I sin bok En sorts skådespelare ställer Henric Holmberg frågan varför väldigt få skådespelare, inklusive han själv, menar sig ha någon metod. Han tror att det kanske finns en ovilja till ordning i ett arbete som i hög grad bygger på upprepning. Holmberg beskriver också hur skådespelaren Erland Josephson säger sig sakna en metod och hur han värjer sig mot att han anses vara en intellektuell skådespelare.150 Skådespelaren Sif Ruud säger i
en intervju : ”Men jag har ingen metod – och det är ju en metod det med. Jag är en ’på-golvet-arbetare’”.151 När Anita Björk på Teaterbiennalen 2001
i Växjö höll en masterclass var rubriken Jag har aldrig haft någon metod, och på Teaterhögskolan i Stockholms hemsida kan man läsa att ”Stig Torsslow, som var den siste rektorn för Elevskolan svarade en gång på 50-talet på
frågan om vilken metod man använde : ’Vår metod har alltid varit metod-
löshet’.”152 I ett samtal med Stockholmsskolans nuvarande rektor Olle Jans-
son bekräftar han att skolan fortfarande inte bekänner sig till en speciell metod, även om framstående pedagoger som Rudolf Penka och Keve Hjelm naturligtvis satt sin prägel på skolan.153
I Sverige har vi en kluven inställning till metoder och system, menar Per Nordin, lärare och före detta rektor på Teaterhögskolan vid Göteborgs uni- versitet, där han under en lång tid undervisat i Laban-Malmgrensystemet eller Yat-systemet som det också kallas. Men Nordin påpekar att ett system eller en metod kan befria skådespelaren genom att organisera hennes mate- rial. Målet med ett systematiskt tillvägagångssätt måste alltid vara att fri- göra skådespelaren och att stärka hennes självtillit. En metod ger därmed även skådespelaren en starkare ställning gentemot regissören.154
Metod verkar i någon mening vara något misstänkt och det kan finnas
flera skäl : metoder eller system kan uppfattas som rigida och något som är överordnat skådespelaren. De kan ses som en uppsättning regler eller som ett slags teori, i stället för att ses som ett språk som kan användas till att tolka unika situationer.155 Men för egen del vill jag se det som att skådespe-
laren i rollarbetet alltid har ett arbetssätt eller förhållningssätt, som natur- ligtvis kan skifta mellan olika uppsättningar och dessutom kontinuerligt utvecklas. Också regissörer gör olika val i arbetet och har varierande arbets- rutiner : någon presenterar färdiga scenerier, någon börjar med improvisa- tioner och en annan föreslår en lång gemensam läsning av pjäsen. Jag menar att det alltid finns ett slags metod eller rättare sagt arbetsmetodik, oavsett om den är namngiven av en auktoritet eller inte. Denna metod är ofta en personlig komposition utifrån olika erfarenheter. Likaså menar jag att det alltid finns en teori, i form av bland annat vissa grundantaganden om människan i relation till samhället, om samspelet mellan kropp och psyke, om vad som kännetecknar god teater och om arbetsetiska regler. Att dessa erfarenheter och grundförutsättningar ibland är oformulerade eller omedvetna innebär inte att de är osynliga : de finns där, de märks i prakti- ken och kan formuleras om frågan som ställs är den rätta.
Men ändå har jag intrycket att termen metod inte riktigt täcker in dessa personligt komponerade erfarenheter som bildar grunden för ett visst arbetssätt. En mer dynamisk term för praktikerns kunskap erbjuds i föl- jande avsnitt.
Bild 21 145 x 155
97 %
Henric Holmberg, Åsa-Lena Hjelm och Torkel Petersson i Albert Speer av David Edgar. Göteborgs Stadsteater 2001. Foto: Aorta
Lore
I boken The Making of Knowledge in Composition beskriver Stephen M. North, amerikan och forskare i engelska språket, vad som kännetecknar traditionen inom ett praktiskt kunskapsområde. Norths bok behandlar undervisning i skrivandets konst, men han vidgar sitt resonemang till att gälla praktikerns kunskap överhuvudtaget och som exempel nämner han föräldraskap och konstnärlig kunskap.156
För att omfatta och beskriva det speciella med denna erfarenhetskunskap använder North termen lore. I engelskt språkbruk kan termen användas i flera betydelser och rent allmänt står termen för olika typer av kunskap,
kännedom, lära eller lärdom.157 Som North använder termen anknyter
den också till vad som kallas folklore, det vill säga ett begrepp som bär på associationer till allmoge- eller folkkultur och som betecknar ett samhälles sociala och andliga företeelser.158
North beskriver lore som en företeelse som kan ge upphov till misstänk- samhet, eftersom associationerna går till magi, folktro och vidskeplighet : ”Lore is what witches know, or herbal healers, or wizards in fantasy fiction. […] stuff that ’scientific’ inquiry would show to be a muddled combina- tion of half-truths, myths and superstitions.”159 Men, som tidigare nämnts,
pekar North på hur lore också kan användas för att beskriva en kunskaps- kropp byggd på praktik och erfarenhet.160
Med stöd av Norths bruk av termen, och i brist på lämplig svensk syno- nym, kommer jag i fortsättningen att använda lore utan kursiv.
För att ytterligare förtydliga Norths resonemang vill jag referera vad som enligt North är två grundläggande kännetecken för ett områdes lore. Lore kännetecknas för det första av en pragmatisk logik : ”It is concerned with what has worked, is working, or might work”.161 För det andra bygger lore
på erfarenhetsmässig grund : ”That is, the traditions, practices, and beliefs of which it is constituted are best understood as being organized within an experience-based framework”.162 Ur dessa grundläggande antaganden be-
skriver North tre egenskaper hos lore.
För det första kan bokstavligen vad som helst bli en del av ett områdes lore. Det räcker att någon inom området hävdar att en viss idé eller ett visst arbetssätt har fungerat eller kan komma att fungera. Berättelsen eller exemp- let kan presenteras i ett alldagligt samtal eller vara av skriftlig natur – i enlighet med den pragmatiska logiken blir det ändå en del av områdets lore.163
För det andra kan inget försvinna ur ett områdes lore. Det sker ingen prövning av gamla påståenden inom området då nya och motsägande idéer gör sitt intåg. Ett områdes lore kan alltså innehålla mängder av motsägelse- fyllda fakta : ”And in this messier world, experience regularly affirms see-
mingly contrary truths : What worked yesterday doesn’t work today; what works in one class flops in another. That’s how it is with arts, and there is never any accounting for exactly why.”164
Den tredje egenskapen hos lore handlar om hur kunskapsmässiga bidrag från angränsande eller helt främmande områden av mer eller mindre veten- skaplig natur hanteras. Dessa bidrag förändras av praktikern så att de blir i någon mening brukbara : ”Practitioners can and will make it over in a way that suits their needs in a particular time and place. And not just once. Practitioners are always tinkering with things, seeing if they can’t be made to work better.”165