I sin bok Acting Power diskuterar Robert Cohen kognitiv dissonans. Teorin utvecklades av den amerikanske socialpsykologen Leon Festinger (1919– 89) under mitten av 1950-talet och behandlar vår ovilja att inom oss ha oförenliga attityder. Festingers teori bygger på grundantagandet att den mänskliga organismen söker överensstämmelse mellan sina olika intryck : ”The basic background of the theory consists of the notion that the human organism tries to establish internal harmony, consistency, or congruity
among his opinions, attitudes, knowledge, and values. That is, there is a drive toward consonance among cognitions.”350
Festinger hävdar att vi bär på olika sorters kunskap om oss själva : vad vi vet, vad vi känner, våra vanor, vad vi vill eller vad vi begär, vilka vi egentli- gen är och vad vi gör. Vi har också kunskap om vår omvärld : vad som hänger ihop med vad, vad som är bra eller dåligt eller viktigt. Vår kognition kartlägger alltså det som vi anser vara vår psykologiska, fysiska eller sociala verklighet.351 När våra olika typer av kunskaper hamnar i konflikt med
varandra, som när vi inom oss bär på sinsemellan oförenliga handlingar eller attityder, uppstår vad Festinger kallar kognitiv dissonans.352 Denna
dissonans ger upphov till varierande grader av psykiskt obehag, som män- niskan i huvudsak löser på två olika sätt : hon ändrar sitt beteende eller så ändrar hon sitt tänkande.353 Festinger exemplifierar med rökaren som väl
vet om farorna med att röka och ändå gör det. Ett sätt att upphäva disso- nansen är naturligtvis att sluta röka, men rökaren kan också ändra sitt tänkande om rökning : hon menar att hon tycker så mycket om att röka så riskerna är värda att ta, eller att hälsoriskerna är väldigt överdrivna och att man inte kan undvika allt som är farligt här i världen.354 På detta sätt har
personen försökt bringa handling och tänkande mer i överensstämmelse med varandra. Rökaren kan bli än mer aktiv för att undvika den obehag- liga dissonansen och börja leta upp nya fakta och ändra sitt tänkande så att det harmonierar med handlingen att röka : genom att till exempel presen- tera olycksstatistik för bilkörning kan rökaren minska obehaget av sin egen dissonans.355
Festinger beskriver en mängd experiment som rör människans strategier för att undvika dissonans, från hur man i det längsta försvarar sitt bilmärke, fast man gradvis upptäcker att det var ett dåligt köp, till hur vi omformar våra åsikter efter omgivande opinioner och maktstrukturer. Vad jag i Robert Cohens efterföljd fastnar för i Festingers teori är naturligtvis relationen
tänkande – handlande och vad den innebär för skådespelarens arbete.
Cohen menar att våra handlingar övertygar oss och blir starkare än våra åsikter om oss själva eller om en viss fråga :
we have a tendency to come to believe in what we find ourselves doing, particularly when we can find no other reason acceptable to ourselves for having done it. Debaters thus often find themselves coming to believe in the positions which they – quite arbitrarily – have been asked to defend. [– – –] Cognitive dissonance makes clear that the actor’s tendency to identify with his role is quite normal, even inevitable. It is a psychological mechanism that works well on behalf of the actor, and he is lucky if he is mentally free enough to take advantage of it.356
Cohen drar alltså slutsatsen att dissonansteorins konsekvenser leder till att skådespelaren tenderar att identifiera sig med rollen. Jag vill inte gå så långt;
att människan försöker att upphäva dissonansen mellan tänkande och handlande innebär inte att man kan dra slutsatsen att skådespelaren dras mot en identifikation med sin roll, när han utför rollens handlingar. Jag vill i detta sammanhang mer ta fasta på det enklare påståendet att tänkan-
det har en tendens att påverkas av vad kroppen gör. Det är en anspråkslösare
formulering än den så kallade James-Langeteorin (se s. 179 ff.), som hävdar att känslor uppstår ur eller är det samma som en viss kroppslig aktivitet, och den undviker Cohens långtgående och problematiska slutsats om hur skådespelaren tenderar att identifiera sig med rollen. Å andra sidan förne- kar inte denna formulering att man via en kroppslig aktivitet kan uppnå känslor.
