Radion fick samtidigt allt större betydelse för skivbranschen. De som ville ha populärmusik fick nu ett alternativ i Radio Luxemburg och den utländska skivmarknaden fanns in på knutarna. Nya utländska bolag växte upp i snabb takt och svenska bolag sökte representationer t.ex. bland de mer än 5 000 amerikanska skivbolagen. Nya svenska skivbolag hade fötts vid denna tid. Gazell30 som senare skulle komma att bli en del av Sonet och Metronome31 startades 1949. 1950 lyckades de dessutom med konsttycket att exportera svensk musik till USA. Det var Thore Swanerud som gavs ut på Savoy, Arne Domnerus på Dial och Charlie Norman på Decca. Metronome represente- rade dessa bolag i Sverige och kunde därför, och tack vare Lars Burmans säljarbegåvning, få ut sina svenska artister på dessa välrenommerade Amerikanska bolag. Lasse Burman beskrivs av sina kollegor som en sann entreprenör. En sådan beskrivning ger t.ex. Börje Ekberg: “Det var han som övertalade alla presserier och tryckerier att ge oss krediter. Han var inte speciellt intresserad av musik, han var affärsman.” (Lahger & Ermalm, 2007 s. 29).
För att lyckas med detta var man tvungen att hantera valutarestriktionerna. Det gick inte att köpa dollar hur som helst efter kriget, så Metronome löste problemet genom att byta amerikanska plat- tor mot svenska. Grammofonskivorna blev bytesmedel. Detta var också orsaken till att man
30
1993 återuppstod Gazell när Häggqvist startade förlagsverksamhet och så småningom kom också skivbolaget igång igen. (Hedell 2003).
31
Metronome såldes senare till amerikanska W/E/A och kan därmed sägas vara den svenska grunden till det som numera är Warner Music i Sverige.
Vers två – “En sång en gång för länge, länge sen”
spelade in Sibelius samtliga symfonier med Stockholmsymfonikerna och Sixten Ehrling som di- rigent. Det var helt enkelt en beställning från det amerikanska bolaget Mercury. Trots att grabbarna på Metronome inte visste någonting om klassisk musik gjorde de en mycket bra in- spelning som idag har ett stort samlarvärde, inte minst eftersom masterbanden är försvunna. Metronome hade andra styrkor. Börje Ekberg berättar: “Vår styrka var att vi var kompisar med artisterna… När vi började var direktörerna på de andra bolagen “gamla gubbar” på 35-40 år. Vi var unga och kunde få vilka som helst att spela in hos oss. Jag vet inte att någon nobbade oss.” (Lahger & Ermalm 2007 s. 32.)
Musikintresset och affärsmannaskapet hade en lycklig kombination i Metronome. Boogie- versionen av Anitras dans är ett exempel på detta. Charlie Normann berättar: “Det var helt och hållet Anders idé… Jag tyckte den var svår och jag satt hemma och läste Griegs noter och plug- gade in den på nätterna. Jag gjorde den mer eller mindre för att den var så svår och för att jag ville visa Anders och Roffe Berg att jag kunde klara av den, trots att jag sagt till dem att den var jobbig” (Lahger & Ermalm 2007 s. 32.)
På Metronome såg man dock inte inspelningen som något kontroversiellt eftersom andra tidigare hade jazzat till stycken av Grieg, t.ex. John Kirby och Duke Ellington. Metronome missbedömde dock Griegstiftelsen som stämde bolaget inför domstol. När rättegången hölls och domen föll hade skivan varit ute ett år och sålt över 10 000 exemplar, mycket p.g.a. skriverierna. Metrono- mes löfte att då dra in försäljningen var därför mer eller mindre en tom gest. Anledningen till att stämningen gick hem var att Grieg trots bearbetningen stod som kompositör. På senare inspel- ningar står Norman mera korrekt och lagenligt som upphovsman, vilket innebär att han i praktiken har kunnat tjäna pengar på Griegs verk. Den musikaliska experimentlustan gav tack vare skandalen, och naturligtvis en lyckad inspelning, också bra ekonomisk utdelning.
Samarbetet med Charlie Norrman gav också utdelning på ett annat sätt. Han hade arbetat mycket med Alice Babs, som börjat hos Sonora som 15-åring men nu låg på Cupol. 1951 kom hon med till Metronome. Hon berättar: “Den här våren hände något extra roligt… Lars och Anders Bur- man sökte upp mig och fick mig intresserad av att börja sjunga för Metronome. Genom det här samarbetet tog försäljningen fart och för första gången blev det lönande, då jag nu fick riktigt bra betalt.” (Lahger & Ermalm 2007 s. 34.)
Metronome betalade nämligen sina artister ganska bra och var dessutom kända för att ha bra ljud i sina produktioner. Det innebär också att man hade ett ganska litet svinn, nästan allt kunde an- vändas. Detta berodde mycket på att man hittade professionella medarbetare. Den första var Gösta Wiholm som sedan skulle följas av Rune Persson. Man använde sig av sitt nätverk av pro- fessionella medarbetare som också var jazzmusiker. Därför var det helt naturligt att trumpetaren Stig Söderqvist blev den som gjorde skivkonvoluten och därmed visualiserade Metronomes mu- sik. Skivkonvoluten hade tidigare varit bruna pappersfodral med hål i mitten, men Söderkvist som ung formgivare såg potentialen i denna outnyttjade yta. Han var stolt över att formge skiv- omslag på det som han betraktade som det enda svenska skivbolag som gjorde riktiga jazzinspelningar, men även de senare popplattorna tyckte han om att göra: “Det var bara Metro- nome i början som gjorde lite roliga grejer[…]Sen blev det mest pop, rock och visa. Då var det å andra sidan roligare att göra skivomslag för då fanns det lite pengar” (Lahger & Ermalm 2007 s. 37.).
Vers två – “En sång en gång för länge, länge sen”
Nu startade också Metronome i Danmark (1950) och Västtyskland (1954) av Mats Bjerke. Det danska bolaget skulle dock komma att läggas ned på 80-talet och det tyska såldes då till dåvaran- de Polydor. Metronome var framförallt inriktade på jazz men skulle bli ett av de viktigaste svenskproducerande bolagen av senare tiders populärmusik. En av de första inspelningarna i den genren på Metronome var av Stikkan Andersons Tivedshambo som hans vän Börje Crona hade lyckats få Roffe Bengtsson intresserad av. Han sjöng också in den i en på flera sätt klassisk in- spelning som lanserades i Grammofontimmen.
Även om det nu såg ljust ut för Stikkan Andersons musikaliska karriär var den alltför osäker. När han slutade på Iggesund 1951 började han därför en lång vandring mot en lärarutbildning. Ändå var det nära att Stikkans musikaliska karriär hade kunnat få en ordentlig start redan 1952 när Gösta “Snoddas” Nordgren, skulle framträda i radioprogrammet Karusellen och då ville sjunga just Stikkans Grädde på moset. Hyland ville att “Snoddas” skulle sjunga något annat och Flottar-
kärlek, en av de första riktigt stora skivsuccéerna, var ett faktum. Dessvärre ville inte Cupol ha
“Snoddas” förstaval, Grädde på moset, ens som baksida på singeln, eftersom bolaget redan hade gett ut den med Brandelius. Stikkan Anderson fortsatte sin lärarutbildning men bestämde sig efter lumpen i Skövde för att flytta till Stockholm, där kompisen Bengt Bernhag rapporterat om vilka möjligheter som fanns och där också de övriga Mosiga Gräddklickarna fanns (Hedlund 1983). Redan under sin värnpliktstid hann han dock med ett besök på det nystartade grammofonbolaget Philips i Stockholm, en av de möjligheter som framförallt vännen Bernhag legat på om.
Stikkan skulle spela in sin första grammofonskiva, och bakom honom under inspelningen fanns hela tiden Bernhag. Philips såg Bernhags fallenhet för att producera och värvade honom. “Grädd- klickarna” med Stikkan i spetsen spelade in “Dom finns på landet” och “Tivedens ros”. Efterhand fick Andersson en viss framgång med Tivedshambo och blev redan då måltavla för kritik och sedd som kulturfara, då av tidningen Ny Tids kultursida. Andersson var som alla andra i den väx- ande skivindustrin mycket rädd för att på detta sätt stämplas som kulturfara, eftersom man då också riskerades att få en annan stämpel på sig, förbudsstämpeln på Sveriges Radio som gjorde att musiken inte skulle spelas där.
Lars Burmans entreprenörsanda och ständiga jakt på pengar försatte honom i svåra ekonomiska situationer, vilket också drabbade brodern. När Metronome hade något år på nacken hamnade Lasse Burman i rejäl penganöd och sålde därför sin del av bolaget till Bjerkes (Lahger & Ermalm 2007, s. 31). Det ledde till att Anders Burman satt med en minoritetspost och att brodern försvann mot nya äventyr.