I oktober samma år, 1988 startades BMG Sweden AB i Stockholm. Basen för verksamheten var katalogerna från engelska RCA och amerikanska Arista. Man började i liten skala med enbart en administratör anställd. År 1989 gick det gamla svenska bolaget Electra i konkurs. Janne Lund- qvist berättar:
Dom hade haft möjlighet att gå ihop eller bli uppköpta av BMG, när BMG samma år skulle öppna i Sveri- ge, men de dåvarande svenska ägarna var inte alls intresserade. Dom trodde att det där klarar vi bäst själva. Då startade BMG eget med Hasse Breitholtz och i och med det försvann BMGs repertoar med Arista, Whitney Houston och mycket annat från Electra
Konkursen kunde dock inte bara förklaras med att man förlorade BMG:s katalog. Det fanns också misstankar om vårdslösa ekonomiska affärer och t.o.m. oegentligheter. Inte minst var fastighets- affärerna minst sagt djärva och kanske typiska för många mer spekulativt inriktade affärsmän vid denna tid. När konkursen blev ett faktum drabbade den också andra bolag, t.ex. Virgin som då distribuerade via Electra. Anders Hjelmtorp berättar:
Familjen Eriksson hade sålt till en som hette Burnelius och helt plötsligt så såg jag att vi hade fyra och en halv miljoner utestående fordringar i februari 1989, 6,3 miljoner i mars 89 och 3,9 miljoner för april 89, en total fordran på 15 miljoner. Dom hade alltså tagit pengarna som betalades från skivbutiken så vi var tvungna att stämma dom, vilket vi gjorde.
Med en muntlig överenskommelse som grund kördes sedan skivorna till EMI i slutet av april 1989. Men äventyret var inte slut med det:
Då lyckades våra advokater få fram att det hade tagits ytterligare pengar. I Electras fastighet hade det tagits ut dubbla pantsättningar, förmedlade av Gotabanken i Helsingborg och pantsättningen hade gjorts via Nyckeln. Någon gång i maj -juni, när EMI hade sålt ungefär en månad och jag är på möte i styrelserummet på Gotabanken med vår advokat, så lägger vi fram detta och erbjuds då en amorteringsplan. Vi skulle få tillbaks våra femton miljoner men det fanns krav. Dels skulle vi inte prata nånting om det är, dels skulle vi gå tillbaks till Electra med ett nytt distributionsavtal för att rädda företaget.
Vid en gemensam fest för personalen på EMI och Virgin skulle lära känna varandra bättre släpp- tes nyheten att Virgin var tvungna att gå tillbaka till Electra:
Då säger Roffe Nygren, Sveriges bästa skivbolagsdirektör någonsin, mycket kallt. – Allt du har kostat mig skall jag ha betalt för, plus tio procent, och få vara med och slåss om distributionsavtal. Som han ställde upp, helt sanslöst. Roffe Nygren – såna skivbolagschefer görs aldrig igen.
Via ett spärrat konto var vi garanterade alla våra försäljningsintäkter. Electra hade garanterat företagets exi- stens, genom att dels göra en nyemission på, återigen, 10 miljoner kronor. Men det räckte inte. Alla andra utifrån hade ju inte fått tillbaka sina pengar. Den 20 oktober 1989 ställde dom in betalningarna. Då var det bara för oss och ringa, hyra lastbilar och börja förhandla med Roffe. Då visade det sig att Hasse Englund på Warner kunde leverera från GDC i Solna, Sverige plus Norge i en distribution. Roffe kunde inte det. Så att trots att jag egentligen var skyldig Roffe att gå tillbaks så valde vi att gå till Hasse Englund och gjorde en deal med Warner. Alltså hamnade våra plattorden 20:e oktober på GDC på Dalvägen i Solna. 1990, när Electra hade gått i konkurs, hade deras fastighet sålts i början på 90 och precis före höstsäsongen 90, hyrde Warner den och ville sätta upp egen distribution. Så det innebär att ett år senare så går våra plattor tillbaka, fast nu via Warner […] Så inom loppet av ett år så var det fyra flytt av plattor.
