Inte alla berättelser är dramatiska. Om akrobatiken upplevs som en måttlig och hanterbar utmaning, som i Carlas fall, blir arbetserfarenheterna av annat slag.63
Kärnan i Carlas berättelse vill jag tolka som en arbetsetisk förändring, där det handlar om att söka utmaningar och inte bara välja den enklaste vägen. Carla söker komplikationer i arbetet för att höja ribban. Den dis- kussion hon för handlar om skillnaden mellan vad intellektet vill och vad kroppen förmår.
I Carlas första utvärdering beskriver hon hur de akrobatiska övningarna till stora delar är välkänd mark och hon anser sig lösa arbetet med dem utan större problem. Utmaningen ligger på ett annat plan : ”Istället är det hur jag utför uppgifterna och hur jag tänker och reagerar innan som är det jag måste jobba med. Jag har ofta en tendens att försöka glida över övning- arna. Att göra dem, men inte fullt ut. Det innebär att jag stannar av vid ett slutresultat som är helt okej men inte så bra som det hade kunnat vara.” Carla har haft lätt för sig med denna typ av fysiskt arbete, men vågar inte satsa på svårare saker, som kan innebära ett misslyckande :
Då gör jag uppgiften halvt för att misslyckandet inte ska bli så stort. […] Jag har alltid varit försiktig på det sättet att jag vill vara säker på att kunna en sak innan jag gör den. Hjärnan har för länge sedan insett vilken absurd inställ- ning det är men tyvärr tar det ett tag för kroppen att hänga med.
Målet blir för Carla alltså att våga misslyckas, inte bara att klara av en viss övning. Som man kan förvänta är Carlas inställning till akrobatik positiv : ”akrobatik är otroligt roligt. Av alla sporter och sätt att röra sig på jag har prövat är dans och akro de enda som har fått mig att glömma, eller tilloch- med njuta av, att det är jobbigt.”
Efter en termins arbete berättar Carla om hur ämnets innehåll har vidgats : ”Från att ha varit ett ämne där man tränar styrka och smidighet och övervinner rädslor, har det för mig blivit mer och mer ett scenfram- ställningsämne.” Akrobatiken stärker Carlas förståelse för kroppens roll i gestaltningen, men hon går vidare i ett resonemang om tudelningen mel- lan tanke och kropp : ”Kroppen och hjärnan kan behöva olika saker för att förstå och involveras helt i övningen/situationen”. Carla beskriver sedan hur hon
pågrund av en landning på nacken, blivit rädd för höga kullerbyttor. Spe- ciellt dem över en käpp. Det tog lång tid innan jag förstod vad det var jag gjorde fel. Jag visste ju precis vad jag skulle göra. Rättare sagt; intellektet visste att jag skulle tänka långt fram fortfarande och inte enbart upp och ner. Men även med den uppmaningen malandes i huvudet fortsatte jag att rikta hela min kropps uppmärksamhet på käppen och hur högt upp jag måste
Bild 14 170 x 120
119 %
hoppa för att komma över. Självklart fortsatte jag att landa fel gång på gång och blev räddare och räddare för den övningen. Det var inte förrän jag helt släppte käppen med blicken och inte bara tänkte långt fram utan också tit- tade ditåt som hela jag förstod.
Vad jag fastnar för i denna detaljerade berättelse är att den visar på slitet med detaljer i tänkandet som krävs för att lösa en uppgift. Exemplet visar också på att det inte räckte med en intellektuell insikt om hur hon skulle tänka ”långt fram”, utan kroppen behövde något påtagligare, i det här fal- let att blicken hade rätt fokus. Utan det rätta fokuset räckte inte Carlas tanke. Hon avslutar : ”Min förhoppning på akrobatiken inför framtiden är också att jag ska lära känna min kropp så mycket att jag med en gång ska kunna ge den den bild av uppgiften den behöver.”
Carlas tankar har inte genomgått några stora förändringar efter ett års akrobatik, men precisionen i själviakttagelserna har skärpts. De flesta fun- deringarna gäller hur akrobatiska insikter smittat av sig på scenframställ- ningen, men också andra ämnen : ”Något jag tror akron har hjälpt mig med i alla andra ämnen är inställningen att skapa sig en idé, en bild av vad som ska göras och sedan köra på den fullt ut.” Carla resonerar vidare på en fråga hon tog upp i den första utvärderingen :
Jag har ofta, som ett skydd mot kritik, gjort halvdanna, luddiga saker på scen för att ingen ska se var felen ligger. Men eftersom det är så tydligt att det inte funkar i akron och eftersom vi pratar om kopplingarna så mycket har det blivit lättare och överföra det till scen. Ibland känns faktiskt akrobatiklektio- nerna som en mer konkret form av scenframställning.
