Ur AB Knut Vallin startade jazzbasisten Simon Brehm 1952 Karusell Grammofon AB som blev en betydelsefull distributör av utländska skivmärken. Simon Brehm skulle senare bli känd som den som upptäckte schlagerfenomenet Lill- Babs Svensson. År 1954 fick Metronome sin första guldskiva med 100 000 sålda stenkakor. Även om det var med Jazzartisterna Alice Babs och Charlie Norman, var det ingen jazzskiva utan en schlager; Käre John. Tidigare hade Flottarkär-
lek med “Snoddas” sålt mera, men det var innan Guldskivan var uppfunnen (Lahger & Ermalm,
Vers två – “En sång en gång för länge, länge sen”
Metronome fick kritik för att man efterhand inte bara gav ut jazz utan också schlager. Metrono- mes renommé som jazzbolag var grundmurat med inspelningar av James Moody, Lars Gulin, Arne Domnerus, Andrew (Anders) Burman, Alice Babs, Toots Thielemans, Quincy Jones m.fl. Deras produktion var enorm32 och av mycket hög kvalitet. Under hela 50-talet spelade bröderna Burman in gräddan av den amerikanska jazzelit som besökte Sverige. I Orkesterjournalen för- svarade sig Anders Burman mot kritiken att försäljningen av jazzskivor hade minskat väsentligt, närmare 50 %, och att det dessutom dykt upp flera konkurrenter. Det var fler skivbolag som ja- gade det som kallades “The new thing” för att fylla sina kataloger. Basisten Thore Jerdeby sa att: “står det en neger nere på guldkusten och släpper en brakskit så nog fan är Cupol där och spelar in” (Lahger & Ermalm, 2007, s. 79).
Sonora, Cupol och Gazell satsade också hårt på jazz. I artikeln i Orkesterjournalen sa Anders också: “Man ska inte ha jazzmusiker under exklusiva kontrakt. En jazzmusiker skall vara fri att spela in för det bolag han för tillfället trivs med”(Lahger & Ermalm, 2007, sid. 42)
Denna syn på artister är närmast identisk med den som presenterades 50 år senare av det tyska jazzbolaget ECM i en artikel i Svenska Dagbladet konstaterar Lahger & Ermalm (ibid.). Metro- nome undslapp också kritik för det dubbelspel de hade med Claes Dahlgren i New York. Han var dels agent för Metronome, dels jazzkrönikör i just Orkesterjournalen liksom i Sveriges Radio där han levererade nöjesnytt från USA. Det fanns fler exempel på folk satt på två stolar. Carl-Erik Lindgren skrev Metronomes baksidestexter och var också en av Orkesterjournalens flitigaste skribenter.
Anders Burman fortsatte som jazztrummis och bandledare och hade ganska stora framgångar pa- rallellt med arbetet på skivbolaget. Han var också känd för sitt spexande, och det var i en recension om honom som ordet rock för första gången, 1954, användes i jazzsammanhang. Både han och Charlie Norman fick kritik för att det var för lite jazz och för mycket spex på deras fram- trädanden, men så kallades t.ex. en av Charlies föreställningar för Charlie Norman Show (Lahger & Ermalm 2007 s. 54).
Lagom till Stockholms 700-årsjubileum 1955 avskaffades den s.k. paragraf 55 vilket innebar att det nu blev tillåtet med varitéunderhållning på krogarna. Detta skapade naturligtvis nya möjlighe- ter för krögarna men också för en rad artister som också skulle bli stora på skiva, t.ex. Olle Adolphsson, Lill Lindfors, Sven-Bertil Taube, Owe Thörnkvist och Monica Zetterlund (Hedlund 1983). Samtidigt hade Stikkan Anderson, som egentligen sorterats in som näst intill bondkomi- ker, stora framgångar med sina Mosiga Gräddklickar på Nalen som annars var ett utpräglat jazzställe, startat av Topsy Lindblom redan 1934. Det hade börjat lossna för Stikkan redan 1954 och han var etablerad som en slags snabbhumorist som turnerade i landet och skrev egna texter.
