Som utgångspunkt för denna del har jag valt några situationer ur vardags- livet. Jag vill först ge några olika exempel på hur olika situationer och uppgifter kräver en anpassning av kroppen. Denna anpassning är ett för-
hållningssätt såväl mentalt som fysiskt. För att kunna lösa en uppgift måste
kroppen anpassa sig efter de omständigheter som råder. Om handlingarna beskriver vad en människa gör, så beskriver anpassningen eller adaptionen till uppgiften också hur handlingen utförs.
Vart och ett av dessa exempel skulle kunna vara hämtat ur olika dramatiska verk. Men vardagens icke-fiktiva värld är inte ett ideal eller mönster för det sceniska handlandet, däremot är den enligt min mening en referenspunkt som teatern svårligen klarar sig utan och detta gäller oav- sett vilken genre uppsättningen kan hänföras till. Det sceniska handlan- det bygger på en annan typ av medvetenhet och andra typer av valsitua- tioner än vad nedanstående exempel ur vardagen erbjuder. När jag senare anknyter till framförallt Stanislavskijs metodiska arbete med den fysiska handlingen innebär det en förstärkning av vissa frågeställningar och – i för- längningen – ett urval av de kroppsliga uttrycksmedlen.
Ett vardagligt exempel får bilda utgångspunkten för denna diskussion :
Jag sitter på golvet, jämte spjälsängen. Handen är inkörd mellan spjälorna och barnet håller med hela sin näve om mitt pekfinger. Från ett annat rum hör jag röster och skratt – det är sällskapsliv som lockar och jag vill att barnet somnar, så jag kan gå ut och delta. Dörren till barnkammaren är stängd och i rummet råder halvdunkel.
locket blir tyngre och hör en allt lugnare andning. Snart kan jag ta mig ur greppet och ut ur rummet. Men nu slår barnet upp ögonen och ser på mig med klar blick. Mitt finger fungerar tydligen som en seismograf för mina tankar, något signalerade att jag var på väg att bryta den trygga samvaron. Jag får börja om igen och jag passar på att byta ställning medan barnet är vaket. Ny väntan.
Återigen bedömer jag att det är värt att ta en chans. Jag lirkar oändligt långsamt mitt finger ur greppet, all min uppmärksamhet är riktad mot bar- net och långsamt drar jag handen ut mellan spjälorna – se nu till att inte armbandsklockan slår i sängen … Första anhalten är vunnen. Nu återstår att resa på sig : knän kan knaka, golv knarra och kläder prassla; allt detta vet det halvsovande barnet och han vet också varför sådana ljud uppstår. Jag använ- der all fantasi jag har tillgång till för att försöka röra mig ljudlöst : vad sker om det ligger en skramlig leksak bakom mig? Var låg de där legobitarna? Efter några reptilliknande rörelser står jag så upp och stannar upp och lyss- nar – allt lugnt. Jag hör nu hur trevligt det är i rummen utanför och jag vill dit. Men detta mål får inte lura mig till förhastade rörelser. Jag rör mig lugnt mot dörren för det slutliga precisionsprovet. Jag föreställer mig hur jag ska handla, jag har gjort detta åtskilliga gånger, men kan ändå inte låta någon automatik råda. Mjukt trycker jag dörren mot karmen, för handtaget i spänn och trycker ner det. Försiktigt öppnar jag och hör ljuden utanför tydligare – vad högt de talar, vad gör de egentligen? Den lilla lufttrycksförändringen när dörren öppnas är illavarslande. Den sovande seismografen i sängen är lika sinnligt uppmärksam som jag, men vet inte om det. Jag glider ut i hallen och tänker att jag borde ha släckt i hallen innan nattningen började. Ett sista lyssnande och sedan stänger jag dörren. Jag har nått målet och känner att jag har andats för lite.
Med denna berättelse vill jag ge ett exempel på anpassning av kroppen för att nå ett mål. Målet – att jag ska kunna delta i det vuxna sällskapslivet – var vardagligt, enkelt och tydligt, men engagerade hela mitt väsen. Jag var tvungen att anpassa min kropp till uppgifterna : att få barnet att somna eller att ljudlöst ta mig till dörren och för detta krävdes en aktiv bild av mitt mål. Men jag nådde inte målet genom att tänka på det under tiden. Vad som upptog mina tankar var nuet, jag var fokuserad på barnet och hur mina handlingar påverkade det. Jag löste problemen bit för bit. Varje tanke på målet var närmast ett hot mot min närvaro och uppmärksamhet på situa- tionen och vad den krävde av mig. Men likafullt var det målet som styrde mina handlingar in i minsta detalj. På något sätt var jag styrd av något som just då inte fyllde mitt medvetande. Det var – i någon mening – omedvetet. I exemplet ovan reflekterade jag inte över målet, det var helt enkelt själv- klart, men hade någon frågat mig om för vad jag gjorde varje moment, hade jag kunnat svara. Varje uppgift är unik och specifik, liksom varje barn krä- ver unika nattningsrutiner.