Vers fyra – “De sista ljuva åren” (1981-2000)
De som framförallt drabbades av Electras konkurs var personalen. En av dem, Lasse Höglund som tidigare bl.a. också hade arbetat med samlingsskivor för Electras räkning i samarbete med Virgin och EMI kan berätta hur det kändes:
Då fick jag känna av det som jag aldrig har fått känna av tidigare och det var vad osäkerhet var. Jag hade visserligen avgångsvederlag, men då kom Anders Hjelmtorp och sa på gravölet att han ville ta upp en idé från Holland där man hade kört igång någonting som hete EVA Records. Det handlade om samlingar, på samma sätt som vi hade börjat med Absolute Music 1986. Hjelmtorp skötte produktionen, jag marknadsfö- ring och sälj och EMI levererade låtar. Och sen fick jag en härlig tioårsperiod med EVA Records där det första jag gjorde var en italiensk samling, inför VM i fotboll.
Samtidigt såldes det internationellt mest framgångsrika svenska bolaget Polar tillsammans med sitt förlag till det som numera heter Universal. Stikkan Anderson sålde sitt livsverk vilket hans mångårige närmste medarbetare Görel Hanser kan berätta mera om: “Stikkan sålde hela Polar och förlaget Sweden Music till Polygram, som det hette då. De flesta människorna jobbade kvar. Så småningom så införlivades Polar alltmer och flyttade ut till Polygrams lokaler ute i Bromma till det som idag är Universal. En anledning till att han sålde tror jag var att det innebar att han kunde instifta Polar Music Price.”
Det började nu startas allt fler skivbolag i Sverige. Av 250 independentbolag som uppgivit startår har 28 % startats före 1991 (Arvidsson 2004). Men flera andra bolag startades som sedan anting- en har lagts ner eller köpts upp. Under de kommande tio åren fortsatte skivförsäljningen att öka rejält även om ökningen inte ser lika dramatisk ut i diagrammet nedan som under föregående de- cennium. År 1991 års försäljning på dryga 1, 161 miljarder kr ökar till 1, 89 miljarder, en ökning med 730 miljoner.
För denna period finns också statistik för musikexporten från Sverige, även om den är mycket osäker eftersom det är svårt att definiera vad som exporteras och när (Fors 1999). Det handlar dels om olika upphovsrätter, kompositör, skivbolag och artister, dels om fysiska varor. De fysiska varorna kan mycket väl delvis ha ursprung i utlandet men exporteras från Sverige och tvärtom. Trots detta kan statistiken ge en vink om hur musikexporten såg ut under dessa år.
Exportinkomster av upphovsrätter 1987-1997 0 100 200 300 400 500 600 700 800 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997
Vers fyra – “De sista ljuva åren” (1981-2000) Export av Grammofonskivor 1987-1997 0 200 400 600 800 1000 1200 1400 1600 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997
Figur 24. Export av grammofonskivor 1987-1997: Källa Forss 1999.
De förändringar som skivindustrin gick igenom under 80-talet kan ses som symbol för en föränd- ring i samhället i stort. En ännu viktigare symbol var när Berlinmuren föll 1989 och tydligt markerade att det kalla kriget nu var över. Det blev en kulmen på utvecklingen under 80-talet som snart innebar att det gamla kommunistiska systemet i Östeuropa rasade samman och Sovjet- unionen föll några år senare. I Sverige genomfördes en skattereform som innebar en anpassning till tillväxtens nya villkor genom att helt ändra principerna för beskattning av arbete och kapital (Schön 2007 s. 506). Höginkomsttagare fick större disponibla inkomster men samtidigt fördes kostnaderna för statens upplåning över från staten till hushållen. I förlängningen innebar det att efterfrågan minskade och finansmarknaden drabbades negativt. Snart stod landet inför den största finansiella krisen sedan mellankrigstiden. Efter att riksbanken dessutom beslutat binda den svenska kronan till den europeiska valutan ecun, för att visa sin vilja att gå med i EU, följde en spekulationsvåg mot kronan. Det var när Riksbanken försökte försvara den genom att låta valutan flyta fritt som man under en kort period uppe i räntor på 500 %, vilket ledde till dramatiskt mins- kande investeringar, sysselsättning och många konkurser (ibid.).
