Joakims berättelser har ett huvudtema : konfrontationen med de egna kroppsliga spänningarna han upplever i arbetet.61 Genom de tre utvärde-
ringarna, som berättar om hans första arbetsår på skolan, går det att följa en utveckling som inneburit att de kroppsliga spänningarna har blivit medvetna för honom, men också mer kontrollerbara.
I den första berättelsen, efter tre veckors undervisning, ligger fokus på den egna kroppens spänningar. Joakim inleder med att beskriva sig själv : ”Som den fysiska person jag är har jag lätt för att ta ut mig, ge järnet och satsa allt. Därför kan jag lätt bli intensiv, nästintill forcerad i idrottsliga sammanhang.” Joakim verkar se den egna intensiteten som både en till- gång och ett problem. Han var medveten om sina spänningar sedan ett par år tillbaka och började därför träna asiatisk kampsport, men det är när han börjat på teaterhögskolan han inser ”att jag slösat med mina resurser.” Ur denna insikt formulerar Joakim strategier för framtiden : ”Förväntningarna på akrobatiken är att under resans gång mot målet, lära mig hur kroppen fungerar, veta hur mycket energi som behövs för att klara t ex en volt. Som det är nu spänner jag mig på tok för mycket.”
I januari nämner Joakim hur han har fått en förbättrad kroppskontroll och kan hushålla med krafterna i bland annat balansövningarna : ”Nu inser jag att ju mer avspänd jag är desto mindre kraft behövs för att klara övning- arna. Mina problem på scen är densamma som jag har i akrobatiken. Svå- righeterna & lösningarna blir tydligare & konkretare att arbeta med.” Berättelsen ger bara lite utrymme åt arbetet med målbild och relationen till sceniskt arbete och delvis fungerar kopplingen negativt :
Akrobatiken hjälper till att förtydliga vikten av riktning & målbild i det sceniska arbetet. Jag förstår sambandet men kan inte riktigt än överföra den praktiskt. Efter termin II kan jag nog lättare ta hjälp av akrobatikens tanke på scen. Jag har upptäckt att om jag koncentrerar mig för mycket på målbil- den, dvs går in i mig själv för mycket & för länge så låser jag mig lätt. Snabb klar målbild – aktion – öppen & lätt.
Joakim beskriver alltså hur arbetet med målbild bär på en fara : ett mentalt och introvert bildskapande, som skapar en ny typ av låsning.
Först efter sommaren 2002 får jag in svaret på utvärderingen som dela- des ut i maj. Under våren hade studenterna gjort två olika rollarbeten, och Joakim redogör för arbetet med en pjäs av Martin Sperr :
Att hitta en målbild i arbetet med Abram i ”Jaktscener från nedre Bayern” var svårt. Scenen skulle ju sluta med att Abram mördade Tonka. Länge arbe- tade jag upp ett tillstånd för att känna att jag hade teckning för att begå ett mord. Jag var väldigt introvert, det blev okreativt och jag var förmodligen
tråkig att spela mot och se på. Det kändes tillexempel bra att gråta mot slutet av scenen och jag började arbeta med den känslan närapå innan vi ens hade börjat spela. Mitt mål var ju inte att mörda henne, utan att vilja bli av med henne, vilja vara själv, vilja köpa en handelsbod i någon by och sälja färska grönsaker till byns invånare, att vilja börja om från början. Dessa målbilder och uppgifter blev mer kreativa.
Här beskrivs däremot hur arbetet med en målbild leder ut ur en introvert inställning och Joakim beskriver också hur en uppmaning från scenfram- ställningsläraren att lyfta upp blicken och se på motspelaren gav samma resultat.
Under sex år har Joakim spelat samma pjäs som sommarteater och beskriver en specifik scen, som han tidigare haft svårt att komma tillrätta med :
Jag har gjort den väldigt känslosam, velat gråta mot slutet, ville visa hur bra jag är på att visa känslor. I år arbetade jag på min uppgift, att verkligen få Kung Birger att förstå att han måste skriva på fredsfördraget annars kommer han att dö. Det var målet. Scenen blev klart bättre när jag fokuserade på min uppgift.
Under repetitionerna inträffade en olycka och Joakim fick arbeta med tejpat knä och var tvungen att spela lugnare än tidigare år : ”Detta med- förde att jag kände att jag var där, många av mina spänningar i krop- pen som jag tidigare använt mig av i mitt agerande försvann. Det blev en märkbar skillnad. Allt kändes lättare, kunde bättre ta tillvara mina och motspelarens impulser. Jag var mer öppen och mottaglig helt enkelt.” Det är tänkvärt hur denna begränsning kunde fungera som en utmaning till tekniskt nytänkande som fick direkta konsekvenser för det sceniska sam- spelet. Joakim hänvisar till akrobatikundervisningen för att förklara sina nyupptäckter : ”Tanken på målbilden, att lösa uppgiften, pröva nytt och våga utmana har hjälpt mycket i arbetet på scenen.”
Ändå finns arbetet med de kroppsliga spänningarna kvar och dessa gör sig påminda med jämna mellanrum : ”Faan vilket tix. Allt blir ju bara sämre.” Joakim beskriver också hur de nya insikterna intervenerar i var- dagslivet : ”Akrobatikträningen har gjort att jag under min vardag hela tiden försöker använda så lite muskler som behövs. Det är svårt, särskilt i käken, axlar och nacke. Tex. när jag bakar snus så spänner jag höger bröst- muskel.”
Alla som kommer in på en teaterhögskola har någon typ av teatererfaren- het, och oftast också någon förberedande utbildning, men teaterhögskolan erbjuder intensiv undervisning i flera olika ämnen, som vart och ett bjuder på utmaningar. Arbetet öppnar upp för insikter, men dessa kan också kän- nas stigmatiserande. Studenterna får ofta mer kunskap om den egna krop-
pen och dess tillkortakommanden än vad de kan hantera i ögonblicket. Medvetenheten är som hos Joakim inte direkt frigörande, men blir det förhoppningsvis i det långa loppet.
Arbetet med både akrobatiken och den sceniska uppgiften har hos Joa- kim varit förknippat med en kroppslig anspänning. I hans fall menar jag att en alltför intensiv vilja verkligen kan blockera kroppen och framför allt dess öppenhet för den sceniska situationen. När Joakim förklarar hur hans kroppsliga spänningar uppstår härleder han dem till sitt behov av att kreera känslor i den sceniska situationen. Detta gjorde honom introvert i det sceniska samspelet.
Joakim kopplar i den sista utvärderingen ihop insikter om att det sce- niska målet inte är att uppnå vissa känslor genom anspänning, utan att lösa en uppgift. Det är inom detta område Joakim har hämtat de viktigaste erfarenheterna från akrobatiken : tanken på uppgiften eller målbilden befriar
kroppen från introvert arbete och gör den mottaglig för samspel.
En anmärkning är av vikt i samband med mina tolkningar av studenter- nas berättelser. De förändringar som studenterna beskriver hänger sam- man med samtliga ämnen de möter under sin skoltid. I framför allt scen- framställningsämnet betonas också tankearbetet med handling, uppgift och mål. Att studenterna i utvärderingarna lyfter fram lärdomar ur akroba- tiken beror naturligtvis på att det är det ämnet frågorna gäller. Det är också i detta ämne som dessa kroppsliga och tankemässiga förhållningssätt får en speciell typ av kroppslig påtaglighet.