Varför är den kroppsliga referensen så viktig för vilka formuleringar som hjälper kroppen att handla? Finns det ett sätt att förstå hur själva språket är relaterat till den fysiska kroppen och dess erfarenheter, ett sätt att förstå vad språkliga gestaltningar eller formuleringar gör med våra kroppar?
George Lakoff och Mark Johnson, lingvist respektive filosof och verk- samma i USA, kopplar i boken Philosophy in the Flesh samman filosofiska grundproblem med modern kognitionsforskning. De menar att en empi- riskt ansvarsfull filosofi måste ta hänsyn till människans kroppslighet i synen
på förnuft, medvetande och etik.83 Vi förstår inte dessa frågor genom intro-
spektion och vår världsuppfattning är inte grundad i ett fristående förnuft, utan kroppen, dess perceptionsmönster och grundläggande upplevelser är basen för vår förståelse av världen och hur vi språkligt gestaltar den :
the very structure of reason itself comes from the details of our embodiment. The same neural and cognitive mechanisms that allow us to perceive and move around also create our conceptual systems and modes of reason.84 Lakoff och Johnson har udden riktad mot anglosaxisk analytisk filosofi och bekänner sitt beroende av pragmatikern John Dewey, mest känd för sin devis learning by doing, och fenomenologen Maurice Merleau-Ponty, ”two of our greatest philosophers of the embodied mind”.85
Lakoff och Johnson menar att den kroppsliga erfarenheten bildar en basnivå som är en grund för primära metaforiska yttranden på en annan abstraktionsnivå. Ett exempel är yttrandet Vi har stått varandra nära i många
år, men nu har vi börjat glida isär. Den primära kroppsliga erfarenhet som
bildar grunden till påståendet är den fysiska intimiteten talaren har erfarit med människor. Ett annat exempel är känslan av att känna sig uppåt. Den primära kroppsliga referensen är hur kroppen känns i en upprätt position, alltså hur känslan ger en viss riktning i kroppen.86 Andra yttranden där
den kroppsliga erfarenheten kan användas metaforiskt (men också bok- stavligt!) är jag greppar något, att stötta någon eller känna sig nedtyngd. 87 Vi
är normalt inte medvetna om de primära metaforerna och hur vi erövrat bruket av dem, på grund av att de är en del av vårt kognitiva omedvetna : ”Primary metaphors are part of the cognitive unconscious. We acquire them automatically and unconsciously via the normal process of neural learning and may be unaware that we have them.”88
Vissa av våra begrepp skildrar den kroppsliga basnivån och är alltså bok- stavliga, inte metaforiska. Ett tydligt exempel är hur uttrycket Detta är
samma färg är bokstavligt, medan uttrycket Dessa färger ligger nära var- andra är metaforiskt.89 Man kan bokstavligt talat stötta någon, för att han
inte ska falla omkull. Men man kan stötta någon i metaforisk mening, då han ska fatta ett viktigt beslut.
Primära metaforer är stabilt förankrade i våra grundläggande kroppsliga erfarenheter, men för att kunna uttrycka mer komplexa skeenden kombi- neras enkla, primära metaforer till mer komplexa metaforer. Våra grund- läggande kroppsliga referenser är inte oändliga och måste alltså kombine- ras för att kunna uttrycka komplexa fenomen. De exempel som Lakoff och Johnson presenterar är naturligtvis i engelsk språkdräkt, men ett av dem låter sig ungefärligt översättas till svenska. Om man utgår från metaforen
Kärleken är en resa så kan ett par ha ett gemensamt mål med sina liv, livet rullar på, men relationen kan gå överstyr, men de kan ändå inte vända om.
