För kollegorna på Sonet började nu en period med mycket positiv utveckling. Dag Häggqvist be- rättar:
Vi blev ett stort bolag efterhand med 140 anställda på slutet och filmstudios när det såldes till Polygram. Redan på 60-talet blev jag helt ansvarig för all vår utländska verksamhet. Det var dels representationen av utländska grammofonbolag, musikförlag i Norden, dels vår egen export till andra länder. Vi var ganska outstanding i att placera svenska artister utomlands. Vi hade artister som Jerry Williams och Ola & the Janglers och fanns över hela världen. Det gjorde att vi fick mycket artister här i Skandinavien. Men även representationen av utländska skivbolag i Skandinavien var mitt huvudansvar under hela den där 30- årsperioden.
Han berättar också att de till skillnad från andra bolag arbetade och styrde över en verksamheet som omfattade hela Norden.
Det hade inte ens Metronome, som ju var ett starkare bolag i sig än vad Sonet var. Men vi hade en väldig styrka eftersom vi var jättebra på att hantera bolag som Chrysalis och Island. Det fanns ingen som kunde göra det bättre. Och trots att de multinationella bolagen ofta opererade i alla dom nordiska länderna så hade dom inte den koordinering av det på det sätt som vi hade.
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
“Det krävs faktiskt lite despotism för att grejer ska hända. Du måste vara beredd och ta chanser och ha någon slags ’gut feeling’ för vad som är bra och vad som inte är bra, vad som känns rätt för marknaden”. Han ser egentligen ingen skillnad på vad som är bra och vad som känns rätt på marknaden. Det utländska ägandet av många bolag innebar dock inte alltid att svensk musik kom i bakgrunden. På EMI hade man t.ex. tidigt en stor och framgångsrik svensk katalog som också beundrades av kollegorna i andra svenska bolag. Dag Häggqvist uttrycker sin och kompanjonens Gunnar Bergströms beundran för det svenska bolaget Metronome - de hade Anders Burmans pro- duktioner som förebilder - men också för t.ex. Stikkan Anderson och just det internationella bolaget EMI:
Likaväl som jag kan snacka mig varm för Stikkan Anderson och vad han gjorde, så menar jag att EMI, med sin svenska produktion var pionjärer i Sverige på att göra bra skivor. T.ex. Sven-Bertil Taube, Lasse Gullin, Gregoris, det var mängder av bra grejor som dom gjorde. Det är lite kul att ett multinationellt bolag har va- rit flaggskeppet artistiskt under så många år. Dom andra bolagen Cupol och Sonora var nästan i en annan klass. Det var intressant för Sonet eftersom det var flera nyckelpersoner som kom till Sonet från EMI. Vi kände på något sätt som att dom hade gått i rätt skola, trots att dom kom från ett multinationellt bolag. Det där har sin historik också. Bolaget fungerade självständigt på den tiden på ett sätt som dom internationella bolagen inte gör i dagens läge.
För nyss nämnde Stikkan Anderson sammanföll det nya decenniet med ett nytt liv som egen för- läggare. Framgångarna med Klas-Göran hade gjort att han vågat ta det steget och också att han kontaktades av en förläggare i Bryssel, Robert Bosmans. Denne tog Klas-Göran på sitt förlag i Beneluxländerna men föreslog också att de tillsammans skulle bilda ett bolag tillsammans för hela territoriet Skandinavien. Detta skulle, menade han, bilda bra utbytesmöjligheter både i Bene- luxländerna och i Skandinavien. Stikkan invände att han inte visste hur man sköter ett förlag, men Bosman svarade vänligt: “Så praktiskt, då kan jag ju lära er hur man sköter ett förlag” (Hedlund 1983 s. 67). Detta blev starten för det som senare skulle bli ett av världens mest solida musikför- lag, Stikkan Anderson Publishing Group, där man samarbetade med Sweden Music och Bens Music AB. Bosman skickade upp internationella låtar till Stikkan som skrev svenska texter, hitta- de svenska artister, ordnade inspelning och gjorde PR. Han säger själv att: “Jag såg till att inga mellanhänder krafsade i kakan […] Man kan säga att jag började arbeta in min grundläggande affärsidé: att lägga så mycket som möjligt under mitt eget paraply. De som gör affärer med mig tycker förmodligen att det är jättepraktiskt.” (ibid. s. 67)
Först drevs dock allt detta samtidigt med lärarjobbet, med hårt extraarbete och svåra ekonomiska umbäranden. I samma veva som hustru Gudrun sa till honom att satsa på musiken, hörde en av Bosmans amerikanska kontakter, Ivan Mogull, av sig och ville köpa Klas-Göran men också byta med en intressant låt som hette You can have him. En idé i badkaret ledde till att det blev en stor succé med den svenska texten Sånt är livet. Artisten var Anita Lindblom och skivan gavs ut på Philips. Musikförläggaren Stig Andersson hade därefter många stora framgångar, men det hängde också ihop med hårt arbete. Han skrev under sin tid som förläggare närmare 3000 texter.
