Jag har velat ge diskussionen om lore utrymme, därför att termen anknyter till de ofta använda begreppen tyst kunskap och kunskap i handling.184 Filo-
sofen Bengt Molander beskriver hur en tradition och dess utveckling yttrar sig i en oavslutad berättelse som går från person till person : ”Det är en
personlig inlärning. Man tar över som person från andra personer; det ger
både en personlig identitet och utgör en länk i kunskap. Men berättelsen
fortsätter och förnyas ständigt – så länge ett yrke eller en verksamhet inte
stelnar till ritual.”185 Molander framhåller också att ”rutin och tradition
kan stå i motsats till kunskapsbildning och därmed kunskap. Till exempel
om någon klamrar sig fast vid givna regler för handling (och tänkande)
endast av det skälet att de är tradition eller rutin och bortser ifrån om det
är bra eller ej ur andra synvinklar.”186
Man kan alltså inte dra slutsatsen att en muntlig och kroppslig tradition eller praktiskt kunnande inte kan beskrivas eller granskas kritiskt. North beskriver hur rutinen inom en praktisk tradition kan göra att man löser nya problem med gamla metoder :
Practice is largely a matter of routine. Most of the time, then, Practitioners operate within the bounds of lore’s known : they approach the matter of what to do by reducing the infinite number of potentially new situations into familiar terms, then handling them with familiar strategies.187
Det pragmatiska förhållningssättet kan missa det unika i en situation. Man tar vad man har i stället för att söka nya verktyg, vare sig dessa är av teore- tisk eller praktisk art.
North betonar den pragmatiska logikens betydelse för att något ska kunna bidra till ett områdes lore. Men jag tolkar det som att North inte automatiskt likställer detta brukbarhetskriterium med att det behöver vara ett bra val; att något fungerar behöver inte betyda att det var det lämpli- gaste valet.
Enligt min åsikt finns det en fara med ett renodlat pragmatiskt förhåll- ningssätt eftersom det lätt kan förväxlas med ett bekvämt förhållningssätt. Vad som fungerar kan vara det som för tillfället är minst krävande och det kan vara lättare att anpassa sig till en dålig tradition än att våga påvisa behovet av förändring. Inom ett fält där traditioner hyllas kan ifrågasättan- de uppfattas som en form av uppror eller okunskap. En ung skådespelare eller praktikant med vana att förbereda sin kropp och röst inför arbetet bemöts lätt med ironiska kommentarer från mer erfarna, luttrade eller bekväma skådespelare och bestämmer sig med rodnande kinder för att aldrig mer värma upp, åtminstone inte så att någon annan ser det.
Det finns skäl att granska övertagandet av praktisk handlingskunskap kritiskt, speciellt på en teaterhögskola. De som antagits till en skola ser det ofta som en ynnest och är då ivriga att anpassa sig till denna nya, sköna värld. Någonstans är detta helt rimligt, då en distanserande eller misstroen- de inställning inte gynnar kroppslig kunskapsbildning, som kräver en till- tro och även hängivenhet inför uppgiften. I det ögonblick man ska handla måste man helt enkelt tro på uppgiften. Men som Donald A. Schön fram- håller är det skillnad på att reflektera i handling och att reflektera över handling; att reflektera i vissa handlingar kan vara förlamande :
There are indeed times when it is dangerous to stop and think. On the firing line, in the midst of traffic, even on the playing field, there is a need for immediate, on-line response, and the failure to deliver it can have serious consequences. But not all practice situations are of this sort.188
För att kunna lära sig att spela golf eller ett musikinstrument på en högre nivå än där utövaren befinner sig just nu, måste hon avstå från de kvaliteter som finns i det spontana handlandet, eftersom en reflekterande inställning kommer att problematisera slagteknik eller fingersättningar. Det är enligt Schön det pris hon får betala för att utvecklas eller bryta en stagnation i sin
praktiska kunskap.189 Det är uppenbart att de nya kunskaper om den egna
kroppen som uppstår i bland annat min egen rörelseundervisning kan vara hämmande för skådespelarstudenten. Som jag beskrivit i det tidigare kapit- let ”Energin, rummet och tiden” är medvetenhet inte alltid frigörande.
När en oreflekterad självbild möter en kritiskt granskande omgivning kan studenten uppleva en känsla av förlust av sina ursprungliga och spon- tana kvaliteter. Men reflektion över handling är en integrerad del av teater- praktiken : det är det vanliga förhållningssättet när en övning eller en före- ställning diskuteras efter att den är avslutad.
Även om en beskrivning av ett visst praktiskt kunnande aldrig kan bli heltäckande, är det inte skäl till att avstå från en reflektion som kritiskt kan granska och utveckla intuitivt kunnande.190 Schön är överhuvudtaget noga
med att betona att kroppslig kunskap ofta mystifieras av praktikerna själva och av ”the conventional wisdom”.191 Denna avhandling är just ett exem-
pel på reflektion över en praktik.
