Är alienation ett fruktbart teoretiskt begrepp för analys av sociala verkligheter? Den frågan ställde sig den internationellt uppmärksammade Israel 1971. Trots att han är en av de forskare som ägnat sig mest åt att fördjupa sig i begreppet så förhöll han sig kritisk inför den empiriska tillämpningen av alienation som teori. Hans kritik grundar sig i att alienation använts åt allt från ”lågt valdeltagande, rasdiskriminering och andra sociala konflikter, till neurotiskt beteende. Ett ord som kan brukas till praktiskt taget allt missbrukas lätt” (Israel, 1971, s. 307). Israel kritiserar Seeman för att han snarare ägnar sig åt klassificering än åt att skapa en teoretisk struktur av relationerna mellan klassifikationerna, vilket Israel hade föredragit. Heinz och Yuill (1992; 2011) verkar vara inne på liknande linjer i sina begreppsutredningar.
Israel (1982, s. 123) menar också att termen är relaterad till, men inte ska förväxlas med den franska sociologifadern Émile Durkheims anomi eller någon annan form av psykologisk eller sociologisk patologi. Anomi är ett begrepp som kategoriserar sådana handlingar som kan ses som samhällssjukor, som förstör möjligheterna till att ha en samhällsgemenskap. Durkheims främsta exempel på detta är självmordet. Skillnaden mellan anomi och alienation diskuteras ytterligare två rubriker nedan. Även Aspelin och Persson (2011) betonar vikten av att hålla anomirelaterad patologi separerad från en social struktur av alienation. De skriver att alienation är ett ”destruktivt men icke- patologiskt förhållande mellan människa och omvärld” (s. 138). Israels kritik av prob- lematiken med fragmentering av begreppet som klassificeringarna skapar är en kritik med betydelse för denna avhandling eftersom det alienationsbegrepp som skrivs fram här bär drag av att vara en specifik struktur snarare än en generellt mätbar tendens.
Sernhede är en svensk forskare som har vissa beröringspunkter med Persson och Aspelins förhållningssätt inför alienation (Sernhede, 2007). Hans populära bok
Alienation is my nation: hiphop och unga mäns utanförskap i Det nya Sverige handlar om
ett stig-matiserande utanförskap, en subkulturell tillhörighet hos unga män i en förort till Göteborg. De resonemang om tillhörighet, att skapa mening och att leta efter utrymme för motstånd som finns där kan relateras till mitt projekt eftersom jag använder mig av en liknande begreppsapparat, samtidigt är det jag gjort fundamentalt annorlunda. Sern-hede har studerat människor som betraktas som marginaliserade, utanför, utan till-hörighet i det allmänna och utan makt, gemenskap och delaktighet i det offentliga sam-hället. Som motiveras i avhandlingens del I har jag valt en annan ingång till en forskning som jag trots detta också skulle definiera som lika socialt engagerad, men utifrån en frågeställning som vänder på ansvar för ojämlikhet från att
emancipera och uppvärdera underordnade till att medvetandegöra och problematisera praktiker i elitgrupper.
Sernhedes (2007) alienationsprojekt bidrog till att öka förståelsen för uttryck av motstånd inför samhället och att ta makten över den egna identiteten i den grupp han studerade. Det går att argumentera för att den forskningen är en sorts emanciperande forskning på de lidandes, de avvikandes sida, i Beckers (1997 [1963]) tradition. Min studie handlar i stället om innanförskapet, tillhörigheten, makten, normen, att höra till och att ses som/se sig själv som en person med tillgång till maktutövning, som priv- ilegierad, en självklar del av det offentliga, gemensamma och en del av det som värderas högt i samhället (i likhet med ex. Haj Brade, 2017). Sernhede gör ett viktigt bidrag till forskningen med emanciperande och autonomiskapande ambitioner, men ger inget svar på frågor om vad som utmärker den andra sidan som upprätthåller samhällets maktordningar. Jag har valt att rikta min uppmärksamhet mot överordningens – eller privilegieringsprocessens konstitution. Alienationsbegreppet använder jag för att for- mulera en mer tvetydig historia om mekanismerna bakom såväl innanförskap som ut- anförskap, än den historia Sernhede berättar.
