Med 1950-talet inleddes en period av stark tillväxt i världsekonomin. Industriländernas produk- tion skulle komma att växa med fyra procent om året oavbrutet under 20 år (Schön 2007 s. 366). Efterkrigstiden skapade en internationell stabilitet som i Europa mycket byggde på en uppdelning mellan Väst- och Östeuropa. Västeuropa integrerades i en vidare världsekonomi under ledning av USA. Marchallhjälpen (1948 -1952) fick stor betydelse för utvecklingen i Västeuropa och inne- bar också en allt tydligare koppling till USA. USA var den suveränt ledande staten i fråga om produktivitet. Expansionen i både tjänste - och industriproduktionen innebar att landsbygden av- folkades och att sysselsättningen i jordbruket minskade. Det blev också en hög tillväxt men med måttlig inflation eftersom mycket kapital användes till investeringar. De närmaste 25 åren skulle bli en guldålder för industrialismen också i Sverige. Under efterkrigstiden utvecklades många av de svenska industriföretagen till stora internationellt arbetande företag (Schön s. 381).
Musikföretagandet präglades på alla sätt av denna miljö och tidsanda. Anders Holmstedt hade arbetat inom Philipskoncernen på radiosidan men sökte och fick jobb på Husbondens Röst, d.v.s. Skandinaviska Grammophon AB 1952:
27
Helge Roundquist hade ändrat stavningen från Rundkvist “av pietetsfulla hänsyn till branschens egenart” (Anders Holmstedt i Hedlund, 1983, sid. 225). Sonen Lars-Johan har valt den ursprungliga stavningen av namnet.
28
Sonora kom så småningom att ingå i Philips medan Cupol gick vägen via CBS till nuvarande SONY/BMG.
29
Vers två – “En sång en gång för länge, länge sen”
Efter några år erbjöds jag att komma till grammofonsidan och det verkade äventyrligt värre och inte lika fint som radioapparater. Men som den äventyrare man var kastade jag mig in i artistbranschen. På lagret såg jag att vi förfogade över artister som t.ex. Harry Brandelius, Zarah Leander, Fridolf Rhudin, Ernst Rolf, Evert Taube samt förre ärkebiskopen Nathan Söderblom. Vi hade alltså ett gediget utbud. (Hedlund 1983 s. 223-224).
Detta var en miljö där kontoristerna i tidens anda stod vid skrivpulpeter och skrev med stålpenna i gula kassaböcker (ibid.). Holmstedt fortsätter:
Tonen på företaget var ytterst formell och när vi varje månad skulle undfå lönen, fick vi ställa upp oss i bokstavsordning i korridoren. Den mäktiga Fröken Åkerman gick sedan ronden och Gud nåde den som inte stod redo på sin plats! Under hemsk tystnad fick hela kön vänta tills missdådaren rättat in sig i ledet. Tjäns- teresa och dödsfall gällde i viss mån som giltig frånvaro.
Holmstedt kan också berätta om hur professioner och specialistfunktioner inte verkade ha hunnit uppkomma vid denna tid:
Jag kan av naturliga skäl bara veta hur det var på vårt företag, men jag tror förhållandena var desamma även hos andra. Inspelningschef… sånt hade vi inte råd med, det var en bifunktion till mera seriösa arbets- uppgifter. Fröken Åkerman var chef för Kontoret samt för Inspelningsavdelningen. För det sistnämnda uppdraget ansågs hon lämplig enär fadern spelade orgel. Vera Åkerman hade violblå ögon, vilka hon spän- de i darrande artister så att de inte lät fel och därmed åsamkade företaget fördyrande omtagningar på nya vaxkakor (ibid. sid. 224).
In i denna miljö stegade Stikkan Anderson och begärde företräde direkt hos chefen Eugen von Koch. Det var naturligtvis ett fullständigt vansinnigt drag eftersom chefer på grammofonbolag på den tiden inte nedlät sig till att umgås med låtskrivare, textförfattare och annat löst folk (ibid. s. 223). Han fick förvånande nog företräde men, kanske mindre förvånande, inte någon förståelse för sitt ärende att sälja det som han betraktade som världens bästa schlager. Anders Holmstedt bevittnade den snöpliga reträtten:
Stikkan vacklade in på mitt rum, satte sig ner och mumlade: - Den där karln är ju inte riktigt klok, han fattar absolut ingenting![...]Jag tolkade det så att von Koch tydligen inte riktigt förstått vad som var bäst för vårt företag, ett antagande som hos Stikkan rönte livligt bifall. Sedan dess har vi regelbundet haft med varandra att göra - och det har nu gått snart 30 år (ibid.).
