Jazzen började nu få en allt större betydelse trots att det under kriget och strax efter var det mycket svårt att få tag i jazzskivor från Amerika, och det var därifrån man ville ha dem (Lahger & Ermalm, 2007). Detta gällde inte bara i Sverige utan också i övriga Europa. Om man kom över några exemplar var de extremt dyra och det gällde att ha kontakter, t.ex. med sjömän och andra som åkte till USA. Det var så ägaren till Kafé Flamman fick tag på sina skivor. Han hade kontakt med en bartender på M/S Kungsholmen, Hasse Trädgård, som tog med sig skivor på det sättet och dessa kunde sedan avspisas av jazzhungriga ungdomar, mest pojkar på Kafé Flamman. En av dem var Börje Ekberg som senare skulle vara med och starta det legendariska skivbolaget Metro- nome. Jazzintresset var dock inte enhetligt. Det fanns minst tre fraktioner, eller som det senare kom att kallas, genrer, (ibid. s. 16). Dels var det Brommafalangen som tyckte att jazz skulle låta som det alltid har låtit, d.v.s. som i New Orleans, dels var det de som gillade swing, till vilka en av de övriga grundarna till Metronome hörde, Anders Burman. Och så fanns där en tredje mera revolutionär kategori, bebopfantasterna som hyllade Charlie Parker och Dizzy Gillespie.
Till denna falang anslöt sig ganska snart Börje Ekberg. Han lyckades efter mycket tjat få föräld- rarna att köpa en grammofon och efter det styrdes hans liv av grammofonskivan (ibid. s. 18). Det enda som räknades var Amerikapressningar, etiketter och förstautgåvor. Med en veckopeng på fem kronor var det svårt att få pengarna att räcka och när den redan då inbitne rökaren Ekberg tvingades välja mellan ett paket cigaretter och en ny Parkerskiva, blev det Parker som vann. Den eftertraktade jazzen fanns på nya etiketter som Prestige, Blue Note, Savoy och Dial, men dessa fanns inte i Sverige. I Selanders musik kunde Börje dock hitta en amerikansk etikett, Commondo- re. RCA, Decca och Columbia fanns dock i engelska pressningar, vilket var ett nerköp för en sann diskofil. Dessutom fanns problemet med återvinningen av skivorna. Ekberg ville naturligtvis inte lämna någon skiva i utbyte för att köpa nya utan tiggde ofta sönderspelade skivor av gran- narna att ha i inbyte (ibid. s. 18).
Efter krigsslutet vällde det in amerikansk populärmusik till Europa (Hedell 2003, s. 43). Detta underlättades av att musik redan under mellankrigstiden hade dominerats av det som musikfors- karen Olle Edström (1998) kallade för “mellanmusik”, d.v.s. “en musik med sångbar melodik, lättfattlig rytm och inte alltför komplicerad harmonik” (ibid.). Det var sådan musik man hade hört på grammofon, i radio och i filmer under mellankrigstiden. När den amerikanska populärmusiken i form av jazz och schlager vällde in efter kriget var man redan van och tog emot den med öppna armar. Men alla uppskattade inte musiken. Eric Westberg på STIM skrev t.ex. redan 1939 att “mängden av amerikanskt och engelskt gods i radion utgör en kulturell fara för vårt land” (Hedell 2003, s. 43, Edström 1998, s. 165).
De flesta tog dock emot musiken med öppna armar och många, kanske framförallt de som fastna- de för jazzmusiken, ville till USA. Till dem hörde Börje Ekberg som tog sig dit genom att
Vers två – “En sång en gång för länge, länge sen”
mönstra på M/S Drottningholm 1947 som diskare. Han gjorde sedan flera resor där han upplevde mycket musik och naturligtvis köpte massor av skivor. På den sista resan 1948 köpte han dessut- om en Webster Wire Recorder, med vilken man kunde göra inspelningar med hjälp av en tunn mycket skör tråd. Det var en föregångare till bandspelaren och det var med denna som Metrono- me sedan gjorde sin första inspelning.