Anpassning : ordet andas lydnad, socialisation och begränsning, och i
finns det andra och mer fysiska associationer? Målmedvetenhet, dynamik, ändamålsenlighet och lyhördhet är också tänkbara. Berättelsen ovan kan ses som ett exempel på en anpassning av detta senare slag.
Människan anpassar ständigt kroppen efter omständigheterna hon befinner sig i : vi använder grytlappar när vi tar ut en gryta från ugnen och vi tar längre steg när vi har bråttom. För det mesta sker detta automatiskt, men det finns tillfällen då vi reflekterar över hur vår anpassning till uppgif- ten ska ske : kan jag hoppa över det här diket, eller ska jag gå en omväg? Ska jag slå undan getingen från min arm eller flyger den iväg utav sig själv? Den som står inför viktigare mål ger sig mer tid för reflektion. Ska jag fria brevledes eller ska jag falla på knä? Ska vi flytta upp en gubbe från försvaret för att öka chanserna till reducering? Jag börjar tänka allt mer strategiskt och kanske till och med accepterar försakelser eller taktiska förluster för att nå ett strategiskt mål : om jag har två jobb under ett halvår, så kan jag ta semester i fyra månader; om vi lockar fienden att anfalla vår högra flank, så kan vi ta hans artilleri.
Varje fråga leder till nya frågor, jag väger risker mot vinster, jag avfärdar en del möjligheter som alltför farliga eller meningslösa och andra som helt osannolika. Vi ser framför oss de skeenden vi målar upp och vad som krävs av oss i vårt handlande. Handlandet måste vara ändamålsenligt och krop- pen följer förhoppningsvis våra intentioner. Vi gör en skattning av kroppens möjligheter att klara uppgiften, och då använder vi erfarenheter från andra liknande situationer.
Inför en helt ny typ av uppgift letar vi intensivt efter paralleller och sam- manställer dessa till något som liknar en sannolik bedömning. Allt detta sker inte i ett mentalt vakuum – om det finns möjlighet så prövar vi med kroppen olika möjligheter att lösa problemet. Om vi ska förbereda en insats i en dragkamp så spottar vi i nävarna och sparkar upp en liten grop för föt- terna att ta spjärn i; vi kanske virar repet om knogarna, men inser att detta kan skada händerna; vi prövar hur tätt vi har mellan händerna, hur bredbent man ska stå och så vidare. Vi känner efter och bedömer tänkbara scenarier. Allt detta kan kallas fantasi. Fantasi är i detta sammanhang inte fria påhitt ur luften, utan en delvis intuitiv sammanfogning av erfarenheter som kan vara väsensskilda. Tanke och kropp är verksamma, prövar och förkastar, och allt detta innehåller en taktik som är den kroppsliga anpassningen. Erfarenhet, föreställningsförmåga, sinnlighet och öppenhet samverkar för att lösa uppgiften framför mig.
Donald A. Schön för liknande resonemang när han undersöker hur tanke, reflektion och praktiskt handlande är relaterade till varandra. Schön menar att man använder tidigare erfarenheter när man står inför en ny och unik situation. Praktikern skapar inte en regel, utan undersöker situationen i dess unicitet och tar då hjälp av en repertoar av tidigare erfarenheter..192
Dessa erfarenheter gör att man kan se den nya situationen som en som-om- situation.193 Schön föredrar detta uttryckssätt, som betonar processer, i
stället för tal om intuition eller kreativitet, som han menar är mystifieran- de.194
Schön liknar det praktiska handlandet vid att göra ett försök för att se vart en handling leder, men inte som ett traditionellt vetenskapligt experi- ment, utan den fundamentala frågan är : Vad om? 195 Schön summerar vad
detta praktiska försök innebär :
When the practitioner reflects-in-action in a case he perceives as unique, paying attention to phenomena and surfacing his intuitive understanding of them, his experimenting is at once exploratory, move testing, and hypothesis testing. The three functions are fulfilled by the very same actions. And from this fact follows the distinctive character of experimenting in practice.196 Vid vissa extraordinära tillfällen gör människan mer aktiva överväganden. Det är det värde hon ger en specifik handling som avgör graden av reflek- tion över hennes fysiska förhållningssätt – en elektrisk installation eller att röja minor är två dramatiska exempel.
