Om aktörernas benägenhet att prata med varandra finns återigen intressanta och till viss del motsägelsefulla bilder. Tidigare i texten har framkommit att aktörerna menar att det pratas för mycket och sedan att det pratas för lite. Här framträder också en bild av att det i regionen finns en tradition av att aktörerna pratar med varandra, och att detta skulle kunna vara ett naturligt förhållningssätt och kanske till och med ett kulturellt drag. En processledare hävdar att:
Jag tror att det finns att det finns en tradition att prata med varandra på något sätt Om det skulle vara så är det säkert ett positivt drag då kommunikationens natur och innehåll oftast verkar vara av det informella slaget. Man kan tänka sig att en region där det inte vore ”tradition” att prata med varandra behöver större formaliseringsgrad i kommunikationen.
Det andra som händer då är att vi som agerar i det möjligtvis träffas ibland, eller man ringer till varandra, men det sker ju ofta väldigt informellt
Den kommunikation och det prat som äger rum på de officiella arenorna, till exempel på de regionala tillväxtmöten som hålls så är pratets natur alltför envägsorienterat. Denna synpunkt återges bland annat av en av aktörerna:
Ofta de gånger det blir så blir det ur ett informationsperspektiv, alltså att finansiären eller den stora aktören ska informera om sin verksamhet, det blir inte gräsrotsnivå. Där vi är,
och att vi kan träffas. Det initieras uppifrån och varar i ett dygn när vi träffas och sammanlänkas från olika delar av landet eller olika regioner och kan arbeta tillsammans med varandras projekt. Där skulle vi hitta riktigt bra kraft. Information kan jag ju hämta själv, den finns ju alltid, men jag behöver ju ett bollplank,
Det som verkar saknas är själva dialogen och att aktörerna inte enbart vill lyssna på andra utan själva prata och få återkoppling samt erfarenhetsutbyte av kollegor. På samma sätt ställer sig en aktör frågande inför balansen mellan det talade ordet och det som finns tryckt på papper:
Det är ju det första man frågar sig… så tror jag att det är alldeles för mycket pappersproduktion.
Sammanfattningsvis vad gäller kommunikationens natur och innehåll menar aktörerna att:
- det faller sig naturligt att prata med varandra i regionen - huvudparten av kommunikationen sker informellt
- det inte enbart är information aktörer vill ha när de pratar med varandra - det är för mycket av tiden som handlar om att lyssna och då blir det för lite
dialog vid de tillfällen aktörerna ges möjlighet att träffas för att prata
Pratet är inte alltid meningsfullt
För att ge de utsagor ovan som pekar på att ”det är för mycket prat och för lite verkstad” mer innehåll kan det vara av intresse att se vad det är som gör att prat anses vara så pass utan mening som det verkar för dessa aktörer. Till att börja med kan det bero på vem som pratar med vem. En del prat blir i praktiken verkningslöst då den man pratar med inte är rätt person. En projektledare kastar ljus på detta:
Det här kan ta ett tag att komma på, alltså man träffar ju många individer som vill prata om det här och ge en bild av att ”ja, det här är viktigt” och så upptäcker man att: ja, det är något de kan göra på näringslivsnivå men de har fasiken inget att säga till om i skolvärlden
Aktören menar att det är viktigt att rätt personer pratar med varandra, här menat de som också efter pratet har positionen, eller makten, att omsätta överenskommelser i handling.
Det skrivna ordet i utredningar och program ses inte som särskilt meningsfulla efter att de har skrivits. Bland annat hävdar samma projektledare att:
Sen när man tittar på vad som händer i verkligheten då att de som har skrivit de här tankarna har knappt tid att lära sig själva, att läsa igenom rapporterna överhuvudtaget. Både det som uttalas verbalt eller framställs i skrift i RTP-sammanhang verkar generellt anses lida av att språket och formuleringarna är alltför allmänna och inte tillräckligt inriktat på praktik.
Det blir så lätt att man talar i allmänna termer man bryter inte ner det till praktisk nivå. Alla möten och allt prat kan leda till viss trötthet, det förvärras dessutom om mötena inte upplevs som meningsfulla att gå på:
Om man kommer in på det här med möten, så produceras det alldeles för många möten, inte så många av dem är särskilt begåvade, s a s upplyftande på något sätt.
Sålunda växer också bilden fram av att det i regionen finns alltför mycket ord, prat och för många möten, men också att pratet möjligen skulle finna sin plats om det upplevdes som mer meningsfullt av aktörerna. Något som en kommunal aktör också tar upp:
Mot det talar att om deltagarna ändå upplever mycket det här ”mycket snack och lite verkstad”, då tror jag inte man bär med sig de där positiva vibbarna som ger spin-off effekter och andra aktiviteter.
Aktören är här inne på idén om att mötesdeltagarnas inställning inför mötena spelar en stor roll för vad mötena skulle kunna innebära. Många möten har dock avlöpt och en bred möteströtthet har infunnits sig, så det potentiellt positiva med att träffas för att prata har då försvunnit. Han är också inne på att mötena måste få en mer konkret karaktär för att upplevas som meningsfulla av deltagarna:
Som kontrast kan jag ju säga, hur ska man då göra om man vill skapa de här mötesplatserna? Det ena är att man har satsat pengar. Det andra är att man ingår i en grupp som träffas kring en konkret arbetsuppgift, och runt det har man sett att det blir många intressanta effekter när man ändå pratar med varandra, och när man går ifrån mötet har man gjort något och inte bara ätit mazariner och druckit kaffe. Gör man bara det några gånger så brukar de flesta lite resultatorienterade, vilket jag hoppas alla i partnerskap borde vara, fundera ”vad får vi ut av det här? Blir det något?”
En känsla finns således enligt denne aktör att partnerskapen runt den regionala utvecklingen och RTP i alltför hög grad är ”trevliga fikastunder” men inte leder till något konkret. Det är också därför många, enligt honom, inte väljer att delta på dessa möten utan väljer att stanna hemma.