Tidigare hade distributionen i Sverige skötts av varje bolag för sig, men nu insåg man att man måste samarbeta. GDC (Grammofonbolagens Distributions Central) bildades, ägt av Philips, Po- lydor, Metronome, Sonet och Polar Records. Polar var en ny komet grundat av producenten Bengt Bernhag tillsammans med Stikkan Anderson som nu också hade startat Sweden Music för- lags AB38. EMI, Electra och CBS distribuerade själva. Nu bildades också branschorganisationen GLF39.
Samarbetet mellan de olika intresseorganisationerna i branschen fungerade vid det här laget ganska bra. Det fanns dock en del gnissel mellan musikförläggarnas SMFF och ncb som skulle sköta avräkningarna från skivinspelningarna. Under 1930-talet hade SMFF och STIM haft svå- righeter men nu, kanske i takt med skivbranschens snabba tillväxt, var det istället ncb man stred med (Hedell 2003 s. 59). Förläggarna var missnöjda med eftersläpningar i ncb:s redovisning, fel- aktigheter i avräkningarna, handläggningstiderna vid reklamationer och att pengar kunde reserveras vid t.ex. en förlagstvist utan att parterna fick reda på det. Ncb jobbade dock med att lösa problemen och musikförläggarna verkar sedan ha blivit mindre kritiska. Under 1960-talet knöts musikförläggarna alltmer till skivindustrin som blev en allt viktigare inkomstkälla (Langer 1988 s. 159). Notutgivningen förlorade i betydelse och blev mera ett nödvändigt ont för moderna musikförläggare, medan de mera traditionella såg mera kritiskt på den nya typen av förläggare. Det var en krock mellan en amerikansk modell och en mera notbunden europeisk (ibid.) Det väx- te nu också upp nya skivbolagsägda musikförlag som t.ex. Liberty, ägt av Grammofon AB Electra, Multitone, grundat av Metronome och Sonet Music som tillhörde Sonet Records. Också de utländska bolagen öppnade förlag i Sverige för den lokala katalogen; EMI Music Publishing, Imudico (EMI), Intersong Förlagen (Polydor), Sonora (Philips) och April Music (CBS, som när de köpte Cupol också fick med Musikförlaget Starton) (ibid).
Samtidigt blev producenterna på skivbolagen viktiga och kom alltmer i förgrunden. Mats Olsson, Bengt Bernhag, Göte Wilhelmsson, Frank Hedman, Carl-Eric Hjelm och Anders Burman var de mest kända producenterna av svensk musik, inte minst det som blev svensktoppsmusik. Oftast var det fråga om utländsk musik med svensk text till skillnad från 50-talet då svenska kompositö- rer fortfarande hade ett stort inflytande. De illegala kommersiella radiokanalerna Radio Nord och Radio Syd spelade under några år populärmusik och fick många lyssnare. Sveriges Radio insåg att det trots allt fanns en stor efterfrågan på populärmusik och började med speciella program och Melodiradion i P3 såg dagens ljus. Sedan startades Tio i Topp startades 1961, Kvällstoppen 1962, Svensktoppen 1963 och Pop64, 1964. (Langer 1991) Detta gav skivmarknaden ytterligare fart. Inte minst Svensktoppen fick en enorm betydelse. Lars Johan Rundkvist berättar:
38
Sweden Music är numera ett av de största musikförlagen i landet med 10:talet anställda under ledning av Ingmar Bergman. (Hedell, 2003)
39
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
När man hade en svensktoppshit, då var det klart. Inspelningen var betald för länge sen. Då gällde det att kunderna fick skivorna. Affärerna ville ha skivorna på lördagen egentligen. När t.ex. Agneta låg på förslag och kom med sin första låt gick den rakt upp. Då skulle man plötsligt ha fram 50 000 plattor som helst skul- le vara klara på måndag morgon. Så kl. sju på måndag morgon gick pressarna för fullt. Matriser och sådant fanns redan klart så dom satte igång full produktion. Hade hon inte gått upp så hade vi fortsatt att spela in. Det var bara frågan om det skulle nappa på första försöket eller senare. Att pressa skivorna tog bara en dag, handlarna hade dom senast onsdag samma vecka.
