Ett dilemma har mer och mer pockat på min uppmärksamhet under arbe- tet på denna avhandling. Jag är en del av ett utbildningssammanhang som rör kroppen, dess uttryck och gestaltande funktion. I min lärarfunktion arbetar jag med att förändra och utveckla unga människors sätt att bruka sina kroppar som skådespelare, på en offentlig arena. I detta arbete möts en mängd olika mål, ideal och erfarenheter inte bara från pedagoger och stu- denter, utan också från teatersamhällets andra institutioner : fria grupper, institutionsteatrar, castingbyråer och film- och TV-producenter. Jag kom- mer kort att beröra detta område, för att sedan föra en diskussion om kroppslig disciplinering och därefter koppla detta till mina egna erfarenhe- ter av arbetsmötet mellan student och pedagog.
Vad sker kroppsligt med en ung människa som går igenom en flerårig skådespelarutbildning? Studenten har sin unika kroppsliga erfarenhet, han är inget tomt blad. Han är socialiserad in i ett samhälle, och frukten av den processen ser olika ut beroende på kön, etnicitet och klass. I det ögonblick arbetet börjar på skolan startar en reflektion över den egna kroppen och vad som format dess hållningar, vanor och spänningar. Ett ofta ganska oreflekterat förhållande till kroppen möter under studietiden flera detalj- granskande och kritiska blickar. Publiken, pedagoger och kamrater kom- menterar och kritiserar arbetet, och då förhoppningsvis inte vad kroppen
är, utan vad den kommunicerar och berättar. Efter utbildningen är den
flera år äldre studenten märkt av undervisningen, i såväl positiv som nega- tiv mening. Kroppen har inte bara nya instrumentella färdigheter, som kommit ur lektioner i till exempel akrobatik och dans, utan kroppen har också en kunskap – eller manér skulle någon säga – som är märkbar i håll- ning och gestik i vardagslivet. Men ytterligare en dimension tillkommer och det är att kroppen har socialiserats in i ett annat fält. Eller med en term lånad från den franske sociologen Pierre Bourdieu (1930–2002) : den har tillägnat sig det kulturella kapital som det innebär att vara skådespelare.
En granskning av undervisning i rörelse, handling och kroppslig gestalt- ning kan innefatta att man skärskådar de mål som motiverar undervis- ningen. Vad det gäller Teaterhögskolan i Malmö finns självklart dessa mål formulerade i den utbildningsplan som är vägledande för rörelseutbild- ningen : studenten ska bland annat uppnå kroppslig koordination, ha kun- skap om kroppen som en helhet och förstå sambandet mellan tanke och handling.111 Men det är inte bara dessa delvis okontroversiella mål som
skapar undervisningssituationen, utan det finns också mera sällan diskute- rade ideal, som har att göra med synen på vad kroppslighet är och skall vara inom teatern. Dessa ideal blir framför allt synliga i praxis : vad upp- muntras och förstärks, respektive vad undertrycks och kritiseras i ett kon- kret arbete? Det är alltså möjligt att ur en undervisningssituation härleda de ideal – öppna eller dolda – som styr arbetet. Dessa ideal behöver själv- klart inte vara medvetna för vare sig pedagogerna eller studenterna, utan de kan vara underförstådda eller oformulerade. De är heller inte företeelser som enbart går att isolera till rörelseundervisningen på en teaterhögskola, utan dessa ideal samspelar med övriga teaterinstitutioner i stort. Ett vidgat perspektiv leder till frågor om hur rollerna Fröken Julie, Mor Courage eller Richard III rollbesätts eller vem som syns på affischen och vidare vilka skådespelare som syns och vilken kroppslighet som görs synlig i olika media som TV, film och på scen. Ytterligare en fråga om detta områdes samspel kan gälla om antagningarna till teaterhögskolorna påverkas av verkliga eller inbillade föreställningar om vilken typ av skådespelare som kan förväntas få jobb efter utbildningen.
Också min egen undervisning är präglad av oformulerade och säkert också omedvetna ideal. Som bland annat rörelselärare och medlem i antag- ningsjuryn påverkar jag aktivt den kroppslighet som är synlig på svenska scener. Genom denna avhandling blir en del av dessa idealbildningar for- mulerade och möjliga att granska, även om detta inte är mitt huvudsyfte.
Det är svårt att tänka sig att ett teatralt kroppsideal skulle vara fristående från samhällets diskussion av kroppslighet och dess olika ideal – det finns självklart inte ett teatralt kroppsideal, lika lite som det finns ett kroppsligt ideal i ett samhälle – också här finns ett samspel och en ömsesidig påver- kan. Det finns idag i samhället en allmän och populärt hållen diskussion om kroppsideal och om kroppens förvandlingar, om anorexi och om fetma, om sexualisering och objektifiering och om etnicitet och kön.112 Av egen
erfarenhet vet jag att dessa ämnen diskuteras också på teaterutbildningar, men ändå förvånansvärt lite om man tänker på den tid och det utrymme som arbetet med kroppens och röstens förvandling och utveckling får under skådespelarutbildningen. Jag menar att synen på vad som är den
goda skådespelarkroppen är tidsbunden och relaterad till omgivande och samhälleliga faktorer, inte ett påstått neutralt, fysiologiskt faktum.
Hela detta område, som jag här bara tecknat skissartat, har för mig blivit mer tydligt under arbetet på denna avhandling. Men en diskussion om teaterns kroppsliga idealbildning kräver utrymme, och jag avstår därför från att mer än delvis diskutera ämnet.