Arbetsmässigt ändrades mycket i branschen under 90-talet. Samtidigt med att det kom in fler nya aktörer som skulle lära sig hantverket blev den mera professionaliserad än tidigare. Från att artis- terna från början hade nöjt sig med ett handslag och muntliga avtal om en viss procent i Royalty, så hade man börjat arbeta med vad som kallades standardavtal från IFPI55. Nu började man mera arbeta med separata avtal. På Sony fick Birgitta Bokström, som var Klintebergs assistent, titeln
business affairs. Hon var först i Norden med den titeln, som innebar att hon skulle arbeta med
avtalen mellan upphovsmän, förlag, artister och skivbolag. Även gamla avtal, muntliga eller ibland nästan obefintliga, fick nu redas upp, inte minst i samband med återutgivningar och sam- lingar.
Organisatoriskt var annars Sony sig ganska likt från tidigare bara ännu större. I samband med att engagemanget i Skivakademin avslutades hade också Klinteberg rekryterat två vice VD som möj- liga efterträdare, Per Sundin och Leif Käck. Det ledde så småningom till att båda tog över rodret med Sundin som VD och Käck som vice, dock med mer betoning på A & R sidan, när Klinteberg slutade 1998. År 1991 kom ett EG-direktiv om skydd för datorprogram, något som så småningom också skulle påverka musikindustrin. Året efter gick ännu en stormakt med i Bernkonventionen, Kina, och tre år efteråt ytterligare en, Ryssland. År 1996 genomfördes längre skyddstid i svensk lag och året efter gavs en oeftergivlig ersättningsrätt för uthyrning av fonogram och videogram (Stannow 1999 s. 23). I svensk lag infördes kassettersättningen 1999 och kom då att omfatta även vissa digitala lagringsmedia som t.ex. tomma CD-skivor. Copyswede, en paraplyorganisation för bl.a. STIM, sköter sedan dess inkasseringen.
I början av 90-talet började MNW och Amaltea att diskutera en sammanslagning av bolagen och 1993 gick Amaltea formellt upp i MNW, som var det större av de båda. På Amalthea såg man det dock som en sammanslagning. Dåvarande vd:n för MNW Jonas Sjöström och Torgny Sjöö på Amaltea tog gemensamt rodret. Sjöström blev vd för hela koncernen och den svenska delen och Sjöö vd för ett underbolag för den internationella repertoaren, MNW Independent Label Repre- sentation. Amaltea som namn blev därmed bara ett av flera skivmärken i MNW. Det ideella MNW hade vuxit rejält och var en betydande aktör som nästan helt hade antagit skepnaden av ett traditionellt skivbolag.
55
Vers fyra – “De sista ljuva åren” (1981-2000)
Figur 25. MNW:s organisationsschema 1993.
Under 90-talets första år började en stor förändring hos alla skivbolag. Priset på CD:n sattes högt och man såg att den ändå sålde bra. Skivbolagen spottade ut nya skivor, ibland, enligt kritiken, med ganska skralt innehåll utöver ett par hitlåtar: “dyrt och dåligt”, sa kritikerna. I efterhand har också företrädare för branschen delvis erkänt detta, t.ex. Sony/BMGs vd Per Sundin som i sitt tal på mässan för hemelektronikbranschen varnade Radio/TV-media att inte göra samma misstag som musikindustrin gjorde. “Det har blivit för många “Helmut Lotti goes latin” Ingen skulle köpa en bok med tre bra kapitel och fjorton dåliga. Det gick helt enkelt för bra för oss. Vi blev för be- kväma och för proppmätta” (Ewenfeldt, 2006.).
År 1991 planerade Dag Häggqvist och Ken Berry för en affärsuppgörelse där Virgin Music skulle köpa en minoritetsandel av Sonet som sålde sin slottsvilla på Lidingö och tillsammans med Vir- gin flyttade ner till en fastighet på Europafilmsområdet. Där hade Sonet AB en våning, Virgin AB en och det nystartade 50/50-bolaget Virgin/Sonet AB en. Sonet kastade ut Polar och gick till Warner i Kista för distribution. Av olika anledningar gick inte affären att genomföra men man skiljdes ändå som vänner. Då var dock Sonet inställt på att sälja. Hjelmtorp berättar:
Dom hade förlorat mycket av bolaget och hade ingenting med Virgin att göra. Polygram hade växt och köpt Island Records, Chris Blackwells bolag och dom hade tappat Chrysalis till EMI. Dom hade en otroligt duk- tig svensk avdelning med Ola Håkansson men det räckte inte. Svenska BMG hade startat, 1 januari 1989 med Hasse Breitholtz i ledningen. Dom hade licenser från Electra och hann dra därifrån innan allting small. Sonet var rätt illa ute. Då kom BMG, med stortysken, som han kallades, Dahlman ifrån München, och ville köpa Sonet. Det är också ett av dom här legendariska mötena. Mycket formellt kallades Sonets alla VDar i alla länder och ledningsgruppen med Anders Hedkvist och Ola Håkansson och stortysken skulle förklara varför dom skulle sälja till BMG, men alla var avvisande.