Alienation är ett begrepp som i sig varken behöver vara positivt eller negativt laddat, i den tidigare forskningen laddas övervinnandet av alienation positivt. Konceptet ”overcoming alienation” har en mantra-liknande funktion i forskning om alienation. Men det finns också andra synsätt på alienation:
Thus, rather than simply hold that certain forms of alienation are inherently negative or positive, I argue that we have to recognize that all forms of alienation ultimately play a positive role in shaping the actual self’s sense of self and its efforts to overcome its alienation. (Rae, 2010, s. 29)
Enligt Rae är alltså alienationen inte negativ per definition utan kan spela en viktig roll för en individs utveckling, även om övervinnandet av alienationen beskrivs som ett sätt att komma vidare som person. Jag förhåller mig skeptisk till denna fixering vid att alien- ation ska besegras, kommas över eller övervinnas. Jag tror att medvetenhet om alien- ation är viktigt för en växande insikt om samhällets strukturer. Min prövande slutsats är att en identifikation av och medvetenhet om det frånvända, distanserade förhåll- ningssätt som finns exempelvis hos grupper av människor i elitpositioner, kan bidra till en vändning till samhället. Men överkommandet av alienation kan vara svårt utan att totalt förändra hierarkiska samhällsstrukturer. Eftersom elitgrupper har studerats i så liten omfattning så behövs kunskaper om hur elitgrupper konstruerar sig själva, först när det finns kunskap om eliters formeringar finns en möjlighet att välja ett annat sätt att handla. Även om det finns en del avsiktlig elitkonstruktion som är medveten, så tror jag också att en hel del av det som sker på exempelvis Särskilda läroverket är oavsiktligt och omedvetet, tas för givet som självklara sätt att tänka, vara och agera. Det som sker där är bara en del av ”hur man gör saker här”, för att alludera till den etnografiska metodlitteraturen.
Det finns åtskilliga hänvisningar till Marcuse och Fromm i den tidigare forskningen om alienation. Detta görs oftast med Marcuses syn på sanna och falska värden med det moderna konsumtionssamhället i fokus, samt i skuggan av Fromms analys av brist på frihet, ängslighet och falsk makt och prestigejakt i ett konsumtionssamhälle präglat av strävan efter ekonomisk vinning. Under rubriken ”kritisk meritokrati” i förra kapitlet beskrevs uppfattningar om meritokrati som ett falskt medvetande hos eliter (Beach, 2018).
Petrik Runst och Steven Horwitz har i Review of Austrian Economics skrivit en artikel som kritiserar Frankfurtskolan och efterkrigstidens socialism. Jag har valt att här nedan citera en del ur deras täta artikel som återger deras synsätt på klassisk alienationsteori och de invändningar som finns mot tolkningarna ur de klassiska texterna:
[M]odern human existence is defined by a new and more severe form of alien- ation: Individuals lose their agency, their power to criticize and to independently direct their lives. But they do not even know that the bourgeois society estranges them from their true nature. Instead they are dulled by a wide selection of satis- fying commodities.[…] According to Marcuse, other dimensions of life, such as language, science, and philosophic thought are distorted as well, and prevent the individual from realizing the extent of its enslavement and alienation.[…] The individual, removed from communal ties and tossed into the anonymity of im- personal economic forces, becomes increasingly alone, powerless and anxiety ridden […]. Again, similar to Marcuse, Fromm sees the individual as labouring in this web of alienation, seeking after prestige and power through the means of accumulating private property, unable to see the true extent of his dependence and misery. (Runst & Horwitz, 2014, s. 9)
Fromms och Marcuses alienationsteori skildras här som ett slags nät som den moderna människan är fångad i. Den tyska sociologen Hartmut Rosa menar i Alienation and
acceleration (2010) att tillvaron i det moderna samhället alienerar, förfrämligar oss och
ställer den ”äkta”, närvarande och sanna upplevelsen av existensen så långt ifrån oss att vi upplever ett främlingskap. Ett av Rosas exempel på detta är teknologisk utveckling av datorer och mobiler som ingen förstår, som byts ut frekvent och som inte lagas. Därigenom blir vi främlingar inför de saker vi har och använder vilket också gör oss som människor till främlingar för oss själva. Rosa håller sig då nära den hegelianska alienationen som Marx inspirerades av, där separationen av människan och tingen ses som alienerande. I min observationsstudie har jag noterat både konsumtionskultur och en upptagenhet av mobiler och datorer samt hur märkesväskor och märkeskläder blir viktiga symboler för att höra till elevgruppen. Men jag har valt att inte lägga den största betoningen på dessa konkret observerbara aspekter utan har varit mer intresserad av elevernas, lärarnas och skolans sätt att förhålla sig till samhällskunskapsämnet och värdegrunden. Sedan att det kan finnas samband mellan en konsumtionskultur, sam- hällshierarkier, ojämlikhet och de ting som delvis äger oss alla – om vi följer Rosas tankespår – ser jag som en större generell samhällstendens snarare än angeläget spe-
cifikt för den studie jag gjort. Även om det är en samhällstendens som har stark in- verkan på eleverna och lärarna i Särskilda läroverket.