Den borgerliga regeringen som tillträdde 1991 hade fått uppenbara problem. En orsak till att den fick makten har faktiskt kopplingar till skivindustrin eftersom skivbolaget Marianns Bert Karls- son var en av grundarna till det missnöjesparti, Ny Demokrati, som fick en vågmästarroll och som stödde en borgerlig regering. Bert Karlsson hade vid det här laget byggt upp en mycket stor sidoverksamhet med förutom Skara Sommarland, också en campingplats, ett köpcentrum och en stor flyktingförläggning. Detta skulle visa sig bli för mycket att kontrollera och det gick mycket riktigt inte att behålla allt detta. Det hela slutade med att banken tog över parken. Det nya decen- niet skulle också komma att innebära mycket stora förändringar för skivindustrin.
Många nya indiebolag, digital musikdistributionen och Cherionkollektivet
Några tekniska innovationer som tillsammans skulle komma att förändra förutsättningarna för stora delar av musikindustrin men ännu inte riktigt uppmärksammats kom i början av 1990-talet. Det var Tim Berners-Lee som uppfann HTTP/HTML (webben) 1991-1993, vilket gav de första förutsättningarna för ett helt nytt sätt att distribuera musik. Lagom till webben kom, närmare be- stämt 1992, slutförde sedan Dieter Seitzer och Karl Heinz Brandenburg mp3-codecet som skulle
Vers fyra – “De sista ljuva åren” (1981-2000)
få mycket stor betydelse för digital musikdistribution och året efter släpptes den första riktiga musiktjänsten IUMA54. Än så länge verkar detta dock inte ha påverkat skivbolagens verksamhet i Sverige trots att t.ex. CNN redan då spådde skivbolagens död. De förändringar som ändå skedde hade andra orsaker.
Skivbolagen började också ana att den enorma försäljningen inte skulle fortgå och började deval- vera siffrorna för guld- och platinaskivorna. Den första januari 1996 ändrades gränsen för guld för en singel från 25 000 sålda till 15 000. För platina ändrades gränsen från 50 000 till 30 000. Även för album ändrades gränserna. Nu krävdes 40 000 sålda för guld mot tidigare 50 000 och 80 000 för platina mot tidigare 100 000. En del av argumentet för att sänka gränserna var att om en skiva sålt guld eller platina i hemlandet skulle det hjälpa till vid lansering i utlandet.
Efter de första fem åren på 90-talet hade andelen av de 250 independentbolag som uppgivit startår vuxit till 42 % (Arvidsson 2004). Många var hobbybolag men här fanns också musikföre- tag som drevs professionellt och också hade några anställda. Under de första fem åren startades 105 nya bolag men den stora boomen kom mellan 1996 och 2000 när 202 nya bolag såg dagens ljus. Tack vare billigare och bättre teknik var det inte så komplicerat att starta skivbolag och ge ut skivor. Många av de nya bolagen var också knutna till vissa genrer eller t.o.m. till enstaka artister och upphovsmän. Syftet var då i första hand att få ut musik inom den speciella genren eller med den eller de artister som ibland var samma personer som startat bolaget.