I november 1955 startades det som senare skulle bli Sonet under namnet Scandinavian Record Company. Det var ett helsvenskt bolag som fick representation genom att skriva runt till olika bolag. Man gav bl.a. ut en hel serie då med Charlie Parkers inspelningar och man hade också framgångar med Cannonball Adderly, Bohemia After Dark. Om detta vittnar Dag Häggqvist som senare skulle komma att bli en del av Sonet:
32
En sammanställning över Metronomes produktion finns i boken De legendariska åren - Metronome Racords av Håkan Lager och Lasse Ermalm sid. 256 - 282.
Vers två – “En sång en gång för länge, länge sen”
Det här var före Rock & Roll och därför var Jazz det substitut som fanns för ungdomar. Det var Cannonball Adderley och senare Rune Öfwerman o.s.v. Det var den musik som ungdomar köpte då. Jag är uppväxt på Djurgården i Stockholm och gick på Östra Real på Östermalm. Samtidigt hjälpte jag till i en skivaffär på Humlegårdsgatan på eftermiddagarna efter plugget. När jag var 14 år började jag intressera mig för att för- söka driva ett skivbolag, genom att importera jazzskivor från Amerika. Jag var egentligen inspirerad av Scandinavian Record Company som var ett bolag som Sven Lindholm och Gunnar Bergström hade startat och som representerade skivmärket Savoy. Jag började skriva runt till amerikanska jazzbolag. Jag hade Le- onard Feather’s Encyklopedia of Jazz och skrev till dom bolag som jag trodde inte var representerade i Sverige. På försommaren 1956, när jag just hade fyllt femton år, fick jag ett väldigt positivt svar från Celia Mingus, som var gift med basisten Charles Mingus.
Dom hade ett skivbolag tillsammans med trumslagaren Max Roach som hette Debut Records och jag fick agenturen för Debut i Sverige. I augusti 1956 släppte jag de första skivorna från Debut i Sverige. Då hade jag sån tur att Miles Davis hade varit i skarven mellan två avtal mellan Prestige och Columbia och därför gjort ett album för Debut. Det var precis som alla hans album från den tiden, fantastiskt, så det fick högsta betyg i jazztidningarna. På det sättet kom jag igång och drev det hemifrån på eftermiddagarna och kvällarna när jag inte gick i plugget. Man fick lära sig ’the hard way’, men jag hade god hjälp av speciellt Gunnar Bergström, som senare skulle bli min kompanjon. Han var väldigt hygglig och talade om vad NCB var och hur man förtullade skivor. Mina föräldrar var skilda och min mamma, som var adjunkt/lärare blev rätt skraj för de ekonomiska konsekvenserna och sammankallade ett familjeråd.
Min pappa var väldigt kulturengagerad och höll på med litteratur och konst. Han hade också på liknande sätt drivit ett bok- och konstförlag. Så det där med just förlagsverksamhet tyckte jag verkade jätteintressant. Sen har jag en bror som är fem år äldre och var väldigt intresserad av jazzmusik. Sammantaget var det fak- torer som gjorde att jag var rätt fascinerad av det här med grammofonskivor och media överhuvudtaget och naturligtvis primärt med just jazzmusik. Sen när jag upptäckte att det, genom att importera skivor, också fanns en en reell möjlighet att göra någonting så var de ju ännu bättre.
Sen tyckte jag naturligtvis att det skulle vara kul att börja göra inspelningar. Den allra första inspelningen jag gjorde var i mars 1957 med Benny Bailey, trumpetaren, som spelade med Seymour Östervalls orkester på Gröna Lund. Inspelningen gjorde jag på Europafilm. Men det innebar att jag var tvungen att ha ett skiv- märke också. Då hade Gunnar Bergström och Scandinavian Record Company köpt Gazell mest för att komma åt en del inspelningar. Gazellbolaget, som hade börjat 1949, hade liksom gått i träda. Gunnar Berg- ström kontaktade mig och sa att jag kunde få köpa skivmärket Gazell. På den tiden använde man ett grundtryck för EP-skivor. Man tryckte på efteråt vilken skiva det var, men tryckte upp grundtrycket först. Det fanns då 25 000 sådana grundtryck och så fanns det några inspelningar med Lasse Gullin bl.a. som jag var intresserad av att köpa. Jag sa att jag bara hade 1 000 spänn men då såg han väldigt dyster ut och fråga- de om jag inte hade nånting annat också. Ja, sa jag, jag har ett trumset. Därför blev det så att jag köpte Gazell för 1 000 kr och ett trumset. Sedan kom den där Benny Bailey - plattan ut och Lasse Gullin o.s.v. Och så fortsatte det.
