I mitt empiriska material skildrar jag en androgyn sexualitet som norm. Den normen ligger över praktikerna på skolan och blev synlig när jag hade varit där ett tag och observerat. Det finns inga könsöverskridande identiteter som leker eller utmanar idéerna om stereotypa könsroller eller som utmanar den svalt androgyna asexuella variant av killelever och tjejelever som får utrymme på skolan. I det androgynt asexuella finns också den vuxna tjänstemannaroll som eleverna framställer. Den rollen är en väg från en kropp av kött, blod och svett: här finns bara svala och reglerade kostymer och kavajer, inga valkar som väller över linningen eller pulserande blodådror bakom svettiga pannor.
Forskningen om elitskolor handlar till övervägande del om internatskolor som funnits under lång tid. Många av dessa skolor har länge varit förbehållna manliga elever, även om flertalet skolor på senare tid även har låtit kvinnliga elever bli antagna. I sådana fall finns det ofta separata byggnader för flickor och pojkar, ofta har flickorna sämre byggnader att hålla till i (Hellström, 2013; Khan, 2011). Inom forskningen tecknas generellt sett bilden av överordnade vita, rika män upp. Studier av makt, av över- ordning, ”uppåt”, har av begripliga skäl riktats in främst på studiet av manliga elever. Detta innebär att det finns det en brist av studier av överordning och kvinnliga elever som denna studie delvis lyfter fram i sitt material. Om än via ett könlöst tjänste- mannaideal.
Men enbart könsaspekter är inte tillräckliga för att förstå nyanser och relationer mellan kön och andra aspekter av människors identiteter och positioneringar i relation till varandra och andra. Genom min studie skildras hur tjejerna i slutet av utbildningen har tagit över den sakliga, korrekta och formella ordningen i klassrummets debatt- klimat. Det verkar som om att killarna, som under utbildningens första år kunnat debattera fritt och tycka vilt, har hamnat i en mer passiv position och de mer pålästa sakliga tjejerna har tagit över både när det gäller utrymmet att tala i klassrummet och lärarens ämnesrelaterade uppmärksamhet i klassrumsarbetet med samhällskunskapen.
I den tidigare forskningen finns en hel del skrivet om köns- och genusrelaterade föreställningar som karaktäriserar de roller som är möjliga att anta på elitskolor. Det är en stereotyp könsordning som delar upp flickor och pojkar. På många av de elitskolor som studeras världen över är skolorna till och med uppdelade i flick- respektive pojk- skolor. På de skolor där det finns elever av flera kön är det ett snävt utrymme för könsroller och exempel på hur könsöverskridare straffas återfinnas ofta inom de empiriska studierna. I min empiri finns vittnesmål om exklusion och utsatthet för de som brutit mot normer av tillhörighet till femininitet, maskulinitet eller kyligt asexuell androgynitet. Det är både lärare och arbetsledare som berättat om hur öppet homo- sexuella och könsöverskridare känt sig mer eller mindre tvingade att sluta på skolan.
Inom elitskoleforskningen beskrivs en falsk feminism som ger unga kvinnliga elever en föreställning om att alla ledarpositioner är inom räckhåll utan att de förbereds på den patriarkala ordning som är verkligheten när det gäller de positioner av ledarskap som eleverna förbereds för (Benjamin, 2010; Forbes & Lingard, 2015; Kenway et al., 2017; Kenway, Langmead, & Epstein, 2015). Det beskrivs stereotyper och könsmässiga karikatyrer såsom ”Davos-mannen” (syftande på möten för World Economic Forum) och status-kvinnor (”Pedigree-wifes”, syftande till de blivande fruarnas härkomst och uppfostran) för att karaktärisera de roller som eleverna antas uppfylla i framtiden (Kenway et al., 2017, s. 239). I min empiri ser jag stereotypa könsroller som skulle kunna passa in under rubrikerna ”Davos-mannen” och ”Pedigree-wifes”. Samtidigt blir de drag av asexuell androgynitet som jag funnit i materialet en utväg ur dessa trånga stereotyper. Det androgyna och det asexuella har potential som avsägelse av kropp, kön och kött på ett sätt som placerar klass över kön. De svenska författarna och jour- nalisterna Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) och Ester Blenda Nordström (1891- 1929) är två exempel kvinnor med privilegierad bakgrund som redan runt förra sekelskiftet använde androgynitet som metod för att röra sig bortom en trång passiv kvinnoroll inom ramarna för den heterosexuella matrisen (Bremmer, 2017; Johannisson, 2015). På skolan finns detta utrymme, men som skildrats i den tidigare forskningen verkar den överordnade positionen inte kunna upprätthållas utanför skolorna.