Den tredje grundaren av Metronome, Lars Burman, hade en mera affärsinriktad bakgrund, bl.a. med den för den tiden djärva herrtidningen Top Hat. Han hade också varit involverad i introduk- tionen av en ny typ av jukebox, Melody Lane. Det var en mindre modell avsedd att placeras vid Cafébordet. Lasse Burman lanserade den i Sverige tillsammans med bröderna Mats och Tore Bjerke som hade agenturen. Eftersom han inte var intresserad av att betala avgifter för den musik som spelades i jukeboxen ville han starta ett eget skivbolag i tron att han därigenom skulle slippa avgifterna. Han hade visserligen fel i det antagandet, men det födde ändå idén om ett eget skivbo- lag. Lars Burman och Börje Ekberg träffades i en inspelningsstudio Gamla Stan, BRA Studios. De stämde möte hemma hos Burmans där också brodern Anders, en jazztrumslagare på gång, fanns med.
Man beslöt sig för att starta och som grund användes Lars Burmans förlag som redan fanns inre- gistrerat genom hans utgivning av Top Hat. Förlaget kunde också hysa ett skivbolag. Lasse och Anders Burman registrerades som ägare och Börje anslöts också, oklart under vilka former (ibid. sid. 25). Hans syster, Harriet Ekberg anställdes senare, 1953, som ekonomiansvarig och fortsatte med detta fram till sin pension år 2000.
Den ekonomiska grunden för bolaget var ett arv på 4000 kr från Burmanbrödernas far, som dock bara räckte i tre månader innan likviditetsproblemen kom. Genom sitt stora kontaktnät kunde dock Börje Ekberg ordna detta, främst med hjälp av Mats och Tore Bjerke. De blev nu s.k. slee- ping partners med 60 % av aktierna och Anders och Lasse fick 20 % var. Det första kontoret var inrymt i Burmanbrödernas föräldrahem men efter någon månad flyttades det till Bjerkes lokaler på Grevgatan 49. Hela denna fastighet, ägd av Bjerkes, förvandlades snart till rena Metronome- huset, där inte bara Börje och Lasse huserade i olika lägenheter utan också sekreterarna Britta “Sally” Tillman och Lilian Andersson ,liksom senare också artister som Owe Thörnqvist och Siw Malmkvist.
Inspelningarna gjordes till en början med Börjes Webster Wire Recorder, framförallt från Nalens stora scen. Begreppet piratinspelningar existerade inte så det var inga problem med rättigheterna (ibid. s. 26). Den 6 februari 1949 stod 19 av landets bästa jazzmusiker på Konserthusets stora scen, en elitorkester framröstad av Expressens läsare. De gick under namnet Gösta Theselius and
his All Star Band. Detta skulle naturligtvis, precis som så mycket annat, dokumenteras av jazz-
älskaren Börje Ekberg och hans trådspelare. Ett av de stycken som framfördes här, Siesta, kom att bli Metronomes första utgivning, en kaxig entré in i skivbranschen. De hade ambitionen att etablera sig som landets bästa jazzetikett och lyckades också med detta.
Två veckor efter inspelningen var skivorna ute i butikerna. Eftersom det inte fanns några pengar att betala musikerna med skulle Theselius få tio öre per platta. Anders Burman spelade samtidigt med Seymor Österwall och hade under turnén med sig de första fem-sex plattorna Metronome spelat in och tog upp beställningar i skivbutikerna på de orter där orkestern spelade. Metronome fick ett mycket bra mottagande i jazzkretsarna och hyllades av Orkesterjournalen som berättade
Vers två – “En sång en gång för länge, länge sen”
om dem på nyhetsplats i septembernumret 1949 (ibid. s. 29). En annan inspelning som omtalades mycket var den med tenorsaxofonisten James Moody, som bl.a. hade spelat med Miles Davis. Anders övertalade honom att komma till Stockholm och spela med Thore Swaneruds orkester, där Anders själv spelade trummor. Men Moody spelade också in “I’m in the mood for love” på Metronome. Han fick betalt i kontanter. Det var kutym för utländska musiker, och det vanliga gaget var 500 kr för en inspelningssession (ibid. s. 71). Det var kanske inte så mycket pengar, även om det i den tidens valuta var betydligt mera än när detta skrivs. Å andra sidan sålde inte heller skivorna speciellt mycket. Börje Ekberg minns: “På den tiden såldes inte så många skivor, en stor jazzhit innebar några tusen exemplar. Så vi gjorde inte skivorna för att tjäna pengar utan för att dokumentera musiken.” (Lahger & Ermalm, 2007, s. 74)