Alienation är ett begrepp som verkar ha en stark attraktion. Ordet används i allt från svensk 70-talsprogg till modern amerikansk hip hop, politiska debatter, kulturanalyser i massmedia och vetenskapliga texter. Det används när olika nyanser av främlingskap, utanförskap, isolering och misantropisk nihilism diskuteras. Frilansskribenten David Brolin (2011) skriver i Svenska Dagbladet att detta är en del av problemet för alienation som teori, han förutsätter då att alienation är en hel teori och inte enbart ett begrepp. Genom den italienska litteraturvetaren och författaren Umberto Eco resonerar Brolin om banaliseringen, förtunningen och försvagningen som drabbat alienationsanalyserna på grund av deras breda användningsområden och slentrianmässiga tillämpning. Under 60-talet var alienation ett populärt begrepp som ingick i en bredare mer allmän diskus- sion, men på senare tid har det använts i mer specialiserade sammanhang. Brolin menar
emellertid att alienationsläran i grunden är en humanistisk idé om sökandet efter män- niskans samma väsende, och han avslutar sin kulturartikel med resonemang om att alienation kan ses som ett slags nödvändigt ont i det senmoderna samhälle vi lever i idag.
Som nämnts tidigare så är begreppet alienation ett analytiskt verktyg för avhand- lingen. Det empiriska materialet teoretiseras med hjälp av det som ibland kallas aliena- tionsteori, men som andra gånger begränsas anspråksmässigt då det hellre skrivs om alienation som begrepp än som en total teori. Jag har valt att oftast skriva utifrån alien- ation som begrepp, även om jag använder det teoretiskt. Visst är begrepp ofta teoretiska, men den betydelse av allomfattande, konceptuella förklaringsmodell – eller modell för förståelse, tolkning och analys – som ordet ”alienationsteori” bär med sig är jag försiktig med att använda mig av.
I detta första alienationskapitel görs en genomgång av vad alienationsbegreppet varit, hur det använts och definierats. Denna text leder avhandlingen vidare mot det alien- ationsbegrepp som används för avhandlingens analys. Det analytiska kapitlet som följer efter detta kapitel har mer fokus på användningen av alienation för denna avhandling, medan föreliggande kapitel bär drag av en bakgrundstecknande teoretisk begrepps- utredning.
Som rubriken avslöjar kommer detta kapitel att mynna ut i en förklaring av hur alienation utan maktlöshet kan se ut. I detta kapitel ges bakgrunden till hur en sådan alienationen formuleras och i nästa kapitel ges en teoretiskt inspirerad analys som arg- umenterar för en ny användning av alienationsbegreppet med samhällskunskaps- didaktiken på elitskolan som material.
Detta kapitel går igenom flera teoretiska uppfattningar om alienationsbegreppet och landar i en begreppsutveckling för avhandlingen. På så sätt har avhandlingens analys- verktyg mejslats fram. Nedanstående sammanfattning av den genomförda begrepps- utvecklingen skapar ett delvis historiskt delvis teoretiskt sammanhang för detta begrep- psliga analysverktyg.
Alienation har funnits som begrepp sedan grekisk antik. Det har använts med skriftande betydelser, men oftast när det rör sig om avskiljande mellan ägodel och ägare, personer och något i deras omgivning som på något sätt har anknytning till personen. Ett tidigt sätt att resonera runt alienation rör religiös alienation, i betydelsen att människan är separerad från gud. Ett något senare sätt att resonera rör människans alienation från naturen, och i dessa sammanhang är upplysningsfilosofen Jean-Jaques Rousseau mest känd. I början av 1800-talet använde filosofen Friedrich Hegel begreppet för att beskriva separationen mellan det människan gör, som subjekt, och det som människan har skapat. Han visade därmed hur det som skapats av en människa kan förändras från att vara en del av människan till att bli ett objekt utanför människan själv. Karl Marx använde strax därefter alienation för att sätta ord på människans position i det kapitalistiska samhället där industrierna gjort arbetaren förfrämligad – eller alienerad – från sitt arbetes produktion, vilket ledde till att arbetaren förlorade kontakten med sig själv. Den marxistiska förståelsen av alienation är den som före-
kommer mest frekvent i både vetenskapliga och allmänna sammanhang. Frankfurt- skolan, och Antonio Gramsci, vidgade Marx förståelse av alienation genom att låta det förklara hela samhället. Då antas även det civila samhället och kulturen formas av kap- italismens villkor, inte bara produktionens villkor.
På senare tid används alienation som beskrivning av människans villkor såväl i det moderna som i det post-/senmoderna samhället och i den tid vi befinner oss i idag. Kapitalismens villkor, utbrändhet och stress, arbetslivets krav och fritidslivets ideal iscensatta via sociala medier, är alla erfarenheter som kan beskrivas som alienerande. På många sätt handlar alienation om en kritik av det rådande samhällets normer och ideal. Begreppet hjälper att identifiera de aspekter av vår tillvaro som skaver, som skapar obehag och bidrar till upplevelser av brist. Men det är inte ett begrepp som sätter ord på de starkaste formerna för missnöje med samhällsordningen: det är fel ord att använda alienation som beskrivning av grova våldsbrott, terrorism, självskador eller uttryck för avsky av andra människor. Däremot sätter begreppet ord på företeelser som frånvaro av solidaritet, separation från människor i det omgivande samhället och ointresse, icke- engagemang eller instrumentalism inför det en ägnar sig åt. Att inte vara i det en gör eller inte bry sig om det en lär eller isärkoppla varande från vetande, handling och görande från kunskaper om samhället och ens plats eller position, är alien-ation så som det används analytiskt genom denna avhandling.
Begreppet alienation återuppväcks då och då inom samhälls- och beteendeveten- skaperna men aktualiseras i åtskilliga sammanhang där distansen mellan samhället och dess medborgare, en verksamhet och dess deltagare, eller en aktivitet och dess aktörer, behöver förklaras och förstås. Främst används alienationsbegreppet för att benämna vad jag skulle vilja kalla för en ”annanhet”, en slags separation mellan yttre och inre verklighet som skär bort en människa från den faktiska sociala situation den befinner sig i. Denna separation, annanhet, distans och detta avlägsnande av individen från det ett ”vi”, som ”vårt”, (samhället) är hur jag försöker använda alienationsbegreppet, men det är inte alltid så det praktiserats. Det finns en diskussion om autenticitet (Beauvoir, 1992 [1947]; Sartre, 1992 [1943]), äkthet, om aktivt och falskt medvetande (exempel hos Marcuse (1968)) och om människans essens (Marx) som knyter an till både klassisk och samtida alienationsanalys samt kritisk teori. Dessa diskussioner kommer fördjupas i nästa kapitel om en kroppslös alienation i frånvaro av samhället.