Som sociologen Joachim Israel (1920–2001) påpekar i inledningen till sin bok Handling och samspel behöver man en handlingsteori om man vill tala meningsfullt om handling.199 Utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv
behandlar Israel handlingsteorier av bland andra den inflytelserike ameri- kanske socialpsykologen George H. Mead (1863–1931). Inte bara Israel refererar till Mead; också sociologen Johan Asplund hänvisar ofta till hans teorier. Jag kommer att presentera en kort sammanfattning av de aspekter jag vill ta fasta på hos Mead, och de aspekterna kommer också att skapa en ledstång för min fortsatta diskussion.
En huvudlinje i Meads tänkande är hur individens medvetande, eller förmågan att vara medveten om sitt själv, skapas genom att ta rollen av den
andre.200 På detta sätt kan individen göra sig själv till sitt eget objekt.201
Denna process startar hos barnet genom den grundläggande leken : i bar- nets lek tränar det olika typer av rolltagande och gör sig då medvetet om vad för respons dess handlingar väcker hos en annan person.202 Andra
sta stadiet i konstituerandet av ett själv. Senare förmår individen även generalisera dessa attityder till en vidare social nivå, till vad Mead med en central term kallar the generalized other. Den personliga erfarenheten bildar alltså en grund för en vidare förståelse av det sociala sammanhang som skapar självet.203 Meads socialpsykologiska synsätt innebär att självet kon-
stitueras utifrån en social ordning, inte att självet är utgångspunkten för en social ordning.204
Enligt Charles Morris ser Mead gester som ett förstadium till språket och deras syfte är inte att vara uttryck för känslor, utan de är ett socialt fenomen, något som bildar grunden för kommunikation.205 På samma sätt
är språket, enligt Mead, inte ett uttryck för inre liv, utan mer av ett socialt och relaterande verktyg : ”We want to approach language not from the standpoint of inner meanings to be expressed, but in its larger context of co-operation in the group taking place by means of signals and gestu- res.”206 I analogi med detta tänkande är begreppet mening beroende av en
relation; meningen med vad vi säger är det svar vi tenderar att få, inte bara av andra, utan vi svarar också oss själva : ”The response to the vocal gesture is the doing of a certain thing, and you arouse that same tendency in your- self. You are always replying to yourself, just as other people reply.”207 Så
blir också vårt tänkande en internaliserad relation och Mead menar att vårt individuella tänkande är möjligt bara i ett slags dialogform med oss själva. Den yttre kommunikationen med någon annan bildar en modell för vår tankeverksamhet.208
Denna starka betoning av varje individs samspel med sin omgivning förnekar inte vår unicitet eller individualitet. Mead menar visserligen att vårt inre liv i någon mening interveneras av vår sociala omgivning och konstitueras i en social process, men varje person har ett unikt perspektiv eller är en individuell reflektion av detta sociala sammanhang.209
Israel förtydligar Meads relationistiska tankegångar genom att ställa två synsätt mot varandra : ett individualpsykologiskt kontra ett relationistiskt, som jag här vill kalla socialpsykologiskt. Det senare perspektivet betonar inte bara människans handlande, utan framför allt det som sker mellan människor, deras interaktion eller samspel. Mead, menar Israel, ser jaget eller medvetandet som en process som står i samspel med någon eller något i dess omgivning, alltså något funktionellt i stället för substantiellt. Att etablera relationer är att handla och medvetande är en handlingsrelation mellan mitt jag och omgivningen. Medvetandet är alltså inte, med detta synsätt, en individuell, psykologisk instans : ”Relationismen får därmed en bas för dess grundläggande tes om att ersätta ’psyket’ som en inre egen- skap eller instans, som något vi har, med något vi gör.” 210 Fokus går från
de separata aktörerna till den helhet som förhållandet emellan dem ska- par.211
Johan Asplund exemplifierar Meads tankegångar om mening i gester (med gester menas här såväl verbala som icke verbala handlingar) :
Min gest (begynnande handling) ger upphov till din gest, och din gest ger upphov till en ny gest från min sida, osv. Du fullbordar eller vidareför min gest, och vice versa. Meningen med våra gester ligger inte förborgad i de en- skilda gesterna och är inte uppstyckad i något slags bitar. Ej heller har ges- terna en mening som skulle finnas före och oberoende av vår konversation. Meningen är i stället någonting pågående, en process; den uppstår och modifieras under konversationens gång.
Jag kan strängt taget inte mena någonting med mina gester med mindre att det finns en motpart som responderar på dem. Jag ser vad jag menade med min gest genom att iaktta dess fortsättning i ditt beteende. Om denna fortsättning uteblir, så förblir meningen med min gest oartikulerad.212 Det är denna betoning av relationen som är intressant ur ett skådespelar- perspektiv. Den anknyter till diskussioner som jag senare kommer att föra i separata kapitel och som rör olika teaterpraktikers betonande av den sceniska relationen. Som jag senare kommer att visa är liknande tankar vanliga inom delar av teaterns praktik. Denna relationistiska syn är också en utgångspunkt för det praktiska arbete som redovisas i slutet av avhand- lingen. Där hoppas jag också kunna visa att detta synsätt är förlösande och bildar en god arbetsgrund för arbetet med scenens handlande.