Polygram hade tidigare lyckats köpa Sweden Music, koncernchefen Alain Levy, som var speciellt intresserad av Håkanssons produktioner och Sonets artister kunde nu köpa Sonet. Den 8:e mars 1992 sålde sedan Richard Brannson skivbolaget Virgin till EMI. I Sverige hade Virgin haft del av framgången och var när det såldes ett betydligt större bolag än tidigare.
Vers fyra – “De sista ljuva åren” (1981-2000)
Figur 26. Virgins organisationsschema 1992.
Anders Hjelmtorp berättar:
Då blev det rätt tufft. Vi var på Virgin Scandinavia AB i Sverige ungefär 50-60 anställda. Då hade vi också Virgin Music Publishing, där Hasse Lindeborg var chef, Virgin Vision and games där Thomas Herslow var vd och vi hade på order av Richard jobbat med att sätta upp en Megastore i Stockholm. Kvar var Thorn/EMI som ägare och de käkade upp Virgin i dom flesta länder. Dom drog in anställda, dom tog all re- pertoar, klippte alla linor i Norge, Danmark och Finland. Det var på många håll en riktig hatstämning mellan EMI och Virgin folk. För EMI var stort, tungt, byråkratiskt, Virgin var litet, ungt, hungrigt, entre- prenörsmässigt. I Sverige funkade det dock skitbra, tack vare relationen jag hade med Roffe Nygren, sen samarbetet med Electra krashen. Vi satte upp Virgin Records Sweden AB, ett litet svenskt skivbolag med inte mer än, 10 på kontoret och fem säljare. Och så flyttade vi in frivilligt i samma hus som EMI, på Tri- tonvägen. Och alla våra skivor flyttades från Electras f.d. lokaler ned till EMI och det var 1992.
Min tidigare Virginchef, Ken Barry, blev EMI-chef World Wide. Han gillade också Roffe. Helt plötsligt så fick vi en jättebra edge. Vi hade ett litet hungrigt Virginbolag, bara verkande i Sverige och vi hade fått chansen att skära av allt. Ingen var fackanställd så det var aldrig fråga om nån LAS eller nåt sånt. Ken gick in direkt i EMI-koncernen och röjde där och började sedan med att signa Janet Jackson, Rolling Stones och breakade Smashing Pumpkins. Han satte upp independentbolag som ingen visste att Virgin ägde. Ken lyfte hela EMI och Virginkoncernen world wide och vi åkte med. Så vi satt här i Stockholm och hade fantastiska artister att jobba med.
Samma år startade Ola Håkansson, som nu hade haft en mindre ägarandel i Sonet, sitt bolag Stockholm Records. Det var ett s.k. joint venture med dåvarande Polygram, sedermera Universal. Affärsidén var från början att lansera svensk musik internationellt, vilket innebar att man i första hand signade artister som sjöng på engelska. Ola Håkansson berättar:
Jag fick ett erbjudande att bli A & R- ansvarig för Skandinavien för Polygram som var de som skulle köpa Sonet, men tackade nej. Jag kände att det var dags för mig att försöka med ett eget bolag med de idéer som jag hade samlat på mig. Så jag förhandlade med Polygram. Det jag ville göra var att starta ett 50/50-bolag. Om jag då var med dem som varit med i Sonet så skulle jag få jobba med människor som jag kände till. Jag
Vers fyra – “De sista ljuva åren” (1981-2000)
kände ju väl till Sonetkulturen. Man gjorde även då saker som i det korta perspektivet kanske inte var det mest lönsamma, men på sikt byggdes det upp en katalog.. Man kan inte bara skörda, man måste så också. Det hade Sonet gjort och det har man i sig på något sätt. Så det ville jag göra. Jag gick in med mig själv och mitt know how. En mindre del fick jag sätta in naturligtvis. Men jag ville inte ha marknadsmässig lön. Då skulle vårt bolag dräneras på en gång. Det var jag och Erik Hasselkvist, han var den första jag anställde. Sen tror jag att vi hade en sekreterare. Och kontoren vi hyrde var en del av Sonet, vid Bällstaån. Och vi gick och hämtade möbler i containrar överallt.
