Det finns en del av rörelseutbildningen som jag vill granska något närmare och som delvis har att göra med de mål och ideal som jag nämnde ovan. Denna granskning innefattar också de delar av min undervisning jag beskrivit ovan i ”Energin, rummet och tiden”.
På de flesta teaterutbildningar pågår en typ av projekt som innebär ett korrigerande av kroppen till en neutral utgångspunkt för arbetet.113 Syn-
sättet bygger på att skådespelarstudenten ska behärska en avspänd grund- inställning, för att med denna som utgångspunkt kunna gestalta rollen. Målet är att skapa en medvetenhet och en förmåga att kunna välja, en frihet
från onödiga spänningar och att kroppen inte ska ha en privat, fysisk dialekt
som försvårar kroppens anpassning till den sceniska uppgiften. Som skåde- spelare ska man kunna söka olika fysiska strategier, fattat i mycket vid be- märkelse, inom ett rollarbete.
För Teaterhögskolan i Malmös del har dessa mål sin grund i rörelsepeda- gogen Orest Koslowskys arbete med kroppens vertikal som ett neutralt utgångsläge för rollens agerande.114 En grundläggande tanke i Oresttekni-
ken är att man, som det uttrycks, kommer närmare sig själv såväl fysiskt
som psykiskt om man använder mindre kraft.115 Orest Koslowskys metod
ligger nära flera andra pedagogers tänkesätt : den australiensiske rörelse- pedagogen Frederick Matthias Alexander (1896–1955) utformade en tek- nik, kallad Alexanderteknik, som har som mål ett bättre användande av kroppen : ”Good use means moving the body with maximum balance and coordination of all parts so that only the effort absolutely needed is expen- ded.”116 Detta goda användande av kroppen har sin grund i vad Alexander
kallade the basic movement, vilket innebär att kroppen ska ha en riktning uppåt och denna riktning leds av huvudet : ”letting your head move up and
letting your body follow”.117 Ett viktigt tema hos dessa båda pedagoger är
kroppens samlande runt sin vertikal.
Den amerikanska regissören och skådespelaren Kari Margolis har liksom så många andra pedagoger utarbetat en egen metod, Margolis Method™, där den neutrala kroppen är en av utgångspunkterna : ”Before actors can create characters, they must first be able to express total neutrality. […] Physics and gravity dictate that the most neutral state is absolute verti-
Bild 18 150 x 157
100 %
cal.”118 Den franske mimaren och maskkonstnären Jacques Lecoq (1921–
99) beskriver under rubriken A Blank Page hur hans kurs inleder arbetet med de nyanlända studenternas kroppsliga vanor :
we have to begin by stripping away learned behaviour patterns which do not belong to them, eliminating everything which might hinder them from rediscovering life at its most authentic. We have to divest the students of some of what they have learned, not in order to diminish their store of knowledge, but to create for them a blank page.119
Det blanka papperet som bild för skådespelarens neutrala kroppsliga utgångspunkt används också av Stanislavskij. Efter en mindre lyckad im- provisation klandrar Stanislavskijs alter ego Tortsov studenterna för bris- tande kroppskontroll. Om man ska teckna en vacker skiss, säger Tortsov, kan man inte använda ett papper som redan är fullt av fläckar och linjer, det krävs ett vitt och rent papper om resultatet ska bli acceptabelt. På samma sätt förhåller det sig med skådespelarens kropp. Om gestaltningen är fylld av obehärskade smårörelser blir den rörig och oklar. Tortsov fort- sätter :
Therefore before he undertakes the external creation of his character, the physical interpretation, the transfer of the inner life of a part to its concrete image, he must rid himself of all superfluous gestures. Only under those conditions can he achieve the necessary sharpness of outline for its physical embodiment. Unrestrained movements, natural though they may be to the actor himself, only blur the design of his part, make his performance unclear, monotonous and uncontrolled.120
De pedagogiska tankar jag beskrivit ovan kan sammanfattas som dels arbe- tet med förmågan att kunna behärska kroppen så att den inte gör okon- trollerade smårörelser som upplevs som privata, dels arbetet med något som skulle kunna kallas en god grundhållning.