TV:n hade lanserats i slutet av 50-talet, men fick först nu sin egentliga utbredning. 1963 såg jag själv Beatles för första gången på TV och sedan var ingenting mera sig likt för mig och för många av mina generationskamrater. Men det var fortfarande ingen självklarhet att få med den typen av musik i det bolag som nu hette Sveriges Radio TV. Dåvarande underhållningschefen Stig Olin berättar: “Vi hade på avdelningen Klas Burling, ett då ungt poporakel som kom släpan- de med en hel grupp från Liverpool och tjatade om idén att få göra fyra program i studion på Karlaplan. Eftersom vi fick dom för 1500 kr programmet - med evig reprisrätt! - sa vi okej då, med tvekan. Vi sa också att med det namnet skulle det aldrig bli något av gruppen…Beatles.” (Hedlund 1983 sid. 219).
Den svenska popvågen var igång för fullt med kopior av de amerikanska men framförallt av de brittiska banden. Tages, Hep Stars, Shanes, Ola and the Janglers, Mascots, Hounds, och Fabulous Four var de stora banden i Sverige. Men det sattes också igång mängder av lokala band. I min egen hemkommun Emmaboda fanns fyra fem olika band i olika perioder varav mitt eget, The He- roes, bara var ett litet mycket obetydligt exempel. Dessa lokala band spelade dock, med några få undantag, aldrig in några skivor. Det var en dröm som endast de mera rikskända banden förverk- ligade, men också de hade en gång börjat med spelningar på de lokala ungdomsgårdarna. En som kan vittna om detta är Ola Håkansson, senare känd popartist och därefter betydande aktör i skiv- industrin. Ola var 16 år när han 1961 kom med i “The Janglers”:
Jag kom in i branschen som 16-åring 1961, av en slump. Jag hade gått i Radiotjänsts gosskör, lärt mig sjunga efter noter och folk visste att jag sjöng. Då var det en kille som frågade om jag ville skjutsa ner ho- nom till en repetitionslokal. Han spelade gitarr med ett band som hette The Janglers och spelade Shadows instrumentalmusik. Dom frågade om jag hade någon låt som jag ville sjunga till. Precis då hade jag tagit ut texten till Run Away med Del Shannon som jag sjöng bara på kul, men bara det var en upplevelse. Och några veckor senare träffade jag dem på bussen från Nalen och dom frågade om jag ville börja som sångare i Janglers.
Och det var ju för mig en otroligt stor grej men jag tackade ja och började spela på ungdomsgårdarna. Vi hade ju ingen tanke på att bli några stora artister på det sättet. Vi spelade för att vi tyckte det var kul. Sen deltog vi i Nalens popbandstävling och kom tvåa, Mascots vann. I och med det fick vi börja spela på Nalen. Sedan byggde vi upp vår publik och så fick vi göra en skiva. Den första gjorde vi själva i vår replokal. Den andra gjorde vi i en källare, båda gick upp på tio i topp. Och den tredje var den första vi fick göra i en stu- dio. Så såg det ut på sextitalet.
Ola & Janglers, som bandet sedan kom att kallas, var ett av de svenska stora banden men det var framförallt Beatles, Rolling Stones och andra engelska band, som Animals, Who, m.fl. liksom många stora amerikanska som gjorde skivbranschen till en storindustri.
Metronome följde med i svängningen mot den nya musiken, men hade ändå en inriktning mot mera unika saker. Bolaget hade inte så många av de svenska rena popgrupperna som sjöng på engelska men däremot svenska artister som sjöng på svenska och en del av de stora utländska. De
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
utländska kom bl.a. från amerikanska Atlantic, som man sedan länge representerade i Sverige. Atlantic och Metronom hade liknande musikaliska ambitioner och ville ha det unika som förde musiken framåt. De hade t.ex. soulens främsta artister som Aretha Franklin och Otis Redding, liksom Wilson Picket och Sam & Dave. Senare kom också t.ex. Neil Young och Stephen Stills (Lahger & Ermalm 2007 s. 140). Via Metronome kom alla dessa till Sverige. Också de nya svenska vissångarna kom till Metronome när jazzen hade tonat ut. Det var den nya visans män som t.ex. Fred Åkerström och Cornelis Wreeswijk (ibid. s. 116).
År 1965 skrev STIM till kungen och hävdade att de moderna inspelningsapparaterna blev ett allt större problem. STIM hade genomfört en undersökning med hjälp av SIFO som visade att 7 % av hushållen hade tillgång till bandspelare och att 50 % av dess ungdomar använde bandspelaren minst ett par gånger i veckan till att huvudsakligen spela in och spela av populärmusik (Hedell 2003 s. 60). Man begärde nu att en lag skulle införas om stämpelavgift eller licensavgift på in- spelningsapparatur för att kompensera för utebliven försäljning (Edström s. 243). Detta skedde samtidigt som STIM genomförde PR-kampanjen, “Straffbart att banda” i en rad stora svenska dagstidningar (ibid. s. 244). Någon politisk handling ledde detta dock inte till, men det visar att först rullbandspelarna och framförallt det som skulle komma senare, kassettbandspelarna, sågs som ett problem.