Runst och Horwitz forskning blir relevant för detta avhandlingsarbete främst när de redogör för hur människan fastnar i en maktlös kvasi-prestigekamp som är alienerad i stället för att ägna sig åt att delta i samhällets utformning. De är skeptiska inför klassisk kritisk teori, som Marcuses och Fomms, för att de anser att den underskattar män- niskors kritiska tänkande och överskatta sin egen kritiska blick på ett ironiskt okritiskt sätt. De hade kunnat nå djupare i sin förståelse genom att exempelvis ta del av Langmans problematisering av sant och falskt medvetande i form av äkthet, auten- ticitet, i bokkapitlet ”Alienation, Entrapment, and Inautenticity” (Braun & Langman, 2011). De snabba slutsatser som dras av Runst och Horwitz om alienationsteorins klassiska texters illa dolda förakt mot människors autonomi och självbild är inte helt nyanserade, även om de ger upphov till en dynamisk diskussion. Begreppet falskt med- vetande försvaras dock av Lukes (2008) när han skriver om uppfattningar av makt som naturlig ordning, såsom inom Bourdieus Habitus-begrepp eller idén om en patriarkal ordning i det viktorianska samhället hos J. S. Mills:
Påståendet att sådan makt ger upphov till ”falskt medvetande” som döljer människors ”verkliga intressen” väcker negativa historiska associationer och kan förefalla såväl överlägset som förmätet. Det finns dock enligt min mening inget i sig trångbröstat eller förmyndaraktigt i dessa idéer. Om de bara utvecklas på ett lämpligt sätt förblir de centrala för förståelsen av maktens tredje dimension. (Lukes, 2008, s. 21)
I detta fall är jag helt enig med Lukes. Jag tror på potentialen i en utvecklad och mer humanistiskt medveten, kritisk diskussion om falskt medvetande utifrån den tredje dimension av makt som angår denna avhandling. Den tredje dimensionen hos Lukes är den hegemoniska ideologi som villkorar tillvaron och placerar falska intressen, mål och medvetande i vägen för verkliga tankar. Detta utvecklas dock inte vidare här utan lämnas åt fortsatt forskning efter avhandlingsarbetet.
I kallelsen till en ISA-session om alienation och kritisk teori förordar Langman en återuppväckning av klassisk alienationsteori, som den Runst och Horwtiz kritiserar. Langman kritiserar den Habermas-influerade glidning som alienationsteorin fått i Honneths analys.27 Själv ställer jag mig i en slags mellanposition här, vilken blir än mer
synlig i avsnittet framöver om ett subjektserkännande alienationsbegrepp, även om min forskning i praktiken ansluter sig till Langmans mer klassiska alienationsteori där dominans, maktbalans och ojämlikhet är bärande koncept. Det finns också kontaktytor mellan den subjektslyftande och essentialism-kritiserande alienationskritik som Jaeggi (2014) utvecklar och retoriken hos Runst och Horwitz. Jaeggi gör en mindre polemisk och mer genomarbetad framställning som analysen återkommer till i nästa kapitel.
Alla forskare i området har dock inte samma dramatiska formuleringar runt alien- ationens närmast sjukdomsliknande effekter, konsekvenser och innebörder för
samhället i stort. Rae betonar att alienation inte hör samman med biologi utan är en enbart social företeelse och definitivt inte är något som ska betraktas som en sjukdom. Hos Rae definieras alienation som en påverkan på ”det faktiska jaget”, vilket ger en koppling till en individuell position snarare än en generell strukturell tendens. Han skriver, i opposition till konceptet “overcoming alienation”:
Alienation relates to the way the actual self reflectively lives and comports itself in the world as this is defined in relation to a specific normative conception of the preferable, or authentic, self; it does not define a physical disease or ailment. (Rae, 2010, s. 33)