Khan (2011) skildrar hur flickorna drabbas av ätstörningar, utseendekrav och höga krav på sig själva när det gäller studieprestationer. Även författaren och journalisten Agnes Hellström (2013) beskriver detta i sin reportagebok om riksinternaten Lunds- berg, Sigtuna och Grenna. På St. Paul’s kvoteras killar in eftersom skolan har hälften killar och hälften tjejer som sina elever. Eftersom tjejerna generellt har högre skol- prestationer så krävs det mer av tjejerna än av killarna för att komma in på skolan, men i alla hyllningar av elever som utmärker sig på St. Paul’s är det endast killar som upp- märksammas. Khan visar också hur eleverna alltid nämner killar när de ska berätta om elever som anses framgångsrika, skickliga eller särskilt värda att uppmärksamma. Den amerikanska genusvetaren Beth Cooper Benjamin (2010, s. 179) visar på ett snarlikt sätt hur flick-elever blir utstraffade för att de är för duktiga och presterar högre än pojkarna. Det resulterar i att tjejerna slår ut varandra som effekt av strävan efter en jämn
könsfördelning. Jag har inte noterat några sådana tendenser på Särskilda läro-verket, här verkar tjejerna snarare hålla en torr, sakligt syrlig och kunnig ton under lektionerna. Detta ger läraren positiv uppmärksamhet under det fåtal tillfällen då han ger positiv feedback efter elevernas få inlägg under lektionerna. Tjejerna vet vart läraren är på väg, kodar av det och gör endast kommentarer som inte stör vare sig lärarens genomgång eller bilden av att de redan kan allt – det ställs alltså inga så kallade dumma frågor, förutom av ett par enskilda elever under de första månaderna i ettan.
I min studie ser jag hur de ambitiösa och hårt arbetande tjejerna på ett sätt avgått med en sorts seger eftersom de tillåts äga klassrummet och lärar-elevinteraktionen rörande ämnet och klassrumsarbetet. Skolinspektionen (2018) beskriver i sin gran- skning av högpresterande elever hur tjejer blir missgynnade genom en undervisning som inte anpassas till deras behov. På Särskilda läroverket sker inte denna typ av miss- gynnande eftersom höga studieprestationer är en utgångspunkt för undervisningen. Men den studierelaterade prestationsstress som tas upp i Skolinspektionens rapport har synts under observationerna. De tärande kraven syns om inte annat genom discipli- neringen eleverna utsätter sina kroppar för. Särskilt tjejerna, men även flera av killarna lever upp till stränga krav på smalhet, styrka, full funktionalitet och synlig avsaknad av kroppsliga funktionsnedsättningar. Under början av 2000-talet kom en mängd forskning på ”duktig-flicka-syndromet”, som satte prestation, stress och kroppslig kontroll i samband med varandra (Ernsjöö Rappe, Sjögren, & Smajic, 2004). Idé- historikern Karin Johannissons (1994, 1997, 2015) forskning har också tematiserat kropp i perspektiv till själ, materia och kött utifrån prestation och krav beroende av kön och klass. Mycket av det hon skriver om beskriver kopplingarna mellan kvinnors prestationer och kontroll över kroppen. Hon har också skrivit om det viktorianskt asketiska som förklaring till kvinnors skam över sexualitet och andra kroppsliga funktioner.
Precis som i annan forskning om elitelever går det att även i detta fall konstatera att den eventuella vinst tjejerna som lämnar samhällskunskapsklassrummet avgått med, inte spelar någon roll när den väljs som ska styra stora bolag, sitta i styrelser eller vem som får högst lön och mest tillgång till pengar. Statistiken över lön, positioner med möjlighet till styrning av andra och utsatthet är tydlig för Sverige som ändå ofta omtalas som ett av världens mest jämställda länder (SCB, 2018). Ännu mindre uppmuntrande är det för tjejerna när en global ordning aktualiseras. Kenway och hennes kollegor beskriver förhållanden:
While women’s increased education, power and money are certainly associated with escalating success in leading companies and, in rare cases, countries, overall they have not risen to lead 50 per cent of the 99 per cent let alone of the 1 per cent. And, at less than 0.07 of the ruling, hyper-wealthy 1 per cent, women are immensely under-represented in the global elite […]. It seems that women’s options are remarkably restricted and regulated amongst the very rich and
powerful and that this is rarely problematized by their male counterparts […]. (Kenway et al., 2015, s. 156)
I Benjamins (2010) studie framkommer följande spänningsfält hos en av tjejerna med status som börjar utmana de vuxna ledarna: ”While the status she has cultivated keeps potential rivals at bay and garners plentiful affirmation from adults, it also threatens to isolate her from her peers, reflecting the double-edged sword of good-girl-ness” (s. 182). Här tror jag att det finns något som närmar sig det som min analys hamnar i: det komplexa i makt och överordning, det tveeggade, det ambivalenta och det smärtsamma kämpandet som krävs för att verka vara en sådan som med lätthet styr, dominerar, presterar högt och därför bli överordnad andra. Att uppfyllas av ”ease” är inte så lätt som det ger sken av att vara. Det ”Tara” i Benjamins studie vittnar om är privilegierat men samtidigt smärtsamt. Det är inte njutning, men det ger något annat. Kan det vara så att smaken av makt har en beska? Det är en smak som är eftersträvansvärd, men den kräver en tränad tunga, erfarenheter av hur beskan ska hanteras, kombineras med syra, salt, fett och sötma för att verkligen komma till sin rätt. Benjamin skriver att
[t]he promised benefits of being a good girl (e.g. good grades, community pride, a sense of safety) are deeply and powerfully seductive, especially when the relational costs of resistance and defiance – not to mention mere vulnerability – are so threateningly high […]. (s. 183)
Det androgyna och asexuella blir i min studie till en utväg för de som hamnar i de paradoxspända feminint kodade positioner som skildras i blockcitatet ovan. Genom att skära ner det feminina går det att komma undan de spänningar som skapas när kvinnliga elever tar över högstatuspositioner och ge ett sken av ”ease”.