Peter Brook beskriver ett något annorlunda synsätt på skådespelarens fysiska skolning när han för ett vidare resonemang om vilka spektra av kroppar som bör finnas i teatern. Skådespelaren representerar enligt Brook en typ, medan dansarens kropp har andra krav på neutralitet :
An actor must have a body that reflects his type, whereas a dancer’s body may well be neutral. […] It is different for the actor; it is very important for an actor to be physically conspicuous, to make an image of the world; there must be small fat ones, tall thin ones, those who glide quickly, others who lumber heavily … This is necessary because it is life that we are showing, inner and outer life, each inseparable from the other. To have an expression of outer life, one must have strongly marked types, as each of us represents a certain type of man or woman.121
Dansaren och koreografen Birgit Cullberg framhöll under 1950-talet att skådespelarens rörelseträning inte skulle grundas i dans122 och jag tolkar
Brook som att han ligger nära den ståndpunkten.
Lecoq talar i citatet ovan om att ta bort kroppsliga beteenden hos stu- denten, som ett medel för att kunna upptäcka det autentiska livet, och Stanislavskij menar att skådespelaren måste göra sig av med överflödiga gester, även om de upplevs som naturliga. Naturlig är ett ord som det är problematiskt att använda i en diskussion om skådespelarens arbete, då det lätt kan förknippas med genrebeteckningar som naturalism eller psykologisk
realism. Men oavsett genre finns det i teaterarbete en strävan efter kropps-
relationer som kan beskrivas som organiska; det är en term som används som en ganska allmän kvalitetsaspekt på skådespelarens relation till sin kropp. Likadant kan termen autentisk, som Lecoq använder, brukas för att beskriva en kvalitet att eftersträva. Men inte heller dessa termer – som jag själv ofta använder – är oproblematiska. De för tanken i riktningen att det skulle finnas en organisk natur eller essens som skulle vara en sann grund eller neutral utgångspunkt för gestaltningen.
Augusto Boal är brasiliansk teaterpedagog och mest känd för sitt arbete med de förtrycktas teater och forumteater, som är en öppen teaterform som involverar också åskådaren i det dramatiska skeendet genom bland annat improvisationer på offentliga platser. Den amerikanske teaterforskaren Philip Auslander menar att Boal, som är influerad av Brechts hållning till teatern, ser kroppen som en social skapelse, färgad av ideologier och av sin sociala position.123 Den sociala positionen är avläsbar i kroppens vardagliga
handlingar och Auslander drar paralleller till Brechts term Gestus.124 Bland
andra Copeau och Grotowski, menar Auslander, sökte efter en kropp som skulle vara universell eller arketypisk och därmed också mer autentisk än den sociala kroppen. Boal däremot menar att ingen kropp kan stå fri från en ideologisk bindning, däremot kan man växla mellan de sociala masker- na.125 Auslander fortsätter :
Unlike the ”holy” actor, the spect-actor cannot exist outside ideology and does not even attempt to, but can only try on different ideological positio- nings as they are inscribed on the body. The Boalian body is finally the virtual antithesis of the Grotowskian body; it is a body that remains firmly defined by its experience as a material entity that exists in relation to ideo- logical systems, not a rarefied, dematerialized, spiritualized body.126
Boal för med sitt resonemang in skådespelarens kropp på en samhällelig arena och fäster uppmärksamheten på hur kroppen inte kan ställa sig utan- för sin egen sociala kontext. Det är också min egen uppfattning : tanken på den neutrala, rena eller upphöjda kroppen i obesudlad kommunikation med konsten döljer också någon typ av ideologi, om än inte lika skärskå-
dad som den explicit politiska teatern. Idén om den neutrala, organiska eller autentiska kroppen ser jag som ett exempel på hur ett förment tek- niskt förhållningssätt kan inrymma ställningstaganden som bär på värde- ringar som är tids- och samhällsbundna.