I Sverige var det generationsskifte bland producenterna. Sextiotalets stora producenter ersattes av nya som kunde den nya studiotekniken med 24 kanaler och som hade en mera ungdomlig profil. Skivbolagen använde också i större utsträckning frilansande producenter. Bengt Palmers var en av de största men Anders Burman lyckades som en av få från tidigare generationen hänga kvar. Andra producenter var Anders Henrikson, Jan Askelind och Ulf Wahlberg. Rockgrupperna valde ofta att producera sina skivor själva och nu, med den nya tekniken, kom studioteknikern att bli alltmer betydelsefull.
Det kanske första riktigt stora internationella genombrottet för svenska artister kom 1974 med ABBA, som då hade funnits några år och nu skulle vara med i Eurovisionsschlagern. Stikkan Anderson byggde mycket av sitt låtskrivande på nyckelord och 1974 höll han på att leta ett sådant för en låt som ABBA skulle delta med. Först tänkte man använda ordet honey-pie, men ingen verkade veta vad det var så han sökte vidare i Pelle Holms bok Bevingade ord och stannade för ordet Waterloo. På några timmar var sedan texten klar, Björn och Benny provsjöng den för Agne- ta och Frida och alla var nöjda. Inspirerad av en radiopratare på Kanarieöarna några dagar senare skrev han också Hasta Manana och man valde sedan mellan dessa båda låtar för ABBA:s delta- gande i Eurovisionschlagertävlingen. Det blev, som alla vet, Waterloo som sedermera vann hela tävlingen och ABBA som lade världen för sina fötter.
ABBA:s framgångar blev också Union Songs framgångar. Björn, Benny och Stikkan ägde nu en tredjedel var. Den fjärde delägaren, Bengt Bernhag, hade gått bort 1971. På samma sätt ägdes det nya skivbolaget Polar Music. ABBA hade nu funnits i två år och hade också kallat sig för Bjorn
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
Det hade uppstått genom att de råkat träffas, blivit två par och börjat sjunga tillsammans (Hed- lund 1983 s.108). Björn och Benny hade träffats via Stikkan som engagerat deras respektive grupper och så småningom anställt dem som låtskrivare. ABBA uppstod så att säga nära Stikkan, som också på något sätt var skyldig till det förkortade namnet. En mycket stor betydelse för hur det sedan skulle komma att låta hade också producenten Michael B Tretow, som i branschen ofta kallades för “Den sjätte Abban” (ibid. s. 114).
För den alternativa s.k. progressiva musikrörelsen blev ABBA och Stikkan Anderson symboler för den kommersiella musiken och en del av den negativa stämpel som detta innebar vid denna tid smittade av sig också hos andra musiklyssnare och kritiker. Detta hindrade dock inte ABBA:s framgångar och de betraktas av de flesta när detta skrivs som Sveriges genom tidernas största musikframgång. Troligen är det spåren av detta vi också såg i diagrammen tidigare. Dag Hägg- qvist reflekterar över fenomenet ABBA och Polar:
Det låg några exportframgångar före ABBA, men ingen annan blev ett sådant fenomen som ABBA. Jag har ofta frågat mig om ABBA kunde ha blivit vad de blev via något annat skivbolag än Stikkan Andersons? Fan vet om dom hade lyckats ens om dom hade varit på Sonet. Dom hade i varje fall inte lyckats om dom hade varit på ett multinationellt bolag. Dom kunde ha sålt en massa skivor, men dom hade aldrig blivit ett fenomen. Ta t.ex. Björn Skifs korta framgång. Det var ett typiskt exempel på hur omständigheterna spelade EMI i händerna, snarare än en målmedveten grej. Det var slumpfaktorer som gjorde att den blev uppmärk- sammad. Vad jag förstår så var det en universitetsstuderande som tog med sig en platta. Till EMIs heder var dom tillräckligt flexibla på att nånting skulle hända. Det är inte säkert att alla internationella bolag hade fixat det, men det blev inte så mycket uppföljning sen. Där kommer vi in på kapaciteten igen. Stikkan An- derson som musikförläggare hade greppet om vad ABBA var. Alla fyra medlemmarna i ABBA hade haft individuella stora karriärer själva. Och dom hade sin botten i låtskrivande på hög nivå. Stikkan Anderson var jätteproffsig och kunde bedöma det. Han var med och skrev till att börja med, men han var outstanding. Så det är inte nån slumpgrej att det blev så. Min och Gunnar Bergströms framgångsdrift var inte att jämföra med hans. Han var beredd att gå genom eld för att uppnå det han hade fått för sig.