Även författaren tillhör en liten minoritet som faktiskt konsumerade det mesta av sin musik via radio och rullbandspelare, d.v.s. inte köpte skivor utan spelade in antingen från radion eller från andras skivor. Detta var dock ganska ovanligt och denna typ av privatkopiering blev inte något verkligt hot mot skivförsäljningen förrän kassettbandspelaren blev mera allmän. Orsaken var att rullbanden var stora och ganska otympliga och de var därmed bundna till en fast musik- anläggning i hemmet. Kassettbandspelarna blev smidigare och kunde t.ex. användas i person- bilarna eller i bärbara transistorapparater. Däremot var ljudkvalitén betydligt bättre i åtminstone de bästa rullbandspelarna, och det var också rullbandspelare av proffskvalitet som användes i in- spelningsstudios. Kassettbandspelarens genomslag skulle dröja ytterligare några år.
När Nalen stängde den 23 april 1967 markerades en gräns för att ungdomskulturen nu handlade om pop och inte jazz, även om man också på Nalen sedan 1960 försökt med pop. Den svenska popvågen skapade också nya skivetiketter som Platina och Olga. Singelskivorna var fortfarande dominerande och det format som genererade 50 000 i upplaga för Agneta Fältskog. Men snart skulle LP:n bli mera än en följd av bra singelförsäljning. Lars Johan Rundkvist fortsätter berätta: “T.ex. Hep Stars, varje singel dom gjorde låg på 3 - 400 000 och sen kom LP:na som sålde jätte- bra om dom sålde 75 000 ex.”
Mot slutet av 60-talet slog LP:n igenom något mera. En av de första som i likhet med Hep Stars sålde ordentligt var Lill Lindfors insjungning av Du är den ende som sålde 70 000 exemplar. Fortfarande var det dock inte i närheten av singelskivornas upplagor. Nu kom också stereoljudet även om det konstruerades redan 1958. Att köpa skivorna i en skivbutik hade vid denna tid varit det enda tänkbara alternativet, men 1968 startade det som skulle bli ett mycket framgångsrikt postorderföretag i ett pojkrum i Fåglum, nämnligen Ginza musik AB. Fem år senare flyttade verksamheten till ett eget hus och 40 år senare hade företaget 60 anställda med en omsättning på närmare 300 miljoner (www.ginza.se 2006-12-14). Samma år bildades Stiftelsen Institutet för Rikskonserter som också avsatte en mindre del av sina anslag till fonogramutgivning (SOU
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
1995:85 s. 178). Institutet gav ut skivor under namnet Expo Norr. För de svenska popbanden fortsatte det på många sätt som tidigare, men för många närmade det sig en brytpunkt. Ola Hå- kansson berättar:
Sen fortsatte Janglers till december 1968. Då hade vi gjort Let’s Dance på hösten och märkligt nog hade den givits ut i Amerika på nåt lite bolag, som hette GMG Chreshendo. Den spelades på radio i Kalifornien av ett lokalbolag. Den sålde så jäkla bra i Kalifornien så det räckte till amerikanska Billboardlistan en vecka tror jag på 98 eller 99:e plats. 1969 var det inget svenskt band som var i närheten av Amerikalistan. Det var ju en fjäder i hatten, men då hade jag tröttnat. Vi hade turnerat sönder oss både i Sverige och i ut- landet. Man kände att man bara satt i en turnébil och bodde på hotellrum. Efter att vi slutade åkte jag runt som soloartist 69-72 med olika konstellationer.
Strax innan decennieskiftet startade Bert Karlsson sitt skivbolag Mariann. Det möjliggjordes tack vare att han hade haft framgångar med bingohallar som han sedan hade sålt. I försäljningen in- gick att han med fast lön på 10 000 kr per månad skulle anställas som konsult åt de idrotts- föreningar som köpt verksamheten. Denna månadslön var en bra grund att stå på när han nu satsade på musiken igen i form av skivbolaget Mariann. Namnet valdes som en liten hämnd på Einar Svensson, som han menade hade stulit en låt för honom tidigare. Hans bolag hette Anette så nu fick Berts bolag ett annat flicknamn som också var ett av de många namn han hade haft på klubben i Lidköping. Bert hade nu inlett ett samarbete med EMI som började distribuera hans skivor. Först bytte han därför namn från det han tidigare använt, Marilla, till Columbia, men in- såg sedan att han på det sättet gick miste om SAMI-ersättningar. Han hade inte tidigare vetat att sådana fanns. För att få dem måste han ha sin egen etikett på skivorna, Mariann.