År 1993 bildades Export Music Sweden, (ExMS) (http://www.exms.se/, 2007-07-23) av IFPI, SOM, SAMI och STIM. Syftet var och är att främja svensk musikexport och, man arbetar bl.a. med deltagande i mässor och branscharrangemang över hela världen. År 1995 ville BMG lägga ner etiketten Record Station, vilket ledde till att Marie Ledin lämnade bolaget och startade An- dersson Records. Alla artisterna från den gamla etiketten följde med. Det lyckades dock inte helt kommersiellt, vilket senare ledde till att Andersson Records blev en etikett under Universal. Samma år gick Sverige med i EU vilket inte påverkade förutsättningarna för musikindustrin och skivbolagen mer än att lagstiftning och andra regleringar nu skulle anpassas till EU:s regelverk. I praktiken var redan musikindustrin så internationell att denna anpassning redan fanns.
Under millenniets sista år, 1999, hade Mariann fortfarande stora framgångar nationellt. En av dem var satsningen på dokussåpan om bandet Friends i TV4 som sedan skulle leda till fram- gångar också i melodifestivalen och några år senare TV- programmet Fame Factory.
Slutet av 90-talet var också en verklig boom för uppkomsten av nya musikföretag. Antalet nya bolag ökade nu markant. Under perioden startas 97 nya bolag vilket är 39 % av independent- bolagen (Arvidsson 2004). Även om det också nu handlar om mycket små bolag så ökar musikföretagandet markant, speciellt eftersom också majorbolagen gick bra.
År 2000 gick Sony ihop med EMI och Universal om ett gemensamt lager under namnet ENS (Entertainment Music Scandinavia), vilket drevs som eget bolag. Detta var något ganska unikt för Skandinavien men moderbolaget tyckte det var helt i sin ordning eftersom man sparade pengar på det. I slutet av 90-talet såldes House of Kicks till MNW. De båda grundarna Johan Hargeby och Carl von Schewen ville då bort från administrationen för att kunna koncentrera sig mer på musi- ken. Det blev dock inte riktigt som de tänkt sig att komma till stora MNW. Johan Hagerby berättar i DN 21/9 2005: “Det var som en båt som håller på att sjunka, men i stället för att stoppa läckorna låste alla in sig i sina hytter och skyddade sina revir”.
MNW slets med inre stridigheter och idéer och ägarintressen som var nya för det gamla anrika independentbolaget. Förvandlingen blev komplett när bolaget börsintroduceras efter att riskkapi- talisten Peter Almberg som tidigare investerat i Mistlur, nu en del av MNW, gick in med pengar också i MNW och krävde börsnotering. Också Peter Yngen, som ledde MNW vid denna tid, age- rade för börsintroducering medan huvudägaren Lundblad höll sig passiv. Börsintroduktionen kom också 1998, men redan 1999 försvann Almberg, efter ägarförändringar via börshandeln, ut ur bo- laget och interna maktstrider tog fart. Det blev början till en mycket negativ utveckling för anrika MNW. På några få år gick bolaget från 60 anställda till 6 och mycket av deras verksamhet för- svann in i andra bolag. Det mesta av distributionen togs snart över av Bonnier/Amigo Music Group, som startades 1998. Inte bara katalogen, utan också en del av personalen, följde med till det nya bolaget som bestod av dels det nybildade Bonnier Music, dels det redan befintliga skiv- bolaget Amigo. Det måste ses som en ödets ironi och är kanske också typiskt för tidsandan att
Vers fyra – “De sista ljuva åren” (1981-2000)
MNW nu togs över av familjen Bonnier, som en gång var ett av huvudmålen för kritiken inom den progressiva musikrörelse som skapade MNW. Bonnier/Amigo växte dock snabbt och blev snart en av de mest betydande aktörerna i landet.
Samtidigt lämnade också Torgny Sjö MNW och startade med hjälp av tyska Edel det nya bolaget Playground. Också Playground fick en rivstart. Många av de skivbolag som Torgny Sjö och flera av de andra centrala medarbetare som följer med in i Playground hade arbetat med, följde också med till det nya bolaget. Playground inriktade från början sin verksamhet på export av nordisk musik. Man startade kontor i alla nordiska länder utom Island, samtidigt. MNW hade nu dräne- rats på stora delar av sin verksamhet och gick en osäker framtid till mötes. Mot slutet av 1990- talet började också musikindustrin och skivbolagen att uppfatta hotet från digital distribution av musik men då var det främst illegal nedladdning och piratkopiering som kom i fokus. År 1997 släpptes dock Winamp, skapat av Justin Franklin, vilket kom att skapa hela mp3-hypen. Året ef- ter släppte Michael Robertsson mp3.com. MyMp3.com stängdes dock efter domstolsbeslut 2000 efter en stämning från Universal. Efter Mp3 kom sedan Napster 1999 som verkligen kom att ska- ka om branschen och ledde till en omfattande strid.