Men Stikkan gav inte upp. Han, och De Mosiga Gräddklickarna, skickade ett brev till Sigge Fürst och Frukostklubben i hopp om att få medverka både där och i Grammofontimmen samt i förläng- ningen få ett skivkontrakt. Genom Olrog hade Stikkan fått klart för sig att man borde gå via förlag, så han kontaktade också Georg “Tuppen” Eliasson och fick besöka honom i Stockholm och sjunga upp sina sånger. Tuppen hade själv på nästan samma sätt tagits emot och sedan lärts upp av Ernst Rolf. Nu återgäldade han det genom att hjälpa den unge Stikkan Anderson. Han blandade inte heller ihop sina förlagsintressen med sitt engagemang i radion och programmet
Uppe med tuppen. Därför var måltavlan för radiosatsningen Sigge Fürst som antog dem till pro-
grammet. De blev dock också förlagda hos “Tuppen” som i sin tur kontaktade Helge Roundquist på Cupol. Låten släpptes på skiva men resultatet blev inte alls vad man hade tänkt sig och Stikkan insåg att det fattades något. Detta något skulle komma att kallas för producent.
Cupol, som gav ut Stikkans första skiva, utvecklades starkt under 1950-talet. Roundquist var inte bara direktör av den gamla stammen. Han var liksom Stikkan också musikant och framförallt låt- skrivare och låg under pseudonym t.ex. bakom flera kända hitlåtar från denna tid. Det var ca 15-
Vers två – “En sång en gång för länge, länge sen”
20 personer anställda vid Cupol från början och ända fram till 1960-talet. Helge Roundquist, var enligt tidens tradition VD med egen sekreterare.
När de gamla stenkakorna helt ersattes av vinylskivor 1955 var det singelskivor, d.v.s. enstaka låtar, som dominerade och här var Cupol starkt. Företaget behöll länge sin ledande ställning. Ljudkvalitén på vinylskivan, som utvecklades av Columbia 1948, var bättre och mera hållbar. Dessutom var man inte längre beroende av treminutersformatet. När Decca efterhand lanserade
LP:n i Sverige skakade många konkurrenter på huvudet åt nymodigheten. De nya formaten blev LP (Long Playing), EP (Extended Playing) och singeln. Inom populärmusiken skulle dock sing-
elskivorna, som gick i 45 varv/minut, länge dominera utbudet. Speltiden för en låt på tre minuter har i praktiken sedan behållits i en stor del av utbudet trots de nya formatens möjligheter. Men det var inte bara populärmusik i utbudet. År 1953 lanserade t.ex. CBS en ny etikett, Epic Records som med en lysande gulsvart logotype gav ut jazz och klassisk musik t.ex. Berlinerfilharmoni- kerna, The Julliard String Quartet m.fl. Snart fick Epic sina första guldskivor och utvecklades internationellt till att bli en hitmakare inom rock, pop, R&B och country.
Också musikförlagen utvecklades. År 1950 fick t.ex. Gehrmans musikförlag nya ägare, Inge och Einar Rosenbergs stiftelse, som hade, och har, som mål att verka för spridning av kvalitativt bra musik i Sverige, bl.a. genom sina årliga stipendium till svenska tonsättare, musiker, sångare och musikstuderande (Hedell 2003). Musikförläggare och kompositörer hade dock fått nya problem att tampas med i takt med nya innovationer. Den alltmer utbredda fotostatkopieringen var en av dem, och när rätten att fotostatkopiera skulle utvidgas 1954 samlades representanter för SMFF, FST, SKAP och STIM för att diskutera motåtgärder (ibid. s. 51). Det man oroade sig för var att fotostatkopieringen ofta skedde under otillåtna former och att rättsinnehavarna i förslaget om ut- vidgning behandlades oförmånligt.