnografier, så gör hon samma svävande beskrivning som Ball om etnografin som en konstform. Willis för ett liknande resonemang i sin The Ethnographic Imagination (P. E. Willis, 2000), där konst ses som liv och liv är etnografi. Detta sätt att resonera om etnografi är vanligt inom metodologisk litteratur. När Ball (2006) beskriver forskningen som en sorts kon-trollerad galenskap och etnografin i synnerhet som en kreativ personlig process, skriver Trondman (2008) om etnografin som en avancerad hjärtkirurgi där plack, trånga kärl och by-pass operationen får symbolisera etnografins olika karaktärer: den gode, den onde och den fula. I hans utvecklade pjäs av metaforkonstruktioner får den etno-grafiska metoden spela rollen som kroppens hjärta.
Mitt arbetssätt har inte varit fullt lika lekfullt och kreativt som ovanstående, även om en mängd prövande metaforer steg för steg har strukits ur avhandlingsmanuset. Ett arbetssätt som korresponderar väl hur Walford rekommenderar en etnograf att förhålla sig till sin process:
Ethnographers stress that we move within social worlds, and that to understand the behavior, values and meanings of any given individual (or group), we must take account of their cultural context. In this respect, ethnography balances attention on the sometimes minute everyday detail of individual lives with wider social structures. […] An ethnographer will try to define a particular culture by asking questions such as ‘What does it mean to be a member of this group?’ and ‘What’s going on here? How does this work? and hopes gradually to come to an understanding of ‘the way we do things around here’. (Walford, 2008, s. 7)
I mitt avhandlingsarbete har jag befunnit mig i mängder av olika mellanrum. Stats- vetenskapens dominerande metodologi som det deskriptiva, förvaltningsrelaterade, perspektivet på forskning och kunskapsintresse å ena sidan. Å andra sidan sociologins mer metareflektiva filosofiskt inspirerade teoretiserande om det sociala samspelet och samhället. Från andra hållet kommer pedagogikens fokus på teorier och filosofiska idéer om lärande i kontrast till ett praktiskt utförande av undervisning. Det mer politiskt präglade ämnet utbildningsvetenskap har ett ännu mer inskärpt forskningsobjekt: lärandet inom verksamheter som sysslar med utbildning. Didaktiken förstärker ytterligare metodik genom sina praktiknära ambitioner om att berätta hur det är och vad som fungerar, åtminstone inom den angloamerikanska traditionen (Hansén & Forsman, 2017). Alla dessa olika vetenskapliga fält finns i ett sammanhang av skol- debatt som vill att forskningen ska bidra till det som fungerar, det som kommer att ge effekt och förbättra resultat. Som kontrast hörs ibland pedagogikämnets protester genom en kamp för att ägna sig åt det ovissa, det vi inte vet ger resultat men som eventuellt kan vara oss till nytta i en oviss framtid – en sorts forskning för forskningens skull men med en potential att erbjuda en räddning i en kaotisk framtid vi inte anat. Att navigera mellan dessa minerade fält och hitta ett eget utrymme har varit spännande. Etnografin har erbjudit en väg genom dessa områden eftersom den erbjuder en teo-
retiskt informerad studie av sociala praktiker. De tillsynes naiva frågor som finns i slutet av blockcitatet ovan skapar en möjlighet för undersökning av det som händer, det som görs och hur saker och ting verkar fungera.
Det finns en grupp forskare som genom stora internationella projekt ägnat sig åt att göra etnografiska studier av elitskolor på en global skala. De argumenterar för att det metodologiskt är nödvändigt med globala studier på många olika platser för att kunna säga något om elitskolor som har större bäring än en nationell kontext (Kenway et al., 2018). Min forskning är just en sådan nationellt fokuserad studie som de betraktar som närsynt och mindre förnyande för etnografin generellt och studiet av eliter rent speci- fikt. Jag tänker att de har en poäng i sin kritik av att mycket forskning är för lokal, knuten till västvärlden och engelskspråkig kultur. Det är viktigt att se de transnationella strukturer som Kenway och hennes kollegor resonerar om, samtidigt ser jag inget skäl till att en och samma forskare ska göra samtliga studier. I Kenways grupp finns många olika forskare med olika anknytningar, genom samarbete hittar de likheter och olikheter mellan olika elitskolor i olika delar av världen. Den studie som återfinns i denna av- handling är fokuserar på en djupare beskrivning av en avgränsad grupp elever inom ett ämnes lektioner. Sådana små studier har också ett värde för att i slutänden kunna göra de större kopplingarna och analyser av globala skeenden som förenar skolor runt jord- klotet. Det upplägget jag har valt, att på djupet undersöka ett begränsat område, är mer förenligt med de etnografiska metodologiska val jag gjort.
