Norths resonemang utmynnar i en suggestiv metafor : han liknar den sam- lade mängden av ett områdes kunskaper och praktiska erfarenheter vid en kunskapskropp som tar formen av ett hus : The House of Lore. Detta hus är uppbyggt av allt från tegel och trä till tyger och papp; där finns torn och spiror, hemliga gångar, repstegar och spiraltrappor; där finns flyglar och tillbyggnader och ändå är alla utrymmen förbundna med varandra.
The House of Lore förändras ständigt av de olika generationer som bebor
det :
Each generation of Practitioners inherits this pile from the one before, is ushered around some of what there is, and then, in its turn, adds on its own touches. […] Various portions of it can and almost certainly will be ”forgot- ten” and ”rediscovered” again and again. A wing abandoned by one genera- tion will be resettled (and maybe refurbished) by another.166
Bilden av ett hus visar enligt North på relationen mellan den gemensamma och den individuella kunskapen inom ett område. De viktigaste ytorna och funktionerna, som vad som är en framsida eller baksida, definieras genom var den enskilde praktikern först kom in i huset och om denne har visats runt eller upptäckt huset själv. Det finns heller ingen ritning över hur huset slutgiltigt ser ut : varje praktiker kommer att göra sin unika er- farenhet och bidra med sitt unika kunnande, men alltid i anslutning till det hus han träder in i.167
När teaterforskaren Sharon M. Carnicke i sin bok Stanislavsky in Focus beskriver den muntliga traditionens roll för uppfattningen och tillämp- ningen av vad som kallas Stanislavskijsystemet använder hon Norths hus- metafor. Carnicke beskriver denna tradition, som delvis består av litteratur, men oftare av personligt traderade berättelser, anekdoter, skrönor, exempel och övningar, som ett House of Lore.168 Speciellt den tidiga amerikanska
tolkningen av Stanislavskijs arbetssätt, ofta kallad Method Acting, kom att vila på hörsägen, i början förmedlad av Stanislavskijskådespelaren Richard Boleslavskij. Senare kom skådespelaren och regissören Lee Strasberg att starkt betona att teater handlar om vad som fungerar, inte om teorier, och detta ser Carnicke som ett exempel på en typ av yttranden som hör hemma inom lore. Just den muntliga och kroppsliga traditionen inom teatern beskrivs enligt Carnicke bäst som lore : ”oral tradition also goes to the heart of theatre practice.”169
Carnicke framhåller hur Stanislavskij genom sitt författarskap gjorde något ovanligt : han skapade en litterär tradition utifrån en muntlig, och hans undersökning blir ett exempel på forskning utifrån en praktik.170
Men ändå behåller Stanislavskij i sina böcker ett drag hos den muntliga berättelsen, genom att hans böcker presenterar systemet som en berättelse, byggd på fiktiva exempel från klassrummet. Men som Carnicke påpekar lyckas Stanislavskij på detta sätt också med att bara göra sin egen röst hörd.171 Det är alltså Stanislavskij själv som kommer med invändningar
och frågor när hans system ska förklaras och försvaras. Också i Sovjetunio- nen utvecklades arvet efter Stanislavskij : ”In Russia, a separate house was built.”172 Det var en del av detta House of Lore jag fick en inblick i under
diskussioner och meningsutbyten mellan Efros, Efremov och Stepanova under Stanislavskijsymposiet 1986.
Jag vill bygga vidare på Norths beskrivning av The House of Lore och tillämpa bilden på det praktiska kunskapsområde som teatern är.
Begreppet kan användas som en bild för en samlad erfarenhet hos teater- samhället i stort eller på utbildningsinstitutionerna i Sverige; det kan bru- kas om en enskild teaterhögskola eller om en teater; det kan också brukas om en enskild person som arbetar med teater, som en skådespelare, regissör eller pedagog.
Bilden The House of Lore kompletterar termerna tradition och metod. Begreppet fungerar som en givande bild för såväl individuell som gemen- sam erfarenhet. Denna bild är mindre linjär och hierarkisk än begreppet
tradition och den visar på det dynamiska och pragmatiska i individuell
kunskapsbildning. Den betonar byggandet av erfarenhetskunskap, då det är en aktivitet att införliva och erövra arbetserfarenheter från olika upp- sättningar och att göra dem tillgängliga för ett framtida brukande. Den påvisar det aktiva och självständiga skapandet av erfarenhetsbaserad kun- skap. Ett exempel är hur skådespelare med samma utbildning bygger upp helt olika arbetspraktiker. I lorebegreppet kan innefattas de motsägelse- fyllda, rent paradoxala, inslagen i skådespelarens handlingskunskap. Fram- för allt lyfter den fram skådespelarens insikt att varje uppsättning och även varje föreställning är ett unikt fall och som sådant kräver en ny kunskaps- ansats och maximal öppenhet för alla tänkbara arbetsvägar. Lore påvisar
skådespelarens egen aktivitet i tillämpandet av andras kunskap eller meto- der.
Husmetaforen har ytterligare en aspekt, som framhålls av North : det finns ingen position som kan ge en överblick av varje vägg, eller hela grun- den och taken, alltså huset som helhet.173 Huset är allmänt sett en oreflek-
terad eller rentav kaotisk helhet, men ur ett perspektiv kan man konkret skildra en del. All denna erfarenhet som bygger The House of Lore är alltså inte överblickbar, men den kan väl granskas i detalj. Inför en viss frågeställ- ning i praktiskt arbete blir vissa erfarenheter synliga, men då inte nödvän- digtvis i analytisk mening eller ens medvetet, utan erfarenheterna yttrar sig i handlingsvalen på scen, i en praktik. Ska jag arbeta med ett visst problem aktiveras de behövda delarna.