Om vi framför oss ser en person i färd med att packa sin fallskärm lägger vi märke till en extraordinär känslighet och iakttagelseförmåga. Personen litar inte bara på sin syn, utan tar också hjälp av känseln, kanske också av hörseln. Hon ser just denna fallskärm som unik och hennes förmåga att tänka generellt blir här en faktisk fiende till arbetet. Det är nödvändigt att undersöka det specifika hos just denna fallskärm idag – även om hon har packat fallskärmar hundratals gånger tidigare. I ett sådant arbete kan vi som betraktare se en viss kvalitet, som jag vill kalla en förhöjd sinnlig käns- lighet. Denna mottaglighet för objektet är en grund för att se vad som kan hända i förlängningen av nuet, att försöka uppleva vad som kan ske om linorna till skärmen är tvinnade. Detta upplevande är något mer än nykter saklighet, det är något som kräver föreställningsförmåga, som bland annat innebär en förhöjning i mottaglighet och en förmåga att se det unika eller det specifika och att ana framtida kombinationer av sina intryck. Vi skulle antagligen också se en passion för uppgiften och en stark närvaro. Detta utan att fallskärmspackaren har eftersträvat något känslotillstånd eller vilja att vara duktig i allmänhet. Uppgiftens dignitet ger handlingen dess speci- ficitet.
Vi kan tänka oss att vi ser en annan fallskärmspackare med ett annat förhållningssätt till uppgiften. Denna person utgår från att skärmarna är ungefär likadant fungerande och att inget anmärkningsvärt kan ha inträf- fat sedan igår, då allt fungerade väl. Hon är självklart noggrann, men arbe- tar med den rutinerades självklara inställning. Hon gör egentligen inget annorlunda än den förste packaren. Ändå skulle vi se en skillnad i kvalitet
och närvaro. Med två termer som ofta används inom teatern vill jag be- skriva det som att den första arbetar med specificitet och den andra i all-
mänhet.
Ett annat exempel kan komplettera mitt resonemang. Jag ser en flock måsfåglar i kikaren. Jag konstaterar utifrån mitt generella tänkande att det är just måsar, och ser därför inte trutarna bland dem. Såg jag efter noga skulle jag se att en av dem tillhörde medelhavsrasen med gula fötter. Men för att upptäcka detta krävs ett annat seende än det jag har i allmänhet – jag skulle behöva söka efter det unika i denna flock. Det är ornitologen med detta seende som upptäcker rariteterna.
Jag har talat om en känslighet och öppenhet som går utöver vardagens och denna känslighet ska inte förväxlas med känslosamhet. Det finns goda skäl till att se de företeelserna som två motpoler. Få av oss skulle vilja hoppa med en fallskärm packad av en person starkt påverkad av emotioner eller en oerhört optimistisk person! En person som är starkt engagerad i en känsla kan lätt bli blockerad från den känslighet som innehåller en öppen- het för omvärlden.
När jag är i uppgiften – och efteråt – får jag hållbara bevis för om min anpassning var ändamålsenlig. I en del fall kan jag ändra mig under arbe- tet, men i andra fall måste jag fullfölja det jag påbörjat och sedan börja om. Detta att anpassa sig till uppgiften har som grund att jag studerar mitt objekt, oavsett om det är en människa eller ett ting eller ett fenomen. Men det är inte vilka studier som helst. Om jag ska fånga en panikslagen katt i en lägenhet är det inte säkert att jag är mest hjälpt av anatomiska kunska- per om rovdjur eller siameskattens historik. Jag behöver däremot veta hur snabb just denna katt är, om den har speciella favorittillhåll och om den gärna bits eller klöser. Hur nära kan jag komma innan den flyr? Kan jag kasta en filt över den från det avståndet eller ska jag helt nonchalera den och lägga fram mat? I detta arbete är min egen kropp aktiv : jag kryper, jag lockar och jag försöker upptäcka mönster i kattens beteende. Jag har ett intensivt fokus på katten, inte på mig själv. Min framgång är beroende av hur mycket min kropp har anpassat sig till katten. Anpassning handlar alltså i detta resonemang inte om underordning, utan om att nå ett mål.
Ovanstående reflektioner är inledningen på en diskussion om en aspekt på människans handlingar. Som framgått är mina exempel alldagliga och nästan helt utan referenser till teoretiska resonemang. De speglar min egen förståelse av den kroppsliga anpassningen inför olika typer av uppgifter. I det följande kapitlet kommer jag att belysa villkoren för skådespelarens handlande med hjälp av en inledande utblick mot sociologiska och psyko- logiska teorier.