Forskningsprocessen
Denna avhandling utgår framförallt från en observationsstudie. Observationerna har gjorts på en skola vars elever tillhör en elit, förutsatt att toppbetygsresultat för både ny- antagna och utexaminerade elever tas som intäkt för elevernas elitstatus. Vad som be- traktas som ”elit” skiljer sig åt i olika sammanhang – vardagligt motsvaras elitbegreppet av de allra bästa i ett avgränsat sammanhang. Inom den tidigare forskningen finns de som menar att elitskolor ska vara avlägset belägna, ha parkliknande trädgårdar, vara katedralskolor och ha höga inträdesavgifter samt kräva att eleverna klär sig i skol- uniform. Ofta förutsätts också elitelever tillhöra ekonomiskt privilegierade grupper (Börjesson et al., 2016; Howard & Gaztambide-Fernandez, 2010, s. 196). För denna avhandling har jag valt att använda ordet elitskola i anslutning till den mer vardagliga betydelsen. Törnqvist (2018) skriver att det är karaktäristiskt för eliter att ha ett sinnelag av lätthet, berättigande och driv (”ease”, ”entitelment” och ”drive”). Den grupp stud- enter som studerats under detta avhandlingsarbete lever upp till en sådan beskrivning, speciellt under studiens första år. Observationsstudiens senare fynd visar en något mer komplex situation under den yta av lätthet, berättigande och driv som noterades i fält- anteckningarna innan studien borrade djupare i vad som egentligen skedde under observationerna och hur det kunde begripas.
De två underrubriker som följer närmast presenterar hur avhandlingen vuxit fram under de år som arbetet pågått. Avhandlingen består av både en empirisk studie av en gymnasieskolas samhällskunskapsundervisning i en skolklass, och teoretiska studier. De teoretiska fördjupningarna och den empiriska undersökningen har skett parallellt och har lett vidare i en spiralrörelse. Växelverkan mellan empiri och teori bildar materialet för diskussionen som avslutar avhandlingen. Jag har inte arbetat steg för steg och sedan lagt allt samman, utan arbetet har följt ett forskarideal om lyhördhet efter vad som behövs utifrån sådant som överraskat eller förvirrat mig, det jag inte begripit eller känt igen. Jag har inte varit helt olik de antropologer som reste till (för västvärlden) okända delar av världen för att upptäcka nya sätt att leva och tänka. Men jag har letat efter det okända på en plats som på väldigt många sätt varit bekant och välkänd för mig. Forskaretiska överväganden har gjorts när jag som observatör noterat både ett främlingskap (en främling i elitsammanhang) och en tillhörighet till fältet (tillhörighet som lärare och akademiker), ofta genom en och samma rörelse.
Framöver problematiseras avhandlingsarbetets process och det sker ett löpande resonemang om för- och nackdelar med de val som gjorts under arbetets gång. Först av allt sker en tillbakablick till en för- eller pilotstudie som resulterade i ett beslut om att avgränsa studien till att enbart observera elitelevernas samhällskunskapslektioner. Efter denna tillbakablick sker en fördjupning i hur synen på eliter förändrats under observationernas gång och hur den huvudsakliga studien lagts upp rent konkret. Den process som skildras i detta kapitel är en bakgrundshistoria till det syfte och de fråge- ställningar som presenterades i slutet av förra kapitlet. Forskaretiska aspekter återfinns också i kapitlet.