Det är dags för ett avstamp och en diskussion kring den organisationsform som RTP uttalat sägs inneha. De regionala tillväxtprogrammen organiseras generellt i Sveriges län under epitetet ”partnerskap” vilket väcker några frågor om partnerskapet som organiseringsform och dess natur. Vad är egentligen ett partnerskap? Varför har denna organiseringsform valts? Vilken rationalitet driver tanken om att arbeta i partnerskap? Partnerskap har vunnit mark under senare år och blivit en alltmer utbredd form att bedriva utvecklingsarbete på kanske framförallt den regionala arenan. Starkt bidragande till att så är fallet är starka influenser från EU, till exempel genom lanserandet av de europeiska strukturfonderna som avlöpt i tre programperioder; 1993-1999, 2000-2006 och 2007-2013. Dessa strukturfonder har fått en genomgripande effekt på det sätt regional utveckling bedrivs på flera olika sätt. Ett är att de bygger på en så kallad additionalitetsprincip vilket innebär att offentliga aktörer måste skjuta till egna medel, delfinansiering, för att få medel från strukturfonderna. För det andra har den mellanstatliga nivån mellan kommuner och nationell nivå fått en ökad betydelse och länen har gått från att vara en förlängd arm för statsmakten ute i regionerna till att ses som mer självständiga arenor för regionala samarbeten. Ett exempel på detta är de regionförbund som bildats inom de flesta län i Sverige.215 Här har dock Västmanlands län än så länge valt att behålla strukturen med länsstyrelsen som den ytterst ansvariga institutionen för den regionala utvecklingen.
Den tredje effekten är betoningen inom EU på partnerskap som organiseringsform för att regionala aktörer ska få ta del av strukturfondspengar. Här ställs krav på att det finns formella kopplingar mellan aktörer på olika administrativa nivåer (vertikalt), men även mellan aktörer inom olika sektorer (horisontellt).216 Det är delvis en ny form av organiseringstanke som letar sig fram inom regional utveckling och bygger på ett antal grundbultar eller grundantaganden. Ett av dem är samarbete som organiseringsprincip. Kritiska röster menar att partnerskap endast är ett nytt namn på samarbetsformen som traditionellt funnits tidigare inom olika områden, till exempel nätverkande. Partnerskapsteoretiker å andra sidan menar att det finns speciella särdrag som skiljer partnerskapen från tidigare samarbetsformer. Bland annat är ett av särdragen att
215 Andersson, m fl, 2008; Mörck, 2008 216 Andersson, m fl, 2008
partnerskapets ingående aktörer delar ett tydligt gemensamt åtagande och inte endast lösa förbindelser vilket kan vara fallet inom nätverkande. Det handlar dock fortfarande om frivilliga överenskommelser, det vill säga det finns ingen formell makt inom partnerskapet som kan tvinga partners till samarbete annat än den kommunikativa makten hos det gemensamma åtagandet och moraliska kontrakt. En åtskillnad bör dock göras mot så kallade private public partnerships som i högre grad präglas av att de utgörs av finansiella kontrakt för att sprida risker på ett större antal aktörer.217
En definition på utvecklingspartnerskap, som hämtas från en undersökning av de svenska utvecklingspartnerskapen i EQUAL, är att:
Partnerskap kan beskrivas som en organiseringsform för samverkan mellan organisationer med kompletterande resurser och kompetenser som samarbetar aktivt för att lösa problem.218
Syftet med partnerskapen är att mobilisera ett brett spektrum av aktörer, offentliga, privata och ideella, som partners i utveckling och samhällsbyggande. Dessa bildas ofta av en gemensam uppgift av samhällelig karaktär. Det handlar om komplexa uppgifter som ingen aktör enskilt kan hantera på egen hand. Inom till exempel EQUAL- programmet som är kopplat till EU:s socialfond så betonas utvecklingspartnerskap (dvs partnerskap) som organiseringsform för socialt orienterat förändringsarbete, med sikte på systemförändring och ambitioner till strukturpåverkan. Här finns även en uttryckt ambition av att förändringsarbetet också bör få återverkan på hemmaplan i den egna organisationen. Något som är viktigt för att åstadkomma förändring i ett större sammanhang eftersom ett partnerskap ofta i sig representerar systemet och rådande strukturer som behöver utvecklas.219
Lennart Svensson, professor på Linköpings universitet och en av de som i Sverige aktivt forskat om partnerskap, menar att signifikanta kännetecken för ett idealtypiskt utvecklingspartnerskap är: 220
• Man delar ett gemensamt problemområde
• Rätt partners för att lösa frågor/problem ingår i partnerskapet • Mandat finns för att fatta beslut
• Vinsten bör vara större än insatsen
• De ingående aktörerna har jämlika relationer inbördes inom partnerskapet
(trots att så kanske inte är fallet utanför partnerskapet)
• Tillit och ”Vi-känsla” präglar partnerskapet • Samspelet bör ske både vertikalt och horisontellt
217 Svensson & Nilsson, 2008 218 ibid, 2008
219 Andersson, m fl, 2005
220 I en föreläsning i doktorandkurs om Partnerskaparbete på Mälardalens Högskola, en kurs med både
Följaktligen finns en hel del att leva upp till för ett utvecklingspartnerskap för att helt svara upp mot denna idealbild. Vi ska senare återkomma till hur den bilden ter sig vid en jämförelse med RTP-partnerskapen.
Ett centralt inslag i bilden av partnerskap är att det är en organisationsform som bygger på demokratiska grundvalar, till exempel i att alla parter i partnerskapet ska ses som likvärdiga och jämlika i sina relationer. Partnerskapet är överhuvudtaget en organiseringsform som i dagsläget tycks projiceras med en mängd olika positiva attribut, det svävar nästan en gloria över partnerskapet som organisatoriskt fenomen med alla ideal som ska bakas in i helhetsbilden.
Den demokratiska aspekten i partnerskap är intressant också för att det går att dra paralleller med det tidigare berörda pratet. Heidegger lyfter till exempel fram pratet som en aktivitet där de flesta kan ha möjlighet, eller ta sig möjligheten att delta i.221 Pratet kan ur den synvinkeln ses om en demokratisk aktivitet, som eventuellt partnerskapen kan ses organisera arenor för – jämför till exempel i tidigare avsnitt där bland annat epitetet ”pratnerskap” myntades.
De problem som utvecklingspartnerskapen ska lösa, eller antas vara särskilt lämpliga att lösa är inte heller vilka problem som helst. De ska enligt Svensson också ha en speciell sammansättning och karaktär:222
• Komplexiteten ska vara hög i problemet
• Många parter/organisationer berörs av problemet • Samverkan krävs för att lösa det
• Hållbar utveckling är en central del i problemet
• System och struktur ska påverkas eller att befintliga inte räcker till • Problemet går inte att lösa inom ordinarie verksamhet och organisation
Det är, enligt min tolkning, inte svårt att se att den problembild som ligger som bakgrund till framtagandet av de regionala tillväxtprogrammen passar ovanstående faktorer rätt bra, som ”hand i handske” kan tyckas, liksom att programmet tagit intryck av partnerskapsideologi och rådande diskurs i framtagningen av programtext.
221 Heidegger, 2004
222 I en föreläsning i doktorandkurs om Partnerskaparbete på Mälardalens Högskola, en kurs med både