Distribuerade gjorde jag själv eftersom distributionsstrukturen inte fanns då. Det var inte läge för att gå till EMI eller Bennet som distribuerade Decca t.ex. och be och få sälja skivorna. Det var också det att jazz var lite sekteriskt vilket samtidigt var bra för oss. Grunden till att det gick att komma igång var att alla jazzfa- natiker ville ha originalpressningar av de amerikanska jazzskivorna. Det förstod inte de stora bolagen. De fick ofta jazzskivor genom att det bolag man representerade i England gav ut dem i Europa, men då blev det fel typ av omslag. Det byggde trots allt på någonting som förbisågs av den etablerade branschen. Det var det som gav oss en öppning att komma igång.
Vid julen 1957 var det en musiker som jobbade i skivaffären, som introducerade mig för Rune Öfwerman och sa att vi borde göra någonting ihop. Rune bodde i Täby på den tiden och på kvällen bestämde vi att hans fru skulle ta emot beställningar på telefon, för jag gick ju i plugget på dagarna. Han kom att forma mycket av vad som spelades in. Vi hade ganska bra kommersiell framgång med Rune Öfwermans trio, med Sture Nordin och Egil Johansen. Jag var så ung så jag hade inte ens bil. Därför var det bra att Rune sålde skivor samtidigt som han åkte på turné med Ernie Englund. När han var hemma i stan så åkte han runt till
Vers två – “En sång en gång för länge, länge sen”
affärerna i Stockholm och jag skötte om kontoret. Det var ungefär vid den där tidpunkten jag skaffade kon- tor i Hökarängen.
På det viset kom det igång och vi höll på så från 1958 fram till 1 jan 1960. Gazellskivorna började distri- bueras av Scandinavian Record Company det som lite senare namnändrades till Sonet Grammofon AB och jag började jobba där. Jag fick också ta hand om deras export och Rune blev deras A&R man och produ- cent. Successivt blev jag sedan en av tre delägare till Sonet tillsammans med Gunnar Bergström och Sven Lindholm. Vi kanske var 12-14 personer då, med egen distribution och två utesäljare, en rätt professionell uppläggning. Gunnar Bergström var VD och chef för bolaget och Sven Lindholm hade lite olika funktioner. Under en viktig period var han chef för vår konsertbyråverksamhet som vi startade ganska tidigt. Vi hade konserter med utländska jazzartister och popartister och så hade vi också hand om bokningar för t.ex. Jerry Williams & Violents. Det var en rätt omfattande verksamhet.
Men redan på ett tidigt stadium började Sonet också exportera musik från Skandinavien och det kom att bli huvuduppgiften för Dag Häggqvist:
När jag kom till Sonet 1960 och fick hand om exporten därifrån, gjorde vi framförallt jazz – EP - skivor, LP kom senare. Vi gjorde Lasse Gullin, 59, den här som är numrerad, The Artist. Gunnar Bergström hade då fixat representationen för hela Europa av flera amerikanska jazzetiketter. Då bröts plattorna oftast ner till EP-skivor och jag åkte ner till södra station med kartonger med 250 EP i varje, som vägde 20 kg i vår Volkswagen Pickup och fick dom fraktade från södra station runt Europa. Då var jazzen kärnan i det hela. Men det kom att ändras till att mera licensiera och rock och popgrejor. Under en ganska lång period var det en viktig grej och det gjorde att vi etablerade goda kontakter.