1987 hade ett nytt fenomen dykt upp, samlingsskivor från flera olika bolag under namnet Absolu-
te Music med olika teman. Anders Hjelmtorp berättar:
Roffe Nygren på EMI var den som backade mig och Lunkan när vi satte upp Absolute Music, Alla andra bolagschefer kastade ut oss. Vi hade icke kommersiell radio, icke kommersiell TV, vilket gjorde vår affärs- idé väldigt enkel. Istället för att lägga femhundratusen på att spela in ett okänt rockband från Solna, så tog vi femhundratusen och la i marknadsföring i butik. Vi “ägde” alla skivbutiker inklusive Åhléns. På den ti- den när det kom en ny Bruce Springsteen, då hade man en marknadsplan på hundratusen. Vi skulle lägga fem gånger så mycket på en hits platta. Det var affärsidén. Ingen köpte det utom Roffe Nygren. Och jag bildade då EVA - Records som är Joint Venture, där Virgin fick 1/3, Roffe sa att han skulle ha 1/3 av joint venture, han skulle ha 1/3 av vinsten och inte betala några förluster. Och sen fick jag in Lasse Höglund på Electra. Så gjorde vi första Absoluten och första utgåvan, som utan TV-annonser sålde 70 000 och var en stor framgång.
I och med CD-skivans tillkomst kom också en ny boom för skivindustrin inte minst i Sverige. Många köpte musiken som man kanske hade på LP en gång till och nya marknadsmöjligheter öppnade sig. Det lanserades bl.a. just samlingskivor där CBS och sedermera Sony skulle engage- ra sig. Detta blev en helt ny marknad med helt nya köpare. Också musikaliskt hände mycket under 80, och sedan 90-talet. Pojkbanden och annan mera glamorös musik utvidgade kundgrup- pen så att också många kvinnor och flickor köpte skivor, och när samlingsskivorna så småningom slog igenom var det inte heller de traditionella skivsamlarna som var kunderna, utan nya köpare av båda könen. På t.ex. CBS/Sony kom också den klassiska utgivningen att bli allt mindre liksom andra mindre genrer som jazz och folkmusik. Fokuseringen och kompetensen låg på populärmu- sik.
En annan ny teknisk innovation vad DAT-bandspelaren, som kunde spela in och återge i princip lika bra som en CD-skiva. Branschen anade oråd och 1988 togs saken upp av t.ex. SMFF. Man trodde att hemkopieringen skulle öka och att DAT-banden skulle bli en allvarlig konkurrent till CD-skivan. Man menade därför att det behövdes en samordnad bevakning av den snabba teknik- utvecklingen.
Efter att man länge hade använt s.k. standardavtal från IFPI började skivbolagen nu alltmer arbeta med specifika kontrakt och avtal. Anledningen var att avtalen var föråldrade eftersom de enbart behandlade s.k. fonogram. Nu började man också skriva in villkor för fördelning av intäkter och royalties för t.ex. video och merchandise52. Avtalen blev då längre, mer komplicerade och inte så standardiserade som tidigare. Detta var en direkt följd av att artisteriet till stor del utvecklades inne i musik- och videostudion. Musikvideon hade fått stor betydelse för skivbolagen, i första hand som medel för marknadsföring av skivorna.
52
Merchandice är i princip allt utom skivor som säljs i anslutning till t.ex. konserter och som anknyter till artisten, t.ex. t-tröjor och affischer
Vers fyra – “De sista ljuva åren” (1981-2000)
Bert Karlsson börjar sälja av
År 1987 sålde Bert Karlsson sitt distributionsbolag. Den främsta orsaken verkar ha varit tidsbrist och att distributionen liksom kassettfabriken, som han också sålde, inte gav lika mycket ekono- miskt utbyte som den innebar i form av arbete:
I den här vevan sålde jag distributionen. Jag var helt enkelt trött på allt ansvar som låg på mig och att jag ständigt var tvungen att prestera, prestera och åter prestera. Det var tufft, speciellt som jag delade mitt in- tresse med verksamheten på Sommarland […] Vi hade även kassettfabriken och den var ytterligare ett krav […] Kassettfabriken sålde jag därför till Digitalfabriken i Göteborg och jag var glad att vi blev av med den för den innebar mer jobb än ekonomi (Karlsson 2006 s. 131).
Det året blev fyllt av motgång av flera slag för Mariann och Bert Karlsson. Många av hans tidiga- re anställda började bilda eget under uppslitande former. “Lasse och Torgny drog igång ett, Mikael Wendt och gänget ett annat, Anders Engberg ett tredje och Vikingarna på sitt håll” (Karlsson 2006 s. 141).
De nationella dragen suddades alltmera ut inom populärmusiken och även små länder inriktade sig på de stora skivmarknaderna. Detta uppmärksammades också av statsmakten. Ett sätt att ingripa för att bevara den svenska kulturen var via sitt fonogramstöd och den egna utgivningen via Rikskonserters bolag Caprice. Syftet med denna verksamhet var att producera och ge ut ny svensk musik och svenska artister, samt komplettera den utgivning som gjordes av andra (SOU 1995:85. s. 179). År 1988 blev Caprice en egen avdelning inom Svenska Rikskonserter och kul- turrådet skulle fortsätta att dela ut bidrag till samtliga genrer. Syftet med stödet var att vara ett förhandsstöd för att främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturpolitiskt värdefulla fono- gram. Bidragsbesluten grundade sig på en kvalitetsbedömning av det planerade fonogrammet. Nu togs också initiativ inom distributionen av skivor. Caprice Distribution AB bildades med uppgift att marknadsföra och distribuera kvalitetsfonogram. Det var ett dotterbolag till Svenska Rikskon- serter. 1989 ändrades namnet till Compact Distribution AB (CDA) (ibid.) Detta år, 103 år efter Bernkonventionens första version, gick också USA med. Det illustrerar hur de olika traditionerna så länge fungerat sida vid sida men att detta nu inte längre var möjligt i den mycket internationa- liserade musikindustrin.
Trots många nya svenska bolag blev de multinationella majorbolagen allt starkare och ytterligare försökte förstärka sin position genom sammanslagningar. Nu trädde dock antitrustlagar i kraft och hindrade i USA bl.a. Polygram och W/E/A från att gå ihop (Langer 1991). Musikskapare och producenter sökte nya väger och lämnade de etablerade skivbolagen för att bli egna leverantörer av musik. De etablerade skivbolagen övergick alltmer till ren distribution, licensiering och mark- nadsföring och började låta producerandet och talangjakten skötas av fristående bolag. De tekniska landvinningarna fick stora konsekvenser. CD:n53 hade lanserats, men fått ett mycket skeptiskt mottagande i början. Polygram stod för det mesta i lanseringen men ganska snart för- stod alla att detta var det nya mediet. De politiska och geografiska motsättningarna inom den progressiva musikrörelsen hade tonats ner rejält i takt med att ambitionerna och omvärlden för- ändrades vilket bl.a. visade sig i att distributionsbolagen Plattlangarna och Samdistribution slogs ihop till Musikdistribution Stockholm AB 1988.
53
Vers fyra – “De sista ljuva åren” (1981-2000)