På scen utför skådespelaren handlingar som inte har sin grund i privata föreställningar eller önskningar om världen – även om skådespelaren naturligtvis kan finna en mängd överensstämmelser mellan sig själv och rollen. Det råder alltså en dissonans mellan det rollen utför och vad skåde- spelaren rent privat tänker, fattat i vid bemärkelse. Även extrema hand- lingar som hitlerhälsningar, våldtäkt eller mord låter sig fiktivt utföras utan att skådespelaren totalt övertar det tänkande som är förknippat med dessa handlingar. Men ändå handlar skådespelaren, i mitt tänkta goda exempel, med hela sin organism och utifrån rollens perspektiv. Vi ser kort och gott ett övertygande agerande, där skådespelaren utifrån rollens perspektiv för- svarar sitt handlande.
Det är en vanlig åsikt att skådespelaren bör försvara rollen.357 Jag menar
att denna formulering uttrycker en tendens eller strävan till att reducera dissonansen mellan handlande och tänkande och att skådespelaren på något sätt rättfärdigar rollens handlingar i den sceniska situationen. Detta försvar sker antagligen utan problem, eftersom skådespelaren vet om att detta är en fiktiv situation och han vet också om att åskådaren vet det. Denna inställning är ett sätt att reducera psykiskt obehag, i enlighet med Festingers tänkande, och i en förlängning menar jag att skådespelaren öpp- nar upp för andra koncentrationspunkter : hon behöver inte bruka sin energi på att rättfärdiga – eller eventuellt ursäkta – sina sceniska hand- lingar. Genom mental öppenhet, som Cohen uttrycker det i citatet ovan, låter man handlingar som borde ge upphov till stor dissonans påverka tanke och associationsvärld; man låter sig som i leken ryckas med av sitt eget engagemang för uppgiften. På detta sätt menar jag att Festingers dis- sonansteori ger en hjälp till förståelse av skådespelarens handlande och dess relation till hennes kognitioner.
När skådespelaren försvarar rollen reduceras dissonansen; den försvin- ner alltså inte helt. Om dissonansen helt reducerades skulle det innebära att skådespelarens mentala inställning påverkades av kroppens handlingar så till den grad att en närmast total identifikation med rollen uppstod.
Men skådespelare beskriver ofta hur det finns någon typ av dubbelt med-
vetande i den sceniska situationen och att man med ett kyligt öga registre-
rar vad som sker, men det innebär inte att man tar avstånd från vad kroppen gör. Jag tolkar det mer som en distans som är ett villkor för att föra spelet i hamn.358 Festinger påpekar att det finns stora individuella skillnader i
sättet att utstå och hantera kognitiv dissonans.359 Det är därför rimligt att
anta att det också finns stora individuella olikheter mellan olika skådespe- lare för hur mycket det sceniska handlandet påverkar kognitionen.
Dissonans kan också uppstå på en annan nivå och ha sitt ursprung i ett faktum utanför fiktionen. För att undvika dissonans kan skådespelaren försöka välja bort omdömen som strider mot eller försvårar hennes scenis- ka handlande : ett exempel är att avstå från att läsa recensioner under spel- perioden. Det är för en skådespelare ett risktagande att läsa såväl negativ som positiv kritik. Ett negativt yttrande kan lätt fastna och försvåra arbetet med de resterande föreställningarna. Men ett positivt kritikeromdöme om skådespelarens prestation kan också ge upphov till en besvärande självmed- vetenhet som gör sig påmind i spelet. Ett medel att reducera den dissonans som uppstår ur en negativ recension är att tillsammans med kollegerna ta heder och ära av kritikern ifråga. Ingen som har vistats i teatersamhället en tid kan ha undgått att ta del av detta fenomen.
Teorin om kognitiv dissonans är intressant i en diskussion om skådespe- larens relation mellan tanke och handling. Jag har mest betonat en sida av dissonansteorins konsekvenser : hur handlingar berättigas genom att tän- kandet förändras, alltså hur kroppen påverkar den mentala inställningen. Den motsatta vägen, hur dissonans reduceras genom att kognitionen påver- kar beteendet, nämns också av Festinger : ”When some of the cognitive elements involved in a dissonance are cognitions about one’s own behavior, the dissonance can be reduced by changing the behavior, thus directly changing the cognitive elements.”360 Här vill jag antyda en förbindelse med
de resonemang om visualisering som jag redovisar i kommande avsnitt om idrottspsykologi. Tanken att visualisering och mentala föreställningar över- huvudtaget påverkar kroppens handlingar ligger nära Festingers teori och berör också den ständiga diskussionen om skådespelarens arbetsriktning : frågan om gestaltningen börjar i det yttre eller det inre.361