Denna studie är en studie av de roller som visas upp, det som varit observerbart på Särskilda läroverket, främst i klassrummet för samhällskunskap. Hur elevernas faktiska livssituationer, villkor och erfarenheter ser ut har inte undersökts på något mätbart sätt. Däremot har elevernas uttryckta gemensamma föreställningar om sig själva observ- erats, utifrån detta dras sedan slutsatser om hur de är, vad de gör, vad de vill och vad skolgången innebär – vilka de blir.
I min studie har jag varit lik en fluga på väggen och min position som forskare är positionen av att ha fått tillträde till att vara där, men inte att vara en aktivt handlande aktör i klassrums- eller skolarbetet. Khan (2011) har en helt annan position. Han är alumnielev på skolan han studerar, han är anställd som lärare och lever samt undervisar på internatskolan han studerar under studiens genomförande. Han har fått förtroende, han går in i och påverkar sitt fält på ett sätt som jag inte gjort. Positionen för honom är den av en total ”insider”. Därför finns också möjligheten för honom att provocera fram material som antingen underbygger eller underminerar de hypoteser han arbetat med under studien. Han gick först på skolan som elev, och känner skolan utifrån den positionen, sedan gjorde han sin etnografi som lärare med en auktoritär maktposition. Det finns stora fördelar med hans sätt att arbeta, men att utföra lärararbete och att genomföra en etnografisk studie på samma gång är en utmaning: frågan är om han inte blev distraherad från att göra sina observationer under tiden då han undervisade.
Både Khan och Howard (2010) har gjort stora etnografiska studier. Howard har låtit sitt arbete sträcka sig över sex år av datainsamling. Han har besökt många olika skolor
och gjort åtskilliga olika typer av materialinsamling. Han skriver i inledningen att han inte direkt hade någon design utan att han bara hämtat mer och mer material vilket i efterhand inte är ett arbetssätt han rekommenderar. En ytterligare likhet mellan Khan och Howard är att ingen av dem valt att hitta på namn på skolorna de studerat. De skiljer sig åt från forskning om elitskolor där fingerade namn används och där det finns en försiktighet i att återge detaljer som avslöjar vilka skolorna och eleverna är. Hos Gaztambide-Fernández (2009), vars etnografiska undersökning om elitelevers identitet nämndes i avhandlingens inledning, har internatskolan fått ett fingerat namn. I min studie har jag, i likhet med Gaztambide-Fernández, valt att hitta på ett skolnamn: Särskilda läroverket. Vissa detaljer har jag utelämnat för att inte göra det allt för lätt att räkna ut var jag genomfört min studie. Men det är inte helt omöjligt att ta reda på var jag har gjort. I avsnittet om forskaretik något senare i detta kapitel resonerar jag vidare om detta. Till skillnad från Gaztambide-Fernández föredrar jag att skriva om elevroller snarare än om identiteter, eftersom forskningen om identiteter de senaste åren omfattar många fler aspekter än det jag fokuserar på i min studie om elevroller.
I valet av hur studier av eliter ska genomföras behöver det finnas en föraning om vilken typ av kritik ens studie kan komma att utsättas för. Khan och Howard har båda gjort omfattande, nyanserade och gedigna etnografier av elitskolor. Deras studier breddar och fördjupar förståelsen av vad som sker inom dessa speciella skolformer och vad vi behöver forska vidare om. Trots det har de blivit kritiserade. Khan för sin brist på nyanser och anknytning till forskning om ras och etnicitet och Howard för sin cementerade utifrån-position (Dimitriadis, 2009; Moore, 2011). Min huvudsakliga utmaning har varit arbetet med att förmedla en balanserad variant av förståelse och kritik av det jag studerar. Jag har blivit utmanad att vare sig bländas av de vackra fasader och höga prestationer som målas upp, eller att vara överkritiskt skeptisk inför de privilegier som eleverna lär sig att ta för givet och det etiskt-moraliska ansvar som de förknippas med. Det gäller att separera struktur från individ, fenomen från enskilda aktörer. I den första delen av del III visas hur den tidigare forskningen ibland kantrar åt det ena eller det andra hållet.
Etnografi är den vanligaste metodologin i vetenskapliga studier av elitskolor (Kenway & Koh, 2015). Eliters språk, estetik och andra identitetsformande aspekter hos elitskolorna kommer att hamna i fokus för olika typer av kvalitativa metoder för studier av eliter framöver, menar Kenway och Koh (2018). De skriver att etnografin har varit den metod som krävts för att öppna upp fältet men att det börjar bli läge för andra metodologier att ta över. De föreslår en elitskolegenealogi som behövlig ny meto- dologisk väg, men som jag ser det behöver inte en etnografi utesluta genealogi. Särskilt inte inom den teoretiskt informerade etnografi som Trondman och Willis (2002) plä- derar för.
Khan (2011), liksom en majoritet av andra som studerar elitskolor, inspireras av sociologen Pierre Bourdieus (1996) The State Nobility, en samling av studier av franska elitskolor. För att få bränsle till sin undersökning av elitskolor ställer Khan sig den Bourdieu-inspirerade frågan: ”How is it, in short, that as the world around us seems to
change, who elites are seems to stay the same”? (Khan, 2011, s. 81) Den amerikanska sociologiprofessorn Steven Lukes ställer sig istället frågan ”hur får man människor att frivilligt foga sig i dominans?” (2008, s. 17). Med den frågan fokuserar Lukes på funktioner hos de som inte är eliter istället för fokus på de som är eliter. I sitt förslag på rimligt sätt att besvara frågan menar han däremot att det är av stor vikt att förstå flera dimensioner av makt. Makt blir mångansiktigt i ett samhällssystem som på ett tve- tydigt sätt skapar vinnare och förlorare, där även de som inte hör till eliterna på olika sätt kan gynnas eller på andra sätt ändå får – eller tro sig få – någon form av utbyte av de villkor som råder.
Likartade frågor bottnar denna studie i. De som studerar eliter visar i sin forskning på tendenser av icke-förändring, konservatism, reifikation, verifikation och förstärk- ningen av den hierarkiska samhällsordningen trots ett föränderligt, demokratiskt, jäm- likhetssträvande samhälle. Händelserna runt Svenska Akademin (med start hösten 2017 och pågående kris en bit in på 2019) väcker en hel del associationer till forskningsfältet för kritisk maktforskning. Krisen startade med ett me too-upprop, med anonyma vittnesmål om sexuella trakasserier och en stor uppmärksamhet i media som följd (Luik, 2017). Detta ledde till att åtskilliga ledamöter hoppade av sina uppdrag och därför ställdes nobelpriset i litteratur för 2018 in. Frågor om makt, förändring och anpassning, konservativa spelregler som möter krav på demokrati och transparens, och de krafter som spjärnar mot ändringar av ordningen, aktualiseras både på en elitskola och inom en elitkulturinstitution som Svenska Akademin. Det är inte heller särskilt enkelt att avgöra om en kvinnlig lågavlönad poet med hög finkulturell status har mer eller mindre möjligheter till maktutövning än en massiv manifestation av medialt uppmärksammade exklusiva knutblusbärare; vad som sätts i rörelse, vad som förblir konstant och vilka som för synliga och osynliga kamper mot varandra är svårt att avkoda och aldrig rationellt synligt utifrån.