Men rädslan för de höga kullerbyttorna sitter kvar, trots att Carla inte slagit sig på länge och vet hur hon ska göra övningen : ”Det spelar ingen roll att mitt intellekt vet att jag klarar det, kroppen säger i alla fall ifrån. Hur blir man av med ett ’dåligt’ kroppsminne?”
Det är lätt att lyfta fram Carlas berättelse som ett idealfall för att påvisa akrobatikens förträfflighet i skådespelarträningen. Men det krävs paradox- alt nog mycket mer arbete för att ha glädje av akrobatiken när man har lätt för den. Arbetsutmaningen blir då att formulera nya, stimulerande och mer preciserade mål i en övning som känns bara alldagligt utmanande.
Carla beskriver hur hon vågar satsa på en idé och göra starkare val. Just hennes beskrivning av hur hon tidigare gjort sceniska val som varit otyd- liga för att undgå kritik är intressant. Det är, enligt min åsikt, en vanlig företeelse på scen. Man kan se skådespelare som lägger sin fysiska aktion i ett till intet förpliktigande mellanskikt, där målet är att vara trovärdig i allmänhet, i stället för att göra stimulerande och tydliga val. Carla lyfter fram att det krävs definitiva val i akrobatiken och att det är ett förhållnings-
Ett genomgående drag i akrobatikutvärderingarna är studenternas kon- frontationer med ett problem och strategierna för att lösa detta problem. Även om studenternas arbetsprocess troligen påverkas av att de bygger upp en ökad fysisk styrka och smidighet, så beskriver de huvudsakligen pro- blem och lösningar i termer av inställningar, tankar och känslor. Det ligger nära den amerikanske regissören Robert Cohens formuleringar om hur skådespelarens problem är problem med tanken.64
Ett grundantagande i såväl min undervisning som mitt avhandlings- arbete är att skådespelarens strategier inför en uppgift i akrobatiken också ska kunna tillämpas i rollarbetet. Det innebär att jag har undersökt hur den akrobatiska volten kan fungera som en skådespelarens tankemodell för rollens arbete med att lösa de sceniska uppgifterna. Akrobatiken kan ge en förståelse av vad som styr kroppens handlande mot ett mål. Skådespelaren kan skapa strategier för hur man bygger upp tankar som hjälper kroppen att våga handla och handla med hängivenhet och engagemang. Akrobatik kan ge en vidare förståelse om relationen till kroppen, dess vanemönster och egenheter, det som ofta kallas jagbild. Slutligen avkrävs studenten i akrobatiken den inställning som brukar kallas att vara här och nu och det är en inställning som allmänt anses vara nödvändig för scenisk närvaro i relationen. I akrobatiken får man rent påtagliga besked om att man verkli- gen är engagerad med kropp och tanke i uppgiften, och inte bara det, utan också om att man formulerat denna uppgift produktivt.
Det är dessa förhållningssätt jag velat lyfta fram i mina tolkningar av studenternas utvärderingar, men också i min beskrivning av den konkreta undervisningen i akrobatik.
Sammanfattning
I detta kapitel har jag velat visa att de kroppsliga tekniker som är en del av skådespelarutbildningen har förändrats och blivit flera, i en del fall i rikt- ning mot ett mer terapeutiskt fält. Mina exempel är till stor del tagna ur egna erfarenheter från nordisk skådespelarutbildning. Ett annat tydligt drag är hur asiatiska influenser påverkat västerländsk teater, speciellt då dess mer avantgardistiska tradition.
Jag har också argumenterat för att kroppsliga övningar ska gå att relatera till den sceniska handlingen. För detta krävs en tilltro till att erfarenheter från en övning faktiskt ger någon typ av resultat för det sceniska arbetet. Min diskussion utmynnar i hur akrobatiken kan tjäna detta syfte. Akroba- tik kan tränas för direkt bruk i en scenisk situation, men också för den mer allmänna fysiska förmågan. Men den aspekt jag mest betonar är när syftet med akrobatiken ligger utanför den direkt fysiska prestationen. Jag har
avgränsat och fördjupat undersökningen av de tankemässiga strategierna i arbetet med akrobatik genom konkreta exempel från undervisningen och genom tolkning av tre studenters utvärderingar. Där behandlade jag den grundläggande frågeställningen för undervisningen som beskrevs i ”Inled- ning”, s. 10: hur kan strategier från akrobatikundervisningen tillämpas på det sceniska handlandet?
För att vidga diskussionen så den omfattar min forskningsfråga om hur skådespelarens kognitiva strategier påverkar rollens sceniska handlande, kommer jag framför allt i avhandlingens andra del att återkomma till arbe- tet med skådespelarens tankestrategier, då belyst genom flera olika teater- praktikers synsätt.
Akrobatik är en liten del av min undervisning. Den större delen är att utveckla kunskaper om kroppens handlande i en situation. Akrobatiken är startpunkten och tankeskelettet, som sedan får en utfyllnad och påbygg- nad med konkret, scenisk handling.