Den bild av ljus, näringsriktighet och rymlighet som slår en besökare på Särskilda läro- verket vid första anblicken, omförhandlas efter en längre tid av observationer när min observerande blick sänkts från det översiktliga till fokus på detaljer. Vissa fysiska villkor inom byggnaden och i klassrummet är på gränsen till icke-fungerande, men fasaden upprätthålls av gemensamma ansträngningar trots de påtagliga svårigheter några av bristerna innebär.
Eleverna går i stora klasser, nästan 40 elever per klass. De behöver kunna befinna sig i denna stora elevgrupp utan att oordning uppstår. De befinner sig på en plats som rent ytligt ser välvårdad och exklusiv ut, men vid en närmare granskning så är många delar av skolan ordentligt slitna. Här råder fysiska villkor för skoltillvaron som kräver sam- arbetsvilliga och lojala elever. Detta vittnar om en skolägare som inte spenderar särskilt mycket pengar på att uppdatera skolans material och ytskikt. Exempelvis är vissa lås till toaletterna sönder. När jag ser närmre på låsen noterar jag att de inte är sönder för att eleverna förstört dem utan för att de helt enkelt är för gamla och för väl använda. Modellen på låsen är gammal. Detsamma gäller vred på flera av kranarna inne på toaletterna och barstolarna runt akvariet vars svetsning är på väg att släppa. Elinstalla- tionen i klassrummet, med stora mängder damm som samlas i ett hål i marken, får mina gamla skyddsombudsreflexer att reagera: där samlas allt för många sladdar till datorerna via förlängningssladdar som gör klassrummet till en strömförande hinderbana. På andra skolor leder ofta denna typ av skador i inredning till att det sker en demolering, men inte på denna skola. Här hanteras de söndriga låsen och vreden så
försiktigt av eleverna att det fungerar att avvakta med reparationer utan att äventyra verksamheten. Jag observerar hur eleverna tar stora kliv över sladdarna som hänger över gången mellan bänkarna utan att någon dator åker i marken; ingen sladd rycks ut och ingen elev faller till marken av snubbeltrådarna. Alla anstränger sig för att vara aktsamma.
Värmesystemet och fläktsystemet har varit trasigt under alla de år jag gjort observa- tioner, men aldrig har någon elev klagat på att frysa eller på att bli störd av ventilations- ljuden trots att lokalens brister är uppenbara: det gemensamma intresset av att upprätt- hålla bilden av den perfekta skolan och de starka eleverna som aldrig fryser eller blir störda av ljuddistraktioner prioriteras framför att reagera över de faktiska förhållandena – kropparna i klassrummet reglerar sina sinnesintryck från yttre omständigheter på ett sätt som inte äventyrar koncentration eller fokus på arbetet. Ingen kritik förs fram av eleverna. Höga ljud eller upprörda röster är också något som inte hör hemma på skolan, utrymmet för att föra fram kritik blir minimalt.
Eleverna är placerade i stora grupper och förutsätts lyssna på sina lärare, på det sättet är de tydligt positionerade som icke-vuxna. Samtidigt noterar jag att deras val av kläder och deras sätt att bete sig på många sätt för tankarna till en sorts vuxenimitation: det är unga människor i unga kroppar men med vuxnas hållning och beteende, vuxnas val av klädstil och frisyrer. Det är väldigt få bland eleverna som följer ett utpräglat tonårsmode eller som på något sätt testar gränser för avkläddhet, extrem klädstil eller ovanliga frisyrer och markerat smink. Deras val av kläder och andra uttryck för personlig stil hade kunnat fungera lika bra för medelålders banktjänstemän. De dämpade rösterna och lugna samtalstonerna i små grupper påminner också om vuxna arbetsplatser och det sociala samspel som sker på arbetsplatser för tjänstemän.
Alla i klassen lyssnar intensivt på lärarens föreläsning som fått namnet ”baksidan av sociala reformer”. ”Den svenska modellen” beskrivs med lobotomeringar och tvångssteriliseringar av psykiskt sjuka kvinnor som problematisk baksida. I nästa andetag tar läraren upp baltutlämningen och Sveriges vapenindustri samt produktionen av minor och klusterbomber. Det går fort framåt, eleverna skriver intensivt på sina datorer och jag noterar att några använder ett gemensamt Google- dokument för att hinna skriva ner allt som sägs.
Jag ser: inga blanka svettiga pannor, inget flottigt hår med utväxt, jag känner inga starka dofter. I stället ser jag: smala magar och kläder som sitter som de ska, utan fläckar. Inga skarvar som skaver eller trasiga väskor, inga slarviga frisyrer, ingen skäggstubb, stripiga hårtestar eller starka färger. Här saknas det svaga, det otillräckliga, det misslyckade: det som visar brist på tid, lust, intresse, engagemang, resurser, kunskap... Ljuden är låga, öronen vilar, ögonen behöver inte notera några kontraster. Ingen lämnar klassrummet för att gå på toaletten, ingen avbryter med ett högljutt smaskande på en sen frukost eller störande prassel från godis-påsar. Ingen ställer några frågor eller ber läraren om att sakta ner eller upprepa. Ingen avbryter för att ifrågasätta eller begär förtydliganden under genomgångens successivt ökande
svårig-hetsgrad; de komplexa sambanden, de avancerade analyserna och faktadetaljerna präglar lärarens genomgång. Ingen hittar på en klurig fråga som lockar läraren att tappa fokus på genomgångens avsedda upplägg. ”Allt kommer på provet”, flinar han efter en lång stunds inten-sivt föreläsande, men ingen av eleverna skrattar. Tangenterna smattrar.
Det finns dels en slags kroppslighet när de unga eleverna i klassen härmar idéer om vuxenhet i sitt sätt att vara, dels är det ett gestaltande av styrka, smalhet, pigghet och skärpa som sker i klassen. Det finns inga utrymmen för svaghet, för att inte hänga med, för att behöva extra stöd eller för att inte klara av att vara i stora klasser med distra- herande ljudmiljö. Eleverna är effektiva i sina strategier för lönsamt arbete i klass- rummet. I denna klass måste alla klara av att hantera IRE-formaliserad undervisning (fråga-svar-utvärdering), att anteckna snabbt och effektivt och koda av instruktioner från läraren. De måste kunna hantera att vara många och att vara socialt fungerande i olika konstellationer som formeras löpande. Framför allt måste de kunna hantera att arbeta ensamma, att arbeta hemifrån och själva kunna ta ansvar för sitt arbete med sina studier. Kraven på funktionalitet är höga och utrymmet för funktionsvariation är i princip obefintligt, speciellt när det är relaterat till inlärningsförmåga. Kraven på själv- ständighet är höga, men utan att en kritisk individualism tar plats på ett sätt som stör konformiteten. De kroppar som får finnas här är subtila och nedtonade, likadana och högfungerande.
I såväl det tidigare som det fortsatta resonemanget väljer jag att benämna den disci- plinerade kropp som eleverna får lov att befinna sig i som en sorts kroppslöshet. En kroppslöshet som också skulle kunna beskrivas som krav på en extrem kroppsnärvaro med tanke på alla disciplinerande krafter som behöver ansamlas. Men som jag ser det är skolan utan samhället och eleverna utan kroppar begrepp som förklarar acceptans av utmanande fysiska villkor i klassrums- och skolmiljön. Elever vars kroppar inte kan disciplineras på samma sätt, hade inte kunnat befinna sig på Särskilda läroverket: detta är inte en plats för alla.