Framgångarna med ABBA fick naturligtvis konsekvenser för Polar och Sweden Music och deras personal vilket Görel Hanser uttrycker:
Egentligen hade vi inte så mycket andra svenska artister utöver ABBA, även om vi hade Lena Andersson och Ted Gärdestad. Vi tog inte heller in så mycket utländska och under ABBAS storhetstid fanns det ju inte så väldigt mycket utrymme för andra artister heller. Så småningom så blev jag vice VD för Polar Music. Jag gjorde ju samma sak, men det var viktigt för omgivningen, speciellt som vi jobbade mycket med utlan- det, att det fanns en titel. Det var ett familjärt företag, det var Stikkan och Gudrun som drev det. Dom var väldigt generösa men också krävande i positiv bemärkelse tycker jag. Gudrun var väl den som slätade över lite efter Stikkan när han hade brusat upp eller någon hade blivit ledsen. Men dom var också måna om per- sonalen och att alla skulle känna att dom var viktiga. Sedan växte organisationen, dels för att det började hända saker med ABBA men också med den rent affärsmässiga med bolag som inte hade så mycket med grammofonbranschen att göra. Man köpte upp andra bolag, allt från Monark till investeringar i olja.
Dessa affärer ledde så småningom till rejäla slitningar, stora ekonomiska förluster och skandal- skriverier i pressen, men faktum är att Stikkan var emot exempelvis Monarkaffären från början (Hedlund 1988 s. 137). Affärerna var ett sätt att investera vinsterna från ABBA-succéerna men det var också ett sätt för den tidens s.k. klippare att utnyttja den rika, men vid den typen av affärer ganska ovana, ledningen av Polar och Sweden Music. Driften av de egna bolagen behärskade man dock bättre än kanske någon annan. Görel Hanser fortsätter:
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
På den tiden när ABBA hade sin storhetstid så jobbade vi med olika skivbolag i varje land, inte som nu att man med jobbar med ett enda för hela världen eller ett för Europa och ett för övriga världen. Stikkan hade kontakter och det byggde mycket på människor som Stikkan kände, både på förlagen - jag upplevde att för- lagen hade en betydigt större roll då än vad de har idag – och på skivbolagen. Så när det var en ny ABBA- platta som skulle komma kom dom inflygande från Japan, Holland, Spanien och Australien. Så vi hade kontakter med ett bolag i nästan varje land.
År 1975 startades förlaget CMM (Creativ Music Makers AB) av Torgny Söderberg och Lasse Holm, båda framgångsrika kompositörer. Bolaget blev sedan moderbolag till en av Skandinavi- ens modernaste inspelningsstudior, Nordic Sound Lab (Hedell 2003). Studion hade mycket nära koppling till skivbolaget Mariann och Bert Karlsson. Han hade tagit initiativet till att Torgny Sö- derberg flyttade från Lidköping till Skara och dessutom börjat samarbeta med den gamle sångaren och låtskrivaren i Moonlighters, Lasse Holm. Torgny Söderberg blev VD för Club Ma- riann Music och en studio, som i princip var en förutsättning för att Söderberg skulle flytta, byggdes för en halv miljon kronor. Allt gick under namnet Studio 7. Ofta gjordes emellertid slutmixningarna av deras produktioner i Lasse Holms studio (Karlsson 2006). De båda bolagen Mariann och Polar stod under 1970-talet som symboler för det som vänsterrörelsen kritiserade mest, den kommersiella musikindustrin. Bert Karlsson berättar i sin bok hur detta kunde visa sig:
Eftersom Paul Paljett inte kommit med i melodifestivalen såg jag istället en annan möjlighet, nämligen att göra video på hela skivan. Återigen tog jag reda på vem som var bäst. Karin Falck var het producent på TV och hon hade en bror som hette Runo Edström. Jag tänkte att han skulle vara lämplig för uppdraget. Dess- utom hade jag försäkrat mig om att TV kunde sända filmen om vi bekostade den själva. TV2-chefen Lars Boberg lovade mig att få in den på TV, men tyvärr fick jag aldrig skriftligt på detta. Vi åkte runt på väst- kusten i tre veckor och filmade i olika miljöer[...]Videoinspelningen var en dyr satsning. Den gick på 200 000 kr, och det var mycket på den tiden eftersom en LP-skiva, som jämförelse, kostade 50 kr. När allt var klart så kom dråpslaget. TV backade ur det hela. Orsaken var en sju sidor lång artikel i tidningen Musikens Makt om Paul Paljett, skriven av Håkan Lahger. Någon inom vänsterrörelsen hade fått för sig att jag hade ’skapat’ Paul och trodde även att jag hade köpt TV. Jag fick hela vänsterrörelsen emot mig. (Karlsson 2006 s. 92-93.)