Det flyter på ett tag, kanske når man till en skiljeväg och ibland står det helt
still, speciellt om man kommit till en återvändsgränd.90
Den allmänna synen på metaforer präglas, enligt Lakoff och Johnson, av att de anses användas som dekorativa eller förstärkande element inom lyrik, retorik eller konstnärliga fält överhuvudtaget, alltså områden där sanning och logik inte står på spel. Lakoff och Johnson menar tvärtemot denna ståndpunkt att metaforer spelar roll inom vetenskap, matematik och filosofi och att de är konventionella och ständigt i bruk.91
Min poäng med att göra denna utfärd i språkfilosofin är att Lakoff och Johnson erbjuder en förståelse av förbindelsen mellan vårt språk och vår kropp. De undersöker hur våra kroppsliga villkor och kroppens relation till vår omgivning påverkar vårt tänkande och vår begreppsbildning. För teatern är det bara att ta vid : mötet med den dramatiska texten är ett möte med begrepp och dessa begrepp ska ges en kroppslighet, den kroppslighet som skapar en scenisk situation. Om Lakoff och Johnson undersöker hur
kroppen är bas för begreppen, så undersöker teatern hur begreppen är en bas för kroppen. All kunskap vi har i arbetet måste föras ned – eller kanske
förädlas! – till en kroppslig basnivå för att göra handling möjlig. Detta är inte förgrovning eller förenkling av abstrakta resonemang, utan ett sätt att göra förståelsen specifik. Förståelse, i detta sammanhang, svävar inte för sig själv utan ska föras till en kroppslig relation genom handling.
Detta är inte detsamma som att kroppen med gester illustrerar sitt tal. Lakoff och Johnson hänvisar till en undersökning som påvisar hur man i gestiken i dagligt tal kan se spår eller antydningar till vad de kal- lar en kroppslig basnivå. Exemplet handlar om en man som inte kunde bestämma sig för om han skulle stanna hemma eller gå på bio. Under sin berättelse lät han handflatan illustrera balansen mellan de två valen : han
vägde argumenten mot varandra.92 Det är inte en illustration, men en ges-
tikens antydan om en kroppslig relation till berättelsen.
Ett exempel som tydligt sammanfattar diskussionen ovan är ett Shake- spearecitat från Romeo och Juliet. I Juliets trädgård uttrycker Romeo sin kärlek i en metafor : ”Å om jag var en handske på den handen,/Då rörde jag den kinden!”93 Metaforen är här ingen tom retorisk figur, utan en bas
för skådespelarens kroppsliga förståelse och gestaltning. Att spela kärlek i allmänhet låter sig svårligen göras, men en önskan att vara där uppe på balkongen, konkret och specifikt, sinnligt närvarande vid den kinden, ger både en kroppslig relation, om än föreställd, och ett mål. Med språkets hjälp föreställer sig Romeo att han vidrör kinden; uttryckt på annat sätt kan man säga att han visualiserar en önskad framtid. Den bild som Romeo skapar är en gestalt, en helhet, den är något sammanfattat. Här finns för- bindelsen med metaforen som förlöser kroppen, på samma sätt som de bildliga formuleringarna i inledningen av kapitlet.
Sammanfattning
Detta kapitel beskriver en metodik som betonar språkets och den specifika formuleringens roll för kroppslig kunskapsbildning. Jag har med flera exempel visat hur kroppslig kunskapsbildning och förändring sker genom att formulera bilder som är kroppsligt påtagliga.
Jag har anknutit till en filosofisk och lingvistisk diskussion om hur kroppslig erfarenhet bildar en grund för vårt språk. Denna teoribildning är tacksam att relatera till de konkreta exempel jag gett från kroppslig under- visning. Men jag använder inte denna teori för att rättfärdiga rörelseunder- visningens arbetsspråk. Ett arbetsspråk har sitt värde i sin brukbarhet och behöver inte rättfärdigas genom anknytning till andra teoribildningar. Däremot ger Lakoffs och Johnsons resonemang en förståelse för varför detta bildliga språk används och varför det stimulerar till kroppslig förstå- else. Denna språkteori kan på det sättet fungera som en stimulans för det praktiska teaterarbetet. Min beskrivning av teaterns kroppsliga kunskaps- bildning har också ambitionen att ge konkretion åt de teorier som Lakoff och Johnson presenterar. När jag senare beskriver Michael Chekhovs psyko-
logiska gest (s. 164 f.) kommer jag att påvisa ett skådespelaranknutet tän-