Sammanfattning
Den metaforiska beskrivning som The House of Lore erbjuder har fungerat stimulerande för mig i synen på praktikerns pragmatiska logik, och den har skapat en ökad förståelse för hur skådespelare och skådespelarstuden- ter, men även teaterverksamma överhuvudtaget, beskriver sin metodiska kunskap och praktiska erfarenhet. Men som med alla metaforer ska man akta sig för att driva den för långt. Vid en viss punkt kommer man att få mer problem med att försvara metaforen än vad man har glädje av dess förklaringskraft. Även om det metaforiska huset ständigt förändras ligger tonvikten i Norths beskrivningar på bakgrund, erfarenheter och traditio- ner. Jag skulle vilja förstärka metaforen genom att i The House of Lore också ge utrymme för intentionen med teater, viljan mot ett mål och den kun- skap som teatern producerar och de förändringar den kan bidra med.
Mitt eget House of Lore är byggt såväl av mina intentioner som av mina erfarenheter och i denna första del har jag presenterat några fundament till detta bygge. Som jag skrev redan i inledningen skildrar jag bara de delar som är synliga utifrån min nuvarande position, ur mitt perspektiv. Också min arbetspraktik präglas av en pragmatisk logik. Som kommer att framgå lånar också jag från de områden som tjänar mitt arbete. Denna hållning präglar inte bara min lärarfunktion, utan också det metodiska helhetsgreppet i denna avhandling, som väl kan fångas av begreppet The House of Lore.
SAMMANFATTNING DEL I
Denna första del har som syfte att skapa en grund för den diskussion om skådespelarens arbete med den fysiska handlingen som följer i avhandling- ens andra del.
Jag utgick inledningsvis från hur skådespelaren arbetar under villkor som kräver speciella kroppsliga kunskaper och förhållningssätt. Kortfattat beskrev jag hur tilltron till den sceniska fiktionen är beroende av en kropps- lig kompetens hos skådespelaren.
I ”Övningar och akrobatik” förde jag en diskussion om olika förhåll- ningssätt till de övningar och träningssystem som ingår i skådespelarens utbildning. Där visade jag också på de problem som relationen mellan övningar i rörelse och det sceniska arbetet kan bära på. Slutligen snävade jag in diskussionen med att teckna bilden av hur olika synsätt på akrobatik- träning står i relation till sceniskt arbete, och jag lanserade också mitt eget synsätt på det området. Jag avslutade med att beskriva akrobatikundervis- ningen och låta tre studenter berätta om sina erfarenheter från denna.
Kroppslig undervisning använder sig av ett språk grundat i liknelser eller metaforer. Jag diskuterade språkets och den specifika formuleringens roll för kroppslig kunskapsbildning i kapitlet ”Om formuleringar”. Jag redovisade exempel på hur språkliga formuleringar ur den rörelsepedago- giska praktiken kan relateras till en språkfilosofisk diskussion om hur krop- pen bildar en bas för våra verbala begrepp.
I ”Energin, rummet och tiden” beskrev jag premisserna för mitt eget arbete med att skapa en brygga mellan rörelseteknisk träning och den fysiska handlingen i den sceniska situationen. Genom att skådespelarstu- denten får insikter om hur kroppsliga val skapar den sceniska berättelsen, kan hon vidga sina valmöjligheter i den kroppsliga gestaltningen.
Arbetet med att utveckla skådespelarens kroppsliga register bär på etiska dilemman. I ”Disciplinering och etik” diskuterade jag några dolda ideal i synen på skådespelarens kroppsliga skolning. Där diskuterade jag också hur undervisningen är ett slags disciplineringsprojekt, som legitimerar sig genom att anse sig som frigörande. Avsnittet kan ses som ett kritiskt grepp på det undervisningsprojekt jag beskrivit dittills.
”Skådespelarens praktik : metod eller lore?” presenterade ett annorlunda synsätt på vad som skapar en skådespelares arbetsmetod. För att beskriva den kunskapskropp av erfarenheter, traditioner, metoder och förhållnings- sätt som konstituerar skådespelarens arbetspraktik, introducerade jag en i sammanhanget ny term : lore. Därefter skildrade jag hur mina egna erfaren- heter har format mitt eget House of Lore. Dessa avsnitt behandlar alltså de influenser som ständigt förändrar min praktik. På så vis vill jag skapa trans- parens för hela avhandlingstexten.
I inledningen beskrev jag hur denna avhandling har sin grund i en fysisk ömsesidighet i arbetet med skådespelarstudenterna. Denna första del av avhandlingen har därför till stor del sin utgångspunkt i mina egna erfaren- heter av undervisning på Teaterhögskolan i Malmö. Som framgått har jag inte beskrivit undervisningen i form av redogörelser för lektionsinnehållet eller genom övningar. Jag har i stället intagit en mer distanserad position och försökt beskriva betingelserna för utbildning inom området kropp och rörelse. Därför har jag också beskrivit olika övningstraditioner och strävat efter att min egen praktik ska avteckna sig tydligt i relation till dessa. Genom några utblickar mot andra områden, som metaforteori och Norths beskrivning av lore, har jag etablerat ett förhållningssätt som jag kommer att använda också senare i avhandlingen : att på pragmatisk grund under- söka hur kunskaper från andra discipliner kan erbjuda nya infallsvinklar på skådespelarens praktik.