Samtidigt, 1969, fick Stikkan Anderson, Berts förebild och som låg flera steg före i utvecklingen, en viktig förstärkning i organisationen i Görel Hanser:
Jag började som sekreterare till Stikkan Anderson, på musikförlaget Sweden Music och grammofonbolaget Polar Music. Då visste inte jag så mycket om varken Stikkan eller musikbranschen, men det verkade som om det var bra för mig. Jag hade tagit studenten i nere i Skövde 1968 och utbildat mig på sekreterarskolan i Stockholm. Jag tänkte att jag skulle jobba några år efter skolan och sen skulle jag fortsätta att plugga, bli lä- rare eller så. Så tackade jag ja till det här jobbet. Inte för musiken eller så utan det verkade som om det var ett bra jobb. Det var en annons i tidningen [...] Det var Stikkan och hans fru Gudrun som skötte mycket och så var det väl fyra fem personer till kanske, alla gjorde allting även om man visste sin egen roll. Det var inga stängda dörrar mellan det ena eller andra. Vi överlappade varandra väldigt mycket. Det var just en av Stikkans käpphästar, att alla var lika viktiga för att man skulle komma i mål.
Dessa två unika independentbolag, Mariann och Polar jämte deras respektive förlag, skulle på helt olika sätt växa sig starka under nästa decennium. Metronome hade samtidigt framgångar också med den utländska katalogen från t.ex. Atlantic, som aldrig hade varit intresserad av alla de brittiska popgrupper som följde i Beatles spår. Istället hade bolaget under det sena 60-talet kon- trakterat akter40 som Cream och Led Zeppelin i den genre som kom att kallas hårdrock. Kontraktet med Led Zeppelin var unikt och blev början på en trend med stora pengar och stora långtradare på turnéerna (Lagher & Ermalm 2007 s. 142). Jerry Wexler på Atlantic kontrakterade ett band som ingen hade vare sig hört eller sett och dessutom inte hade något vettigt namn, The
New Yardbirds. Bandet fick istället namnet Led Zeppelin och 110 000 dollar i förskott, en enorm
summa vid denna tid. Ändå hävdar Wexler att en nolla till inte hade spelat någon roll - han har ändå tjänat in mycket mera än den summan. Supergrupperna hade kommit för att stanna.
40
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
Atlantic hade hoppat över de vita rockgrupperna under 50- och tidiga 60-talet. På samma sätt hade Anders Burman stått över den samtida svenska popbandsvågen. Han var inte intresserad av svenskar som imiterade engelsmän (Lagher & Ermalm 2007 s. 144). I Sverige var det Metrono- mes uppgift att ta hand om t.ex. Led Zeppelin när de hade spelningar eller gjorde promotion, något som Anders Burman inte var helt förtjust i. Ännu större motstånd fanns hos Börje Ekberg: “Från Led Zeppelin och framåt var det down hill för mig. När de och de andra rockbanden kom tappade jag intresset, det var inte min bag. Vi tackade givetvis för pengarna. Men det var inte kul att jobba med dem. De byggde hela grejen med att skaffa sig en image och den imagen gick ut på att uppträda som svin. Det var inte min stil” (Lagher & Ermalm, 2007, s. 144).
Sedan länge hade skivbranschen i Sverige varit ansluten till den internationella organisationen IFPI, men man fick nu en tydligare identitet i och med att den nationella organisationen IFPI Svenska gruppen bildades. År 1969 hade de lätthanterliga kassettbandspelarna fått en mycket större utbredning och upplevdes som ett problem av musikbranschen. På SMFF diskuterades, ef- ter förslag från Stikkan Anderson, frågan om musikkassetter som man menade spreds inte bara genom försäljning, utan också genom uthyrning och byten. Det fanns t.o.m. ett system på bensin- stationer där man kunde byta en gammal tidigare inköpt musikkassett mot en ny mot några kronor i mellanskillnad. Samtidigt fanns det ett växande problem med illegal framställning av musikkassetter. Mötet på SMFF enades dock om att frågan om inkassering av licensavgifter för kassetter var en fråga för ncb.