Samma år, 1975, började Janne Lundqvist sin bana i musikbranschen genom ett jobb på CBS.
1975 såg jag en annons i DN om att Bruce Springsteen och Magnus Uggla sökte jobbarkompis. Jobbet var att börja på lagret på CBS och packa upp skivor mm. Det var egentligen en tillsvidaregrej, jag ville ha nåt att göra bara, men jag var ju väldigt musikintresserad. På den tiden var CBS marknadsledande och om man gjorde ett bra jobb där så kom man alltid vidare. Det var aldrig någon som sparkades, så jag jobbade väl kanske ett år på lagret med att packa upp skivor innan jag fick jobbet som chaufför och körde runt, distri- buerade, skivor runt Stockholm.
De gamla stora skivbolagen dominerade fortfarande internationellt, EMI i Europa och RCA i USA, men konkurrensen började komma. CBS växte medan Polydor och Philips gick sämre, vil- ket ledde till sammanslagning och bildandet av Polygram. EMI gick också sämre och köptes upp av det engelska elektronikföretaget Thorn. Johan Langer berättar att styrkan i CBS låg hos en grupp kompetenta medarbetare men också om den speciella mentalitet som började på CBS och sedan spred sig till övriga stora bolag i takt med sammanslagningar och uppköp.
CBS var en plantskola för den där multismentaliteten under 70 – talets expansion av skivbranschen. Alla vi spreds ut därifrån i hela branschen, kom på andra skivbolag och vi hade alla med oss det nya. EMI var egentligen Anders Holmstedt som var av den gamla skolan. Han drev EMI i det svenska mönstret så att säga och familjen Eriksson, de drev RCA och Elektra i den svenska versionen.
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
Det amerikanska W/E/A, som bildats ur skivbolagen Warner Bros, Elektra och Atlantic, började expandera i Europa och var nu intresserat av att köpa Metronome, dess distributör på den svenska marknaden. Begränsningen till den svenska marknaden ställde till problem för de svenska bola- gen vilket kunde leda till uppköp av detta slag. Under slutet av 70-talet fanns endast några få svenska bolag kvar, Sonet, Polar och Grammofon AB Electra. Sonet och Polar var dock mycket framgångsrika medan Electra började gå sämre. Mariann Records i Skara, ägt av Bert Karlsson, hade också tillkommit. Repertoaren och urvalsprinciperna hos Mariann ifrågasattes av den etable- rade skivbranschen vilket inte hindrade att det var mycket framgångsrikt. Bert Karlsson säger själv att: “Vi gjorde förstås bra vinster och redan 1974 utsågs Mariann till Sveriges mest lön- samma företag av någon tidning. Vi var då bara en och en halv anställd. När jag fick min andra avräkning från EMI, så kom den i form av en check på sju miljoner kronor. Det motsvarar väl sjuttio miljoner idag” (Karlsson 2006).
