När jag läser Noras berättelser undrar jag hur mycket press det är rimligt för en student att utstå.62 Akrobatiken är för en del studenter en så stark
utmaning att det slår över till en plåga. I Noras fall är det inte bara rädsla inför vissa konkreta övningar, utan också en känsla av förnedring, och före akrobatiklektionerna finns en känsla av nervositet. Men det finns en klu- venhet i berättelserna : hela tiden betonar Nora positiva förändringar, att hon vågar mer och mer och faktiskt också känner glädje över ämnet. Noras berättelse blir en berättelse om kluvenhet och med ganska dramatiska skildringar av känslorna inför akrobatikämnet.
Om akrobatiken under antagningsproven berättar Nora : ”Det var svårt, hårt och svettigt. Det gällde att våga och satsa och göra saker som jag inte trodde att jag kunde klara. (Jag tillhör dem som inte vågade hoppa bock i grundskolan.) Men eftersom målet var att komma in på scenskolan så var det förhållandevis lätt.” Väl inne på skolan ser Nora fördelar med de höga kraven, samtidigt som rädslan är stor :
Bild 13 170 x 165
116 %
Att ribban är jävligt hög, att någon pressar på mig att klara saker jag inte trodde att jag kunde. Samtidigt är jag skiträdd … Som du hör är jag rätt kluven. Vad jag är rädd för är nog mest att skada mig själv eller någon annan. Framförallt att knäcka min eller någon annans rygg. […] Jag är medveten om att jag säger emot mig själv när jag säger att jag tycker att det är bra att vi har akrobatik. För jag är förbannat glad när lektionen är slut … och jag har klarat av den.
Man kunde tänka sig att denna strid som Nora för med sig själv skulle leda till en uppgivenhet, ett passivt genomlidande av lektionerna, men Nora sätter upp mål : ”Att bli fysiskt orädd är kanske att ta i men att min vilja genom att (det du pratat om) sätta upp en bild och genom attack kan få mig att strunta i min fysiska rädsla. Mitt mål är att utföra de övningar vi gör med lätthet.” Inför de här formuleringarna undrar jag om Nora helt enkelt känner sig tvungen att leverera positiva målsättningar inför mig, hennes lärare. Efter tre veckor på skolan är det svårt att komma med bud- skap som handlar om kris och uppgivenhet – viljan att vara duktig tror jag vilar tungt över studenterna. Men samtidigt tycks Noras uppriktighet stor i skildringen av rädslorna och problemen överhuvudtaget.
Efter ett halvt års undervisning beskriver Nora samma rädsla och nervo- sitet och hon tar sig igenom lektionerna ”med blotta förskräckelsen.” För- nedringen känns mindre, men det är knappast positivt skildrat : ingen för- väntar sig längre att hon ”ska klara allting, så jag har inget att förlora.” Nora beskriver hur akrobatiken i början av terminen gav en osäkerhet som färgade av sig också på andra ämnen : ”När vi började med akro så såg jag mig själv som en fysiskt stark och modig tjej och akrobatiken visade mig motsatsen. Prestationsångesten spelade sitt spel och jag blev osäker (även i andra ämnen)”. Men mycket har löst sig : Nora skriver att hon blivit tryg- gare och säkrare och ”närmar mig mer och mer att tycka att akrobatik är kul och det är för att jag klarar mer och mer”. Men kluvenheten är perma- nent och inför ett akrobatiskt moment kan följande utspela sig :
Men det är klart att ibland står jag ju där och ska göra något som jag inte tror att jag kommer klara. Jag blir svettig och det tjuter i öronen och jag försöker stenhårt tänka i någon positiv bild och just då vill jag bara peka finger åt någon och gå ut genom dörren. Jag tycker nämligen att det är svårt med dom här bilderna ibland. I vissa tillfällen spelar det ingen roll att jag tänker att jag är en rysk gymnast, jag behöver något annat. Något fysiskt konkret som jag kan tänka och lägga min koncentration på.
Hittills har Nora mest betonat känslorna inför akrobatiken och rädslan har också gett stor vältalighet åt de skrivna berättelserna. I den tredje utvärde- ringen efter två terminer på skolan beskriver Nora mer strategier för det sceniska arbetet och hur hon överför tänkandet från akrobatiken till det sceniska arbetet :
Kanske att de erfarenheter jag gör i akrobatiken omedvetet smittar av sig på mitt sceniska arbete. Att jag mer medvetet försöker skaffa mig en tydlig bild om vad det är jag tänker prova och satsa på det, och att jag lättare byter kassett om det inte funkar. När jag och Sven jobbade med Jaktscener (roll- arbete 1) hade vi fastnat i en scen. Efter att ha tagit om den om och om igen visste vi inte längre vad vi gjorde, ville eller sa. Jag tappade helheten, glömde bort att det bara var en del/ett moment och att vi skulle framåt. […] Det är det jag jobbar på både i arkrobatiken och scenframställningen just nu. Att satsa och tänka framåt. Att det finns en tid för eftertänksamhet och en för handlande. […] Och att på scenen (när jag repar våga göra saker som jag inte har full täckning för, för att hitta rätt och komma framåt.
Jag vill inte påstå att Noras berättelser mynnar ut i något slags harmoni, kanske mer en förlikning mellan två motstridiga intressen :
Men eftersom jag är (fortfarande) rädd så gör jag en del övningar i ren skräck och hoppas att jag ”ska överleva” och då är det ibland svårt att hitta ett annat värde i övningen än att ”klara av den”, ta sig igenom lektionen och gå och duscha. […] Jag är glad att vi har akrobatik, det ska du veta. Den ger mig mycket att brottas med. Jag är aldrig bekväm på akrobatiken och det tråki- gaste jag vet att se på scenen är en bekväm och trygg skådespelare.
Ett påtagligt drag i en av Noras utvärderingar är att hon i akrobatiken ibland känner att de positiva målbilderna inte har någon inverkan på hen- nes handlande. De är för abstrakta och inte tillräckligt konkreta för att vara till hjälp. Jag tolkar det som att det till och med kan kännas hånfullt för en rädd student med dessa uppmaningar att föreställa sig det lycko- samma utfallet av övningen. Ändå lyfter Nora – om än försiktigt – fram att akrobatiken hjälper henne att våga satsa och tänka framåt i det sceniska arbetet.
Nora isolerar inte akrobatikämnet : såväl den inledande osäkerheten som den senare ökade tryggheten verkar ha samband med hela arbetet på sko- lan. Det finns ett drag av förhandling i Noras relation till akrobatiken : hon
står ut om det visar sig att det finns arbetsmässiga vinster på scen att erövra.
Men ändå kan jag känna tvivel för akrobatikundervisningen med tanke på Noras skildring : hade inte dessa arbetsvinster kunnat erövras på ett annat sätt? Är akrobatiken den lämpligaste vägen för alla? Föder akrobatiken en inställning av att man härdas genom lidande eller ger den en kunskap om att man kan överträffa sig själv?