Tema 1 Prat är motsats till handling
Tema 2. Pratet är produktivt och meningsfullt
Tema 3. Pratets natur och innehåll
Tema 4. Pratet är inte alltid meningsfullt Att vara entreprenör är
att göra saker, att prata är motsatsen till
entreprenörskap Att analysera och utreda tar bort/är motsats till handling
Det pratas för mycket och görs för lite RTP är mycket ord och lite handling
När vi träffas för att prata händer det något När vi träffas i RTP delar vi med oss av kunskap
Samverkan är dålig för att vi pratar för lite med varandra
Skrivna rapporter läses ej, aktörerna pratar med varandra istället Att prata är vårt uppdrag i RTP
Att prata är en tradition Pratet är ofta informellt Att prata är inte bara att få information utan även att lyssna och få ett bollplank Det produceras alldeles för många ord
De som pratar har inte alltid makten att handla Möten känns ofta meningslösa
Pratet är ingen indikator på hur engagerade aktörerna verkligen är Konsensus är ibland farligt
Pratet är för allmänt och inte praktiskt kopplat (till handling)
Prat är motsats till handling
I intervjuerna med aktörerna dyker ett återkommande tema upp som handlar om vad som borde göras och vad som borde hända inom RTP och i regionen. En motsats till detta som ofta anges är prat och alla ord som förekommer, både på möten, i programtexten och som generell regel och upplevelse av den regionala verkligheten. En processledare säger till exempel:
Sen känns det ibland som vi har en sjukdom här, att vi är väldigt mycket för att utreda och analysera, istället för att göra saker.
Samma processledare säger senare i intervjun:
Vi behöver nog komma till insikt om att inte snacka så mycket utan göra mer.
Upplevelsen är alltså att det pratas för mycket, att det produceras för många ord och att det görs för lite. Det saknas helt enkelt handling. Handling är något, som tidigare tema om entreprenörskap visat, som förknippas intimt med entreprenören, att handling är motsats till att prata och att vara entreprenör är raka motsatsen till den overksamme.
Det här med entreprenörskap, det är något vi pratar om i Sverige och Europa för övrigt idag. Men jämför man med USA, inte fanken pratar man så mycket om entreprenörskap, man är entreprenörer, man gör saker på något sätt.
Tanken är att all denna ordproduktion är improduktiv vilket visar sig även på andra sätt. Också själva mängden och massan i ordflödet gör det övermäktigt att ta in allt något som gör det svårt att veta vad man ska göra. En kommunal aktör uttrycker sig om själva programtexten:
För en pappersprodukt som är komplicerad och har många ord… vilket jag ju också har nu när jag sitter här och pratar, men det är ju en annan femma… Ingen får ett riktigt klart grepp om vad det handlar om, ingen riktigt vet var man ska sätta kraften bakom. Det intressanta är att prat och handling ses som varandras fiender i stort och smått. Kontentan är att pratet går ut över handling och att den är handlingens motsats. Skulle det hända mer i RTP om det inte pratades lika mycket eller om dokumentet i sig var mindre omfattande, är en fråga som är intressant att ställa sig?
En kommunal aktör är inne på samma resonemang och ser den stora produktionen av ord som en produktion av inget alls:
Visst är vi ibland lite fokuserade på att det ska bli något handfast och konkret, men motsatsen är så erbarmlig när man sitter i eviga möten och känner att man inte producerar
något. Man ska nog samlas och skapa de där arenorna där man har en konkret uppgift och där man gör en insats. Då tror jag att man är engagerad att få ett resultat av det.
Här är det konkreta och handfasta ett ideal, löst samlade möten kring öppna frågeställningar är inget som upplevs som värdefullt sett i relation till den tid det tar att sitta i dem
Pratet är produktivt och meningsfullt
Ord och prat är inte endast är av ondo vilket också framkommer vid intervjuerna. Här visas ett par exempel på att pratet även kan medföra värde och nytta i sammanhanget. En kommunal aktör uttrycker sig på följande sätt:
Vi träffas ju ibland bland kommunerna och jag upplever nog att vi försöker berätta hur var och en arbetar, så här gör vi, och att man kan dela med sig av den erfarenheten. Här framgår att det finns en ambition hos de kommunala aktörerna att dela med sig av erfarenheter till varandra, att det finns en nytta med att höra hur andra kollegor jobbar som kanske kan implementeras i den egna kommunen. Samtidigt verkar det inte vara något som sker i tillräckligt stor utsträckning det vill säga att det finns behov av att få reda på mer av det som pågår i regionen:
Man märker ju att vi sitter ju alla och får mycket information men vi är ju kanske dåliga på att rapportera ut den. Man skulle ju vilja veta på de här utbildningarna som man håller, vilka som är från vår kommun, är det några som jag har varit i kontakt med eller finns det några andra som jag borde ta kontakt med i fall det är någonting. Men det blev inte så Uttalandet pekar på att det finns ett behov av kommunikations- och informationsutbyte mellan aktörerna inom regionen. Det finns således ett behov av både informell och systematiserat informationsutbyte, något som skulle kunna ske även utan att parterna fysiskt träffas. Betydelsen av det fysiska mötet mellan aktörer är något som understryks: Jag tror också att tillväxtprogrammet måste jobba med att skapa mötesplatser för folk med likartade intressen/…/ som när företagen åker till Kina och så träffas man och hittar likheter, konkurrenter eller för samarbete, och så kommer det ut något av det här. Hur kommer det sig då att det enligt ovan pratas för mycket, och i nästa kategori verkar det som om det pratas för lite? En processledare reflekterar över detta:
Mycket snack men lite verkstad – ja, men det är ju därför vi är här, för att prata med varandra.
Här framträder bilden av att det i själva verket ligger i aktörerna uppdrag och syfte att prata. Onekligen en intressant motbild till det som tas upp i förra stycket.
En annan funktion pratet har i RTP ligger i skapandet av gemensamma målbilder, här finns dock ett villkor knutet till detta, något som en kommunal aktör pekar på:
Annars tycker jag att det är bra att man skapar visioner, mål och knyter handlingar till det, naturligtvis.
Återigen finns haken med handling, skapandet av visioner och mål är bra, men det gäller under förutsättning att det också leder till handling för att det ska vara meningsfullt. En kommunal aktör håller till stor del med om detta:
Jag är lite kluven. Jag kan köpa att om man får ihop och blandar aktörer som inte träffas i alla andra möjliga sammanhang och känner varandra utan och innan, så har det ett värde att skapa en kontaktyta. Det kan vara så att man kan motivera det här med att det skapas ett så att säga aggregerat socialt kapital som man sedan kan använda i olika sammanhang, Återigen tas också själva kontaktytan upp som en positiv aspekt av att träffas, men det är under förutsättning att aktörerna som träffas inte känner varandra alltför väl innan.