Under början av 70-talet var den svenska repertoaren mycket begränsad utom när det gällde den typ av musik som Mariann representerade. Dansbandsvågen dominerade skivlistorna under några år. I mitten av sjuttiotalet kom dock en andra svensk popvåg och nu sjöng man på svenska. Detta gällde också för musik- och teatergrupperna inom proggen t.ex. Hoola Bandola Band, Nationalte- atern, Nynningen och Fria Proteatern. Pugh Rogerfelt var kanske den som mest förknippas med svenska rocktexter i en nästan helt egen genre någonstans emellan progg och mainstream-pop. Men även inom den mera underhållningsinriktade, traditionella popen sjöng man nu på svenska. Magnus Uggla var en förgrundsfigur som följdes av Magnum Bonum, Factory, Noice, Gyllene tider och Ulf Lundell.
Skräpkulturdebatten leddes av bl.a. Per Anders Hellqvist som skrev boken Ljudspåren förskräck-
er (1977) där han svartmålar skivbranschen på ett sätt som retade många. Det har senare visat sig
inte helt stämma överens med hur branschen utvecklats. Även om polemiken senare ebbat ut, på- verkade den starkt musikbranschen vid denna tid. Också statsmakterna agerade. År 1971 lades konsertbyråutredningens betänkande fram som resultat av utredningen Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73)Denna finns också återgiven i 1974 års kulturpolitiska proposition. Senare tillsat- te också Statens kulturråd utredningen Fonogrammen i kulturlivet som bl.a. ledde fram till inrättandet av fonogramstödet. Hans Ernflo på kulturrådet minns: “Det var en direkt fortsättning på den politiska vändningen i fonogramfrågorna och ett barn av 1974 års perspektiv.”
Nu var det också distributionsfrågan som aktualiserades och 1976 tillsattes upphovsrätts- utredningen i samma anda (Stannow 2005 s. 20). Det var en statlig utredning som bl.a. undersökte vilka möjligheter man hade att på något sätt ingripa i den svenska grammofon- branschen. Rent konkret ledde detta till att distributionsbolaget CDA startades med statens hjälp långt senare, 1988.
Ännu ett bolag i den alternativa s.k. progressiva andan, Amalthea, startades 1977 av då ganska etablerade musiker som tidigare legat på MNW, bl.a. Mikael Wiehe och Dan Hylander. Det var ett lokalt skivbolag med en lokal förankring som skulle stödja musiker från den sydliga landsän- dan. Syftet var att suga upp intressant musik ifrån Sydsverige. MNW såg det dock inte som negativt att det startades andra skivbolag när de var med i samma rörelse. Torgny Sjöö, numera VD på Playground då på Amalthea, berättar hur han uppfattade det: “Rent politiskt var det nog positivt med fler aktiva.” Bolaget startade som en förening och alla beslut togs också här i ge-
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
mensamma möten. Man hade ingen anställd personal förrän 1980 när Torgny Sjöö anställdes. Organisationsschemat på MNW vid denna tid visar tydligt att det drevs efter helt andra premisser än t.ex. CBS.
Figur 16. MNW:s organisationsschema i slutet av 1970-talet.
I slutet av 70-talet slog också den svenska punkvågen till. Budskapet var att alla kan spela, vilket i förlängningen också innebar att alla skulle kunna ge ut musik. Under perioden 1977-1981 star- tades över 60 småbolag i landet. Även om vissa av dem bara gav ut en enda skiva var det en enorm vitalisering av svensk musikindustri och svenskt musikliv. Etablerade skivbolag och s.k. seriösa musiker hade, och har, säkerligen en annan uppfattning om detta. När t.ex. Fillemon Art and the Dung fick en Grammy för den lite speciella skivan med In kommer Gösta rasade etablis- semanget. Kända punkband från denna tid var Ebba Grön, Dag Vag och Commando M Pigg. Även internationellt, i t.ex. England, skapades så kallade indiebolag,43 oftast med inriktning mot punk eller new wave. Arbetsmetoderna var annorlunda jämfört med de etablerades, det blev en ny skivbolagskultur och A & R filosofi som spred sig över världen. Det bildades också nya mera traditionella etiketter, labels, i både England och USA, t.ex. A&M, Virgin, Arista, MCA, Chrysa- lis, Geffen, London, Island och många, många fler.