Precis som för andra förläggare låg de stora pengarna i skivförsäljningen. Hedlund (1983 s. 70) ger en bra beskrivning av hur inkomsterna för ett förlag fördelade sig. Intäkterna från skivförsälj- ning fick och får fortfarande förlagen från de s.k. mekaniska rättigheterna, som då svarade för 80 % av bruttoinkomsterna. ncb37 kontrollerar och fördelar dessa pengar också år 2007 när detta
37
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
skrivs. Förlagen får också pengar för utföranderätten när musiken spelas i radio och i andra of- fentliga sammanhang. Den tidigare så viktiga delen, notförsäljning, hade redan vid denna tid hunnit bli en mycket marginell del av inkomsterna. När Hedlund (ibid.) skriver detta reflekterar han också över att denna lilla inkomst ytterligare riskerar att minska tack vare piratkopiering i kopieringsapparater. En intressant anmärkning på grund av den piratkopiering som skivbolagen många år senare skulle komma att drabbas av.
Nu var det dock fortfarande tidigt 60-tal och pengarna hade börjat strömma in hos Stig Anders- son. År 1963 blev han dock riktigt orolig. Han hade tillsammans med kollegan Curre Pettersson, producent på det i Sverige relativt nyetablerade bolaget Philips, skrattat gott åt en kollegas köp av en låt av ett okänt engelskt band som man betraktade som töntar. Låten var She loves you, bandet hette The Beatles och producenten var den gamle vännen Sture Borgedahl. Nu visade det sig att detta band var en riktig guldgruva och början på en ny era med musik där Stikkan kände sig vara i utkanten tillsammans med det han kallar för “On the Sunny side - generationen” (Hedlund 1983 s. 161). Borgedahl hade kommit till musikförlaget Philips 1962, samma år som han köpte inte bara låten She loves you utan hela Beatles katalog för Skandinavien i tre år. Att han gick över från Nordiska musikförlaget till Philips berodde på att Philips plötsligt såg att det kom in stora sum- mor pengar och att det verkade ha samband med bolagets köp av Sonora. Sambandet stavades bl.a. Evert Taube med låtar som Min älskling du är som en ros och Sjösala vals (ibid. s. 205). Förlagens ekonomiska beroende av grammofonförsäljningen var uppenbar och Philipsledningen insåg att något måste göras för att hantera det nyinköpta Sonoras musikförlagsdel. Borgedahl an- ställdes och gjorde således redan under sitt första år ett sensationellt fynd.
Borgedahl hade i princip snubblat över Beatleslåtarna på en resa till England, vilket enligt Stik- kan visar på att man som producent inte bara måste ha det han kallar för “känsla för feeling” (ibid. s. 163) utan också en stor portion tur. Ändå betonar han, precis som många andra, betydel- sen av kompetensen hos producenterna och berättar med viss skräck historien om en nybliven direktör i ett stort grammofonbolag som inte insåg detta (ibid. s. 161). Denne nykomling kom från vitvarubranschen och skall ha sammankallat personalen för att meddela dem att det nu var slut på svinnet. Nu skulle man bara spela in det folk ville ha, bara hitlåtar. Stikkan menade att han lika gärna kunde ha kommit in till Riksbanken och påstått att han visste hur man gör guld i egen regi. I hans regi gick det inte heller så bra för detta grammofonbolag och när Stikkan berättade anekdoten konstaterade han lite nöjt att direktören numera lär sälja glass. Bristen på branschkän- nedom gjorde att nykomlingen inte insåg hur svårt det är att hitta rätt musik och artist. Denna kompetens finns, enligt Stikkan, inte alls alltid där folk gärna tror att den finns, bland t.ex. avdan- kade musiker som vill börja administrera. Han menar att producenten måste sökas i vidare cirklar, kanske inom teaterbranschen eller journalistiken. Kanske den tilltänkte producenten inte ens behöver vara musikalisk, menade han, och fortsatte: “Det viktiga är ju att ha de ställföreträ- dande öronen, känslan för vad folk vill ha. Det är en instinkt som måste finnas från början. Sedan tar det resten av livet att förfina den, träna upp den” (ibid. s. 162.).
Han ger också flera exempel på helt omusikaliska legendariska producenter som lyckats som hitmakare, Arne Widegren och Carl-Erik Hjelm. Däremot var t.ex. Anders Burman också musi- ker med en sådans öra. År 1963 insåg också Stikkan Anderson och hans kompanjoner att man inte kan låta andra ta in de pengar som går till skivbolagen. Han ville ha kontroll över alla delarna
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
och startade Polar tillsammans med Bengt Bernhag. Fortfarande använde han dock andras studior för inspelningarna.