Husets material är erfarenheter : de kan bestå av yrkeserfarenhet, utbild- ningserfarenhet och livserfarenhet i stort. De finns i huset på grund av
upplevd nytta, men behöver inte bara innefatta positiva upplevelser; det
finns mer eller mindre behagliga delar av huset. Hårda omdömen, missför- stånd, flummiga pedagoger och konstnärliga haverier har också skapat kun- skap. En del utrymmen besöker invånaren sällan, de ligger i spillror på grund av brist på underhåll, men andra ytor vårdas ömt. Olika metoder, system och traditioner har också byggt huset, men bara i den mån de gått att inpassa under den pragmatiska logiken.
Ett intressant exempel erbjuds av Dramaten – ofta refererat till som
huset av dess anställda. Om en viss typ av kunskap – det kan gälla den
förkättrade eller hyllade diktionen, så välkänd för alla – säger man att den
sitter i väggarna. På detta sätt skildras traditionen som organisk och i någon
mening oundviklig; samtidigt är yttrandet i sig ett exempel på just lore. Här finns en kritisk gräns mellan ren relativism och ett givande bruk av erfarenheter som är gynnsamma för skådespelarens arbete. Ren magi och vidskepelse kan naturligtvis ingå i teaterns lore och en skådespelare kan använda en egen ritual som förberedelse inför en föreställning, det är en del av hennes teaterlore. Men det är inte säkert att skådespelaren öppet berättar om denna praktik och än mindre skulle undervisa om den i egen- skap av pedagog.
The House of Lore är uppfört av praktiska erfarenheter, som inte behöver
vara hierarkiskt ordnade. En skröna om en skådespelare som missade sin entré eller ett positivt yttrande ur en recension kan vara viktigare än läs- ningen av Peter Brook; ett Brechtcitat lika viktigt som ett sceniskt ögon- blick med en speciell kvalitet och en viss maträtt premiärdagen lika viktig som ett föredrag om modern hjärnforskning.
Ekologiskt framgångsrika djurarter, som råttor och kråkor, kallas ibland för opportunister – ordet har här alltså en positiv innebörd. De överlever genom en avancerad anpassningsförmåga till förändringar i miljö och
födotillgång. Om liknelsen ursäktas är det en inställning som präglar den praktiskt kunniga människan och så också skådespelaren – hennes val av medel är präglade av ett pragmatiskt förhållningssätt.
Jag menar att husets oöverblickbarhet bidrar till skådespelares ovilja att tala om sitt kunnande som en viss metod. Däremot menar jag att husets olika delar kan beskrivas konkret och detaljerat.
För att ytterligare exemplifiera hur begreppet lore kan användas faller mitt val lätt på Teaterhögskolan i Malmö, som ingår som en del i ett mer omfattande sammanhang, de samlade teaterutbildningsinstitutionerna i Sverige. Denna arbetsplats är byggd på så mycket mer än en viss teater- pedagogisk tradition, manifesterad i studieplaner, övningar och uppsätt- ningar. Där finns gemensamma minnen av goda arbeten : uppsättningar eller rollarbeten som används som referenser när beslut ska tas. Där finns varnande exempel från antagningsprov och slutproduktioner. Där finns berättelser om vad gästlärare gjort, vad studenter sagt och vad kritiker skri- vit, men också en undervegetation av skrönor om lärarkåren, samt grå och osynliga regler och rutiner.
En väsentlig del av denna lore består av berättelser från Radu Penciu- lescus tid på skolan. De lärare som undervisat tillsammans med Penciu- lescu återberättar gärna berättelser och exempel från denna källa. Men likaväl som Penciulescu har bidragit med dessa berättelser saknar han helt kontroll över hur de återberättas och hur de används, helt i analogi med Norths resonemang om praktikers omvandling av kunskap för egna prak- tiska syften.
Berättelser från antagningsproven bildar en egen genre, ömt vårdad av studenterna. Denna kunskap består av utförliga beskrivningar, ofta starkt känsloladdade, från olika avgörande skeden av proven. Intagningsceremo- nin, oftast sent på kvällen, har traderats genom generationer av studenter och har drag av både backanal och gudstjänst.
Dessa exempel kan betecknas som en typ av kollektivt minne, men också varje individ bidrar till skolans lore. Skådespelarstudenter för med sig erfa- renheter redan när de börjar skolan. Deras erfarenhet är till största delen uppbyggd på praktiskt teaterarbete, men också av kommentarer, smick- rande teaterrecensioner, smärtsamma tillkortakommanden och läsning av litteratur. Väl inne på skolan övertar studenterna delar av de gemensamma berättelserna och bidrar med egna. På detta sätt är skolan ett ständigt för- änderligt House of Lore, fyllt av minnen, erfarenheter och kunskaper som kommer till uttryck i en handlingspraktik och sällan i skriftlig eller ens uttalad form.
Om jag tillämpar termen House of Lore på teaterutbildning i stort, kan huset bestå av olika rum uppbyggda som Method Acting, biomekanik, djup-
Luleå eller Teaterhögskolan i Stockholm. Men mest givande tycker jag bilden
är när den tillämpas ur en individuell synvinkel : att se husets olika delar som konstruerade av egna erfarenheter : väggarna kan tänkas skapade av recensioner, en viss betydelsefull övning, arbetet med Hamletmaskinen, råd från en kollega eller läsningen av Liten hjälpreda för teatern.