Genremässigt låg många bolag inom pop och rock men då ofta i de alternativa undergenrer inom denna mycket breda benämning som växte fram. Ett av bolagen var Lionheart International som startades 1990 inom en mera traditionell genre där emellertid inte så många andra fanns represen- terade, nämligen country och dansband. Det är idag ett av de mera betydande independentbolagen i Sverige och har haft framgångar såväl i Sverige som internationellt. Katalogen innehåller några av de mera kända svenska och nordiska artisterna inom sin genre. En stor del i dessa framgångar låg i samarbetet med Bert Karlsson och Mariann.
När Ny demokrati kapsejsat […] Sommarland och Köpstaden tagits ifrån mig och det bara återstod spillror av mitt skivbolag. Ja då var det hög tid att komma igen […] Jag satte mig ned med Camilla Bjering, som varit med mig hela tiden. Vi bestämde oss för att satsa på musiken […] Jag hade alltså kvar många kontak- ter och musikverksamheten hade aldrig upphört […] Samarbetet med Bobby Ljunggren hade inte varit så omfattande tidigare, eftersom han hamnade i skuggan av Torgny och Lasse. Men nu ringde han mig och sa att han hade skrivit en sång som hette Se på mig […] När Jan Johansen, den demosångare han brukade an- vända, hade lagt på sången blev resultatet fantastiskt.. Det var då jag började inse att det inte var hela världen att mina tidigare medarbetare hoppat av. Resultatet blev en förnyelse av Mariannbolagets inriktning mot en ny dimension. Vi och Lionheart bestämde oss för ett mer strukturerat samarbete och upprättade ett 50/50-avtal. I Lionheart fanns Bobby Ljunggren och hans fru Maria, som var VD och jag insåg att jag i dem hade hittat mina nya samarbetspartners […] Vi har bland annat bildat det gemensamma bolaget M & L som enbart sysslar med Melodifestivalen (Karlsson 2006 s. 200).
Men inte bara detta samarbete ledde till Marianns återkomst. Det stora lyftet var när Bert Karls- son började samarbete med skivförsäljning på Posten och genast sålde 100 000 ex. av sin julskiva (ibid. s. 203).
54
Vers fyra – “De sista ljuva åren” (1981-2000)
Det som framförallt kom att prägla bilden internationellt av musikindustrin i Sverige under 90- talet var inte det renodlade skivbolaget utan ett kollektiv av låtskrivare och producenter, Cheri- onstudion, som var aktivt mellan 1992 och 2000. Under senare delen av 1990-talet hörde de till världens mest framgångsrika musikproducenter och kom att svara för merparten av royaltyintäk- terna för den svenska musikexporten. Anders Hjelmtorp, en av dem som arbetade nära Cherionkollektivet, berättar:
Det började med att Aftonbladet 1990 hade kallat till en intervju på söder med Stockhoms tio tyngsta diskjockeys, bland dem Dag Wolle, senare känd som Deniz Pop, och Stonebridge m.fl. Aftonbladet dök dock inte upp men alla dessa DJ:s började prata med varandra vilket de aldrig hade gjort förut. De bestäm- de sig för att börja jobba tillsammans och bildade en lös organisation som kallades Swemix. De började med att kopiera det som precis hade etablerats i England, en subscription service, där man som diskjockey fick ta hand om färdiga hits, klippa om dom och remixa dom hur som helst. Sedan pressade man upp exklu- siva 12-tums vinylskivor som andra diskjockeys fick prenumerera på. Det var strictly business to business, ingen kommersiell försäljning till publik. På så sätt kunde man skaffa sig rättigheterna till att göra en hel del låtar.
De byggde en remixstudio i en källare på Söder. Alla spelade också på klubben på Medborgarplatsen. Vir- gin var bland dom första som släppte dessa remixer. Det finns några helt legendariska remixer från Swemix t.ex. Michael Jacksons Billie Jean, som Deniz Pop gjorde. De hade 30-50 abonnenter i Sverige, så det blev inga pengar på det. Men de fick ut sin grej. De hade backning av Sony och Virgi, som enda större bolag, annars var det mest indies. Ju mer dom började göra saker tillsammans, desto mer tyckte dom att det börja- de funka.
På en 12 tums remix 12 EP var det oftast fyra låtar och så småningom började Dagge (Deniz Pop) göra nå- gon egen komposition som sista låt, med instrumentala beats och allting. På det viset kom dom in i att skapa själva. Samtidigt sprang dom på den galne tandläkaren, Dr Alban, och Dagge tog hand om det pro- jektet. Där lyckades Dagge etablera dom här tunga beatsen som sedan gick vidare till Ace of Base m.fl. Det funkade bra, BMG, fick in pengar och Hasse Breitholz fick upp ögonen för det och stoppade in lite pengar. Då kände Swemixkollektivet för första gången att de gjorde någonting som man kunde få in pengar på. Och Tom Taloma, som ägde rockklubben på Medborgarplatsen då, gick in bolaget. Dom började självproducera mer i studios och Tom gjorde en licensdeal med BMG, eftersom Tom och Breitholz fungerade bra ihop. När BMG breakade Dr. Alban i Tyskland och tjänade in pengar till Swemix då växte allting. Max Martin kom in Swemixkollektivet, först som praktikant, och sedan flyttade man till större lokaler i en gammal bio- graf på Fridhemsplan och ändrade namnet till Cherion. I hela undervåningen byggdes massor med produktionsstudios och övervåningen var mer relax och in kom fler ungdomar hela tiden. Det var t.ex. And- reas Karlsson och Kronlund, idag världsberömda svenska låtskrivare liksom en ung Jörgen Elofsson. Det var dött där på förmiddagarna men vid kl. ett, två brukade dom komma in. Sen satt dom och spela TV- och dataspel. Deniz Pop var totalt freak på TV-spel, så han hade alltid det senaste. Vid åttatiden på kvällen började dom jobba. Och sedan producerades det och skrevs låtar till fem sex på morgonen.
Cherion hade nu ett bolag med allt från låtskrivare till att äga produktionen. Man klarade dock inte av att ha hela denna kedja utan beslutade sig för att fokusera på att skriva låtar och producera och låta andra betala för detta. Kunderna var då de som ville ha produktioner gjorda och nu gick det bättre med bl.a. samarbete med Ola Håkanssons Stockholm Records.
Men man behövde ytterligare produktionskunder och fick det via en dansk A & R-kille, som hade jobbat på Mega med Ace of Base, som Dagge hade producerat. Han blev Zombas Europeiske A & R-chef, och börja- de som sådan arbeta med Cherion. På så sätt började Back Street Boys att produceras på Cherion runt 1994- 95. Eftersom det fungerade bra blev det fler först Five från England och sedan en liten femtonårig flicka från USA, Britney Spears. Då insåg Zomba internationellt att det här var Europas Motown produktionställe just då och ville ha ett djupare engagemang.
Vers fyra – “De sista ljuva åren” (1981-2000)
Detta ledde till att Zomba, som startades av en sydafrikansk entreprenör i början av 90-talet, nu ville ha ett skivbolag på plats i Sverige också. Tidigare fanns kontor i England, USA, Holland och Frankrike. Nu köpte man in sig som hälftenägare i Cherion och garanterade fortsatta Zomba- produktioner med budget och licensavtal på marknadsmässiga villkor. Hjelmtorp fortsätter:
Detta hände var 1996-97, strax innan Dagge blev sjuk. När han senare dog var det som om farsan, chefen hade lämnat in. Det gick aldrig att få tillbaka den där spiriten när Dagge väl var borta. Efter ett knappt år, upplöstes Cherion men alla individuella småstudios som kom ur Cherion har fortsatt och låtskrivarna som började därnere är nu våra främsta internationella musikambassadörer. I musikexportstatistiken 2005 så är den enda del som går bättre än förra året just låtskrivarintäkter. Det var Cherion, ett par snabba år, men det byggdes upp något som kom att räcka långt.