År 1976 började Ola Håkansson som förlagschef på Sonet. Han hade då studerat på Komvux se- dan han slutat som artist 1972. Tanken var att han skulle bli läkare och han hade nu läst så pass mycket att han i princip var redo för medicinstudierna. Nu skulle dock något annat komma i vä- gen. Ola Håkansson berättar:
De här åren hade gjort att jag inte var rädd för studier och jag hade lärt mig studieteknik. Jag var motiverad, för det hade gått bra. Men sen kom jag upp på Sonet. Jag behövde pengar och hade någon gammal royalty som låg och skramlade. Då frågade Gunnar Bergström hur det var. Jag förstod att han hade något erbjudan- de att komma med och han ringde sedan på julen och frågade om jag ville bli förlagschef på Sonet music. Då tog vi ett långt snack hemma vid köksbordet, jag hade familj, fick barn 1974. Jag såg framför mig en massa studieår och jag blev osäker på om det verkligen var det här jag ville. Så jag började som musikför- lagschef för Sonet 1976.
43
Vers tre - “Bättre och bättre dag för dag” (1961-1980)
År 1977 gick Jörgen Larsen vidare till större uppgifter på CBS Pariskontor och Sten af Klinteberg blev ny VD, vilket han skulle fortsätta med ända fram till 1998. Under denna tid växte företaget ytterligare och dominerade marknaden i Sverige vad gäller populärmusik. CBS drevs vidare en- ligt samma principer som under Larsen och hade som mest ett 70-tal anställda. En av Larsens idéer var att diversifiera och en sådan möjlighet kom när Skivakademin blev till salu. Den ut- vecklades efterhand till en hel kedja av skivbutiker med flera butiker i Stockholm och en butik i Köpenhamn44.
Även på uppspelningssidan presenterades under 70-talet ny teknik och nya sätt att lyssna på mu- sik. Nu lanserades Quadrofonic, ett fyrkanalsystem, som dock blev ett totalt försäljningsfiasko. Det var istället genom diskoteken som den stora förändringen kom. Dessa kom att styra produk- tionen genom att skapa en ny musikkultur och i slutet av 70-talet blomstrade branschen som aldrig förr, trots den omdiskuterade faran med piratkopiering av musikkassetter.
I augusti 1977 började Anders Hjelmtorp som produktchef på CBS. Han efterträdde Christer Lundblad som blev marknadschef på Sonet. Anders hade några år tidigare börjat som oavlönad medlem i CBS s.k. field promotion team. Marknadschefen, Margareta Bevelo hade fått idén från utlandet och VD:n Sten af Klinteberg gav klartecken. I de stora studentstäderna rekryterade man musikintresserade heltidsstuderande som t.ex. jobbade som DJ:s. Anders Hjelmtorp berättar:
Det var inget betalt utan man fick en snygg glansig jacka, där det stod CBS promotion team. Man fick gra- tis plattor och en prenumeration på Billboard. Jobbet innebar att man skulle en eller två gånger i veckan göra field promotion för utvalda prioritetsplattor under kvällen, på egna spelningar eller andras. Det var dundersuccé. Det var många som gick in i det där, men det var inget annat bolag som kopierade det hela. Den förste som rekryterades till field promotion var Wille Wendt, han hade då Lund och Skåne, där han läste.
Wille Wendt blev sedan, precis som Anders Hjelmtorp, rekryterad till CBS som heltidsanställd. Båda ingick i ett då mycket framgångsrikt team. Anders berättar:
När jag kom in var CBS absolut hetast i branschen. Då hade vi en atackpluton som bestod av mig, som an- svarig för all internationell repertoar utanför USA, Wille Wendt som chef för promotionavdelningen på CBS, Thomas Witt, som var chef för all amerikansk repertoar och Thomas Erdtman, som var chef för Erdt Mann Record. Maggan var marknadschef och vi hade Loffe Persson på förlaget och Johan Langer, Pekkas son, som A & R-chef. Vi hade världskrig hela tiden med EMI. Där hade du Roffe Nygren, Hasse Breitholz, Benke Berg, Sven-Åke Petterson, Lasse Bredmar, dom var tyngst i ”innecreden” i Stockholm, medan vi var mer dom tyngsta försäljarna.
Det var skillnad på vad som gav “cred” och vad som var affärsmässigt. När Sten af Klinteberg skrev ett skandinaviskt licensavtal med tyska Ariola, blev Anders